Jag gjorde det som var omöjligt

Under två veckor har jag förberett mig, jobbat till långt in på natten för att få det att bli “perfekt” men jag vet också att inget kan bli perfekt i den här uppgiften. För mitt liv är inte perfekt, ingens liv är perfekt vi har alla våra fel och brister och alla bär på ett och annat i våra ryggsäckar. Vissa är tyngre än andra.

Sista veckan blev stressig, det var nu eller aldrig. Skulle jag få till en bra presentation? Skulle jag hinna? Men jo jag hann och i torsdags smällde det.

Dagen var kommen, nervositeten var på topp! Jag klappade till mig själv precis så som elitidrottare gör och sa till mig själv i spegeln; Fy fan vad bra du är Linda ut och kör järnet nu! Och vet ni? Det gjorde jag med bravur. Jag började stapplande berätta mina upplevelser, min historia. Jag var darrig på rösten men ju längre tiden gick blev det bara bättre. Och även om jag gjorde blandade ihop mycket så blev det inte fel, för vad är fel? Det är ju min livshistoria, huvudsaken är att budskapet gick fram. Och det gjorde det!

När jag var klar så fick jag beröm, peppande ord “Du ska fortsätta göra det här” “det här är som handen i handsken” “fy sjutton vad bra du är” “stolt över dig” ja orden bara haglade in och jag kände mig överrumplad av all kärlek och uppmuntrande ord.

Jag lovar jag ska inte ge upp! Jag ska fortsätta göra min grej. Även om ärren på utsidan syns så syns inte ärren på insidan, dem som skapat stora hål i hjärtat men som sakta men säkert drar ihop sig. Jag gjorde det som jag trodde var omöjligt men som jag nu vet är möjligt och som verkligen är så viktigt!

Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, det kan drabba dig eller någon närstående.

Nu laddar jag om och vem vet, kanske ses vi i en stad nära dig. KRAM!