Att blåsa ut andra människors ljus. 

Om någon stör sig på det jag skriver i min blogg, en plats där jag faktiskt kan ventilera mig! Så har jag bara en sak att säga: Det är fritt fram att sluta läsa 📚. Om mina tankar inte duger för dig så låt då bli att följa mig? Jag tvingar INGEN till att läsa!

Visst många av er har säkert hört saker som jag berättat tidigare, men som ni vet så kommer alltid sanningen fram förr eller senare. Tyvärr så har jag under hela min uppväxt fått en helt felaktig bild om vem min pappa var,  men den bilden stämmer inte. Mycket grundar sig i att min mor faktiskt har varit och fortfarande är bitter för något som ingen kommer att kunna ändra på förutom hon själv. Detta svek som hon känner och har känt har lett till den bitterhet hon lever i och som dessutom tyvärr fått gå ut över mig. Förmodligen för att jag varje dag påminde henne om den som hon en gång älskade. För ja, jag är lik min pappa och har alltid varit. Hon såg och ser min pappa i mig. Min mamma har gjort mig sjuk. Hon har lagt över ilskan på mig därav hennes beteende. Jag tror inte ens att hon har kunnat släppa tankarna och känslorna. Och egentligen kan jag tycka att hon borde ta emot hjälp och bearbeta allt. Jag önskar att min mamma faktiskt valde att ta hjälp, för jag vet att det förmodligen gör jävligt ont inom henne. Men det är dags att sluta blunda. Om hon kunde förstå att jag inte är han, att jag inte kan ändra på det som hon känner,  så kanske vi småningom också kunde prata ut tillsammans. 

Så, ni som kommenterar att jag lurar mig själv osv ni kanske ska ta och fråga mig personligen vad som egentligen händer och sker. Jag har liksom aldrig kunnat få bilda mig en egen uppfattning om vem min pappa var pgr av allt skitsnack som jag fått höra. Alla minnen från barndomen kommer sakta sakta fram och upp till ytan. Så nu kanske ni förstår vad jag menar med att jag börjar hitta mig själv. Och kan ni inte vara glada för min skull så kan ni vända på klacken. För då tillför ni heller inget positivt. Jag kommer aldrig ALDRIG någonsin få träffa min pappa, jag kommer aldrig någonsin få lära känna honom personligen för han finns inte längre 😭, och vet ni det gör jävligt ont! Varje jävla dag är en plåga, en smärta utav dess like. Jag saknar honom fruktansvärt mycket och jag är förbannat ledsen för att jag aldrig fick chansen att lära känna honom. Ärligt så önskar jag att jag hade fått växa upp tillsammans med honom. För jag hade behövt han i mitt liv. För han var rak och hård men även rättvis. Hade jag fått chansen till det så hade jag förmodligen varit en helt annan människa och jag hade säkerligen fått ett annat liv?! Så när det kommer kommentarer som vissa utav er skriver så är det som ett slag i magen. Ni tror er veta vem jag är och har varit, men ni vet inte sanningen! Så låt bli, snälla jag ber er. För det gör redan jävligt ont. 

Jag älskar min pappa oavsett för att han är just min pappa! ❤️ och jag älskar min familj! 👪 

Advertisements

Att hitta tillbaka till sig själv!

Under hela min uppväxt och även på senare tid så har jag alltid känt mig vilsen. Jag har aldrig riktigt vetat vem jag varit eller för den delen vem jag faktiskt ville vara. Idag däremot vet jag vem jag är! Och jag tänker leva mitt liv som aldrig förr även om det kanske resulterar i att jag mister nära och kära. Men det är inte mitt fel, utan det är i så fall deras förlust. 

Men låt mig förklara lite. 

För 35 år sedan föddes en söt flicka som fick namnet ‘Linda Östlund‘  –  hon fick sin mors efternamn. Men så hittade hon en man som hon gifte sig och därmed var även Östlund ett minne blott, för hon valde istället att ta efternamnet Karlsson

När jag fick veta det så kände jag på en gång att det inte var rätt någonstans. Det kändes som om min mors nya man försökte ta henne ifrån mig. Den lilla gnutta trygghet som jag kände försvann sakta med tiden. Dem valde att bilda familj och någonstans inom mig så kände jag mig fruktansvärt utstött. Jag verkligen gjorde allt för att nå min mor men förgäves. 
Så när jag skulle fylla 20 så gick jag i tankarna om att byta mitt efternamn, jag tänkte först ta namnet Viberg precis som min far. Men så blev det Östlund tillslut, mest för att jag ville behålla efternamnet inom familjen för det var ju trots allt så jag hette som liten och dessutom fanns det ju redan två stycken som redan bar det och det var mina två mostrar, idag är det dock bara en som bär namnet. Men allt förändras med tiden, familjemedlemmar försvinner, man tappar kontakten osv. 

