Jag är Linda – en tjej som är grabbig, vem är du?

Jag har alltid känt mig annorlunda på något sätt, har liksom inte levt upp till den där standardnormen på hur en tjej ska vara. Förvisso har jag en kvinnas delar, men jag har aldrig varit den där tjejen som gått i vacker klänning eller ett snyggt åtsittande linne där brösten nästan hoppat ur, aldrig gått med en tajt kjol. Fast å andra sidan finns det överhuvudtaget någon slags standard på hur en tjej/kvinna ska vara eller se ut?

Måste man ha höglackade skor, så man nästan inte kan gå? Måste man ha långt hår så man kan göra en massa frisyrer eller sätta upp det i en hästsvans? Måste man ha paljetter och snygg klänning om man ska på fest eller bara för att gå ut och shoppa? Måste man måla naglarna, sitta och fila och ha sig? Måste man raka sig där nere? Måste man raka sig under armarna? Måste man ha de största brösten? Måste man sätta på sig en massa smink innan man går ut? Måste man allt det här? Jag förstår inte vinken, inte konstigt att vi inte kan acceptera oss själva när det är så fruktansvärt många intryck och skönhetsideal vart vi än går. Hur ser barnen och ungdomarna på sig själv? Jag har bara en fråga; måste man allt det här för att passa in i samhället?

Häromdagen slog det mig att jag inte var som alla andra. Jag är inte den där tjejen som fångar andras blickar. Jag är bara mig själv. Jag går i ett par sköna jeans, en t-shirt och skjorta. Ska jag på fest eller bjudning så är det precis det jag väljer att ta på mig. Gärna ett par snygga sneakers till det. Har kortklippt hår, så kan heller inte göra någon slags frisyr. Men jag trivs ändå med mig själv. Men det jag ville komma till var att när jag häromdagen såg mig själv i spegeln så såg jag någon annan där. Jag såg inte den där tjejen som jag bör vara, nä jag såg mig själv som en grabb. Det var inte jag Linda som stod där i spegeln, det var någon annan men som jag kände att jag trivdes med. Jag har alltid så länge jag kan minnas varit grabbig eller hur jag ska uttrycka mig. När jag var mindre och lekte med dockor/barbies så klippte jag av deras hår. Dem skulle inte ha långt hår, nä dem skulle ha kort hår. Jag lekte hellre grabbiga lekar, ni vet pang pang och sånt där. Kunde även leka affär. Men aldrig att jag lekte tjejiga lekar. På skolan minns jag att vi ofta spelade dunken, eller så var ute i skogen och byggde våra kojor.

Ibland känns det som om jag är född i fel kropp, men ändå känns det så otroligt rätt att vara den jag är. Jag menar det är ju trots allt mig som person som människor faller för. Det är inte för att jag är tjej eller inte. Det är på vilket sätt jag är.

Ni kanske tror att det slagit runt totalt i mitt huvud nu. Men sedan allt kom upp till ytan så har jag börjat lära känna mig själv på ett annat plan. Jag har vågat acceptera mig själv för den jag faktiskt är. Jag kan inte ändra på mig själv på något vis. Eller jo om jag vore miljonär så skulle jag nog göra om mig till en grabb. Men jag är inte den typen som vill göra om mig själv bara för att jag känner mig som en grabb.

Jag kommer alltid att grubbla på vart världen är på väg. Varför man måste “spela” någon annan för att andra ska bli nöjda. Jag kommer alltid att fundera på vad idealen för människan har för betydelse. Att vara eller icke vara. Om du är tjej och läser det här, testa att gå på krogen utan att bry dig om hur mycket spackel du ska ha på dig, hur du ska sätta upp håret, vilka kläder du ska ha. Gå bara ut och var dig själv!

Jag är Linda – en tjej som är grabbig, vem är du?

Advertisements