Men nu så här 15 år senare är jag tillbaka på ruta ett där allt började angående namnbyte. Återigen finns namnet Viberg med i mina tankar precis så som dem gjorde när jag var 20 fast idag känns det mer rätt och mer naturligt. Men även om jag inte väljer att byta (för jag har faktiskt inte bestämt mig) så vet jag att jag innerst inne är en Viberg. Men jag kommer dock aldrig bli lika bäst som min bror för det finns bara en som han! Vem är störst och bäst i Veberöd? Haha 😂 Så jag kommer aldrig nå till hans höjder men jag är bra på så mycket annat så det gör inget liksom. Dessutom har jag numera valt att kalla mig för ‘Linda Sophia‘, ja för på något sätt så känns det mer naturligt att låta människor kalla mig för vad dem själva känner för. 

I och med flytten ner till Skåne så var det som om alla bitarna föll på plats. Det var som om jag hittade hem efter alla dessa år. Mitt liv började som sagt här nere för 35 år sedan och här kommer jag leva tills den dagen jag dör. Låt mig citera en mening från våran nationalsång som avslutning:  

Ja ja vill leva jag jag vill dö i Skåne!” 

Så varsågod, kalla mig för vad du själv känner för! Det kan faktiskt spela ganska stor roll för var och en! För någon är jag kanske just bara Sophia medan jag är Linda för någon annan! Det är helt okej och jag tänker inte hålla på att rätta er om ni skulle säga något annat. ❤️ 🙏 

Kom ihåg en sak: Jag är den jag är, du kommer aldrig någonsin kunna ändra på mig eller få mig att vara någon som du vill att jag ska vara! För jag är jag och jag är stolt över mig själv! 


Skåne i mitt hjärta! 

Nu har det snart gått en månad sedan jag köpte min allra första egna lägenhet och flyttade in! Det är väl det som kallas för att vuxenpoäng! 😃 Men det är två månader sedan som flytten ner till Skåne gick. Och jag ångrar det inte för en sekund. Visst det kommer dagar som bara drar undan marken från min fötter och som sätter hela världen i obalans. Men jag har också lärt mig att det är okej så länge man reser sig upp igen och inte gräver ner sig. Att vara vuxen är fan inte lätt, det är både tufft och krävande men samtidigt lär man sig något nytt varje dag och det är faktiskt det som formar en till den man ska bli och vill vara. Man måste våga chansa, man måste våga riskera för att klättra uppåt på karriärstegen. För att kunna nå sina mål och drömmar så måste man våga göra nya saker. Man måste våga utmana ödet. ❤️ 

“Livet är inte någon dans på rosor precis det är en dans med svåra steg.”  

Jag trivs som bara den här nere i Skåneland. Jag har hunnit med att jobba som volontär vid Lundapride vilket var en grym upplevelse, förutom allt slit och jobb så träffade jag grymt härliga människor som alla satte sina spår i mitt hjärta. Deras sätt att vara, inga dömande blickar, bara en massa ren och skär glädje och värme. Och för allra första gången kände jag att jag faktiskt passade in och jag var en i mängden! Den helgen växte jag enormt mycket i mig själv! 🙏

Och hur trivs jag i Veberöd då? Jodå, jag trivs faktiskt bra, ja bättre än förväntat. Jag trodde att jag skulle längta tillbaka till Hälsingland och Arbrå igen men vet ni, det gör jag inte. För Arbrå har ingenting att erbjuda och jag är enormt tacksam över att jag tillslut vågade gå min egna väg och lämna allt bakom mig. Det är ett val som jag aldrig kommer att ångra. För ni vet när människor vet allt om en själv utan att du själv vet om det och när det tisslas och tasslas bakom ryggen på en för att du sticker ut ur mängden…ja, det är något som jag faktiskt jävligt stolt över att jag vågade lämna. För det sägs att är man inte född Arbråbo så kommer man heller aldrig in i “gemenskapen” och det stämmer nog jävligt bra! 

Jag saknar Ingenting där uppe förutom några enstaka människor. Men det är också det enda. 

Men det finns något som tynger mig, som får mig att undra lite över mänskligheten. Familjen. Jag trodde mer på den så kallade familjen jag en gång hade. Jag trodde mer på värme och kärlek. Att familjen är människor som ska finnas där oavsett. Men det finns vissa som sårar mig genom sin tystnad. Tack för det, ni har verkligen visat vilka ni är. Tragiskt hur vissa kan bete sig. Men ja, jag tänker inte ödlsa mer tid och energi på er. Ni har verkligen visat mig vart ni står genom att inte kunna acceptera det val som jag faktiskt har gjort. Så vad säger man? På återseende eller något. 

Men som sagt jag tänker inte gräva ner mig bara för att vissa beter sig som om jag inte fanns. För jag har en familj nu, även om den är liten men det är en familj som betyder enormt mycket för mig. Dem som finns där, som får mitt liv att kännas som en vinst. Jag trodde aldrig att jag skulle få säga att jag har en familj, men det har jag. Och min familj är den vackraste familjen man kan önska sig! ❤️ Jag älskar er otroligt mycket! 

Nu måste jag börja avrunda här, jag ska ner på banken och fixa lite saker, ta en runda med cykeln och utforska Veberöd lite mer. Ska försöka hitta ett visst ställe, för ikväll är det allsång just där och jag skulle vilja dra dit. Så idag ska jag på upptäcktsfärd. Men innan jag avslutar tänkte jag bjuda på några bilder bland annat från lägenheten! 

Puss och kram på er och var rädda om varandra! ❤️ 

Jag ville säga hej 

Jag ville säga hej och hälsa på dig, men jag får göra det på helt fel plats. En plats som du inte ska vara på. Här sitter jag på en bänk med tårar som rinner längs med mina kinder. Det gör så förbannat ont. Om någon bara kunde känna den smärtan som finns inom mig, om någon bara kunde hålla om mig och aldrig mer släppa taget om mig. Jag har så många frågor men inga svar. 
Här sitter jag och er ut över den plats du ligger på pappa, fåglarna kvittrar och någonstans långt härifrån så smäller någonting. Här sitter jag med en klump i magen, och det känns som om jag ska gå sönder. Fan, jag saknar dig pappa. 💔😭

Jag tänkte att jag skulle försöka skriva något vettigt och fint men jag hittar inte orden just nu. 

Hallon, vanilj eller jordgubb. 

Tänk om jag bara kunde få smaka på hennes läppar en enda gång. Tänk om jag bara fick känna hennes hud mot min, dra mina fingrar genom hennes tjocka hår och låta henne få vila sitt huvud mot min axel. Tänk om jag bara fick ligga bredvid henne och höra hennes andetag, låta mitt huvud vila mot hennes bröst och känna hjärtat slå. Tänk om jag bara fick ligga där bredvid henne och se in i hennes ögon. Bara ligga där och vara, känna lycka, glädje och värme. ❤️ 

Undrar hur hennes läppar smakar, kanske som smaken av hallon, vanilj eller jordgubb 🍓.  Men jag får nog fortsätta drömma om hon som gör mig alldeles varm i hela mig och som ger mig fjärilar i magen bara genom att jag tittar på henne. 

Jag har gjort ett val här i livet. 

Jag har gjort ett val här i livet, ett val som kanske rent av är bättre än alla andra val. Men även om jag nu har valt att göra den här resan, det här valet men också framförallt påbörja ett nytt kapitel så är ju jag fortfarande jag, eller hur? Det känns så oerhört tråkigt och ledsamt att dem människor man faktiskt litade på och trodde på helt plötsligt bara vänder ryggen till? Varför måste en del människor vara så inåthelvete bittra för? Kan ni inte ens för första gången visa en liten gnutta stolthet? Eller vara glada för min skull? Jag trodde jag visste vilka en del var, men jag hade nog fel – fruktansvärt fel. För vet ni en sak; tystnaden gör mer ont än vad ni kan tro? Men det är ju som vanligt, spelar ingen roll vad jag än gjort, så nog fan har ni alltid fått mig till att sjunka tillbaka till en nivå som är bra för er så att ni kan fortsätta kontrollera. Men det är slut med det! Låt mig få välja mina egna val, låt mig få bestämma vad fan jag vill göra med mitt liv. Kan ni inte bara se glädjen över att jag väljer en väg som kan ge mig så oändligt mycket mer kunskap, utveckling och rätt väg in i livet

Jag är fortfarande jag, jag är fortfarande en dotter, ett barnbarn, en systerdotter, en kusin och en vän? Jag försvinner ju inte direkt? Jag är ju fortfarande kvar och jag är jag. Men jag ska tamejfan inte behöva klamra mig krampaktigt fast vid något, speciellt inte när jag inte kommer någon vart och bara står och stampar på ett och samma ställe. Tystnaden svider, den skaver och den den bränner. 
Med det här inlägget vill jag bara säga: för en gångs skull, VAR GLADA för min skull och sluta behandla mig som om jag vore ett barn och inte förstod ett jävla skit. För vet ni, jag förstår, jag är smart, klok, framåt, nyfiken och stolt!

Ja, tamejtusan jag är STOLT att jag tar det här klivet rätt ut mot nya mål och höjder, med nya utmaningar att ta mig an. 

På tisdag går flytten och många har haft chansen till att träffa och umgås med mig innan, men det är bara några få som valt att faktiskt ta den chansen och dem människorna betyder enormt, dem har på ett eller annat sätt hjälpt mig, dem har gett mig redskapen och lärdomarna om vad som komma skall, dem har hejat, peppat och stöttat – ja dem har gett mig den där förbannade sparken i baken när jag som mest har behövt den. 

Så tack Hälsingland för allt du har gett mig, för alla lärdomar, för alla möten och för alla utmaningar som jag fått efter vägen. Nu är det dags för mig att vända blad och börja på ett helt nytt kapitel. ❤️