En låt som beskriver mig

du kanske sa nånting som ingen alls förstod
och som du ångrade men som du ändå sa
du kanske gick ett steg för långt för de försoffade
så att de inte såg att det var bra

du ville ändra på dig själv och på din värld
men fick då ofrivilligt se att den var seg
livet är en dans på rosor
men det är en dans med svåra steg

du ville visa att du fanns och att du levde
och att inte allt var lika dött som dem
du ville se alternativ i allt som inte var nåt bra
och att det gick att göra om

du ville bara hjälpa till och vara snäll
mot de som praktiskt taget ingenting förstår
du ville bara göra gott
och ändå fick du namnet Fröken Svår

och du fick höra utav vänner och bekanta
att nu tar vi allt för allting här är vårt
de sa att framtiden var ljus
nu har de bil och mat och hus
de sa att ingenting var svårt
och du fick höra att livet var en dans på rosor
och det blev en dans som stack dig hårt”

Advertisements

Räddare i nöden

Många gånger har jag sagt hur mycket den och den betyder för mig. Men det finns en eller ja en organisation som faktiskt är min räddare i nöden.
Givetvis pratar jag om Röda Korset som även finns här där jag bor.
Där har jag min dagliga verksamhet, fast jag vill nog mer säga att det är mitt jobb. För jösses vad jag har vuxit, blivit stark och fått nya erfarenheter som jag kan ha nytta senare i livet.
Jag minns när jag började där, det var i början på augusti och jag startade med 2h á 2 dagar i veckan. Efter bara 2 veckor går jag upp i heltid. Måndag-Fredag 9:00-16:00 och vissa kvällar. Jag la ner hela min själ på att fixa allt. Samtidigt som jag hade mig själv att tänka på. För jag kunde ju inte se till att krascha efter vägen. Men jag fixade det. Alltid möttes kunderna utav ett leende hur tufft och kämpigt jag hade det inom mig. Men  utåt sett var jag en positiv tjej som kunderna gillade.
Runt november började ryggen krångla och som sedan visade sig vara smärtan från höfterna. Ju längre jag gick med det desto sämre kände jag mig.
Jag stängde in mig själv i min lilla bubbla, men fortsatte att köra stenhårt på jobbet. För det var ju faktiskt något jag mådde bra av. Att vara sysselsatt.
Men så gick jag ner i halvtid bara för ett tag sedan då jag kände att loppet var kört men även på läkarens inrådan.
Genast började jag känna mig otillräcklig och oduglig. Kände mig som ett skräp. Jag var inte längre den tappra tjejen som gav allt hon kunde. Jag var körd. Men det är ju mina känslor. För jag vet hur betydelsefull jag är på jobbet både bland personalen och kunderna.
Så jag klistrar på det där leendet och skiner som en sol trots allt.
För ärligt. Utan Röda Korset hade jag inte varit där jag är idag. Tro mig. Dem har verkligen fått upp mig på benen och lärt mig att man måste våga riskera. Våga ge och ta. Dem har lärt mig hur livet fungerar.
Jag är så stolt över mig själv ändå, för runt omkring mig har det alltid tisslat och tasslat. Människor har alltid sett ner på mig och tänkt “det där fixar hon aldrig” men tji fick dem!!
Och även om höfterna krånglar och jag stundtals har velat gett upp så vet jag att jag är en fighter och jag klarar allt (nästan).

Så stort tack till Röda Korset för att ni har visat mig vägen.
Ni är verkligen en räddare i nöden.
Kärlek!

image

Det man inte talar om.

Sitter hemma i soffan, sjuk och jävlig och tänkte jag kunde uppdatera här. I bakgrunden hörs Sara Vargas senaste låt “Det man inte talar om” en mycket stark och berörande låt.

“Att det gör ont i själen, är ingenting man talar om. Dem flesta orkar inte lyssna eller så vänder dem sig om. Då fanns du där.” ❤ Dem där raderna har etsat sig fast i mitt huvud. Det är så sant, så sant. För så har det varit för mig. Det var inte många som orkade lyssna på mig när jag mådde som sämst…

Men ja, i fredags hade jag en föreläsning inbokad i Ljusdal och det gick super bra! Denna gången hade jag inte ens hunnit känna efter. För plötsligt var jag där. Plötsligt stod jag där och hann inte ens känna eller tänka att jag var nervös. Jag gjorde mitt, körde mitt race. Berörde en handfull utav människor. Det gick in. Det var svårt att själv hålla sig när jag såg dem som berördes till tårar. ❤ Kärlek ❤ Det är ni som lyssnar, som finns runt omkring mig som får mig att våga fortsätta kämpa med mitt projekt. För jag vet att det BEHÖVS och det behövs lyftas fram. Jag är stolt över att kunna göra det här, trots dåligt betalt. Trots att jag många gånger bara vill ge upp och skita i allt. Men jag gör det för min skull och för människorna där ute.

Kom och tänka på en sak. Det syns inte utanpå hur man mår, det bara känns inuti människan själv.

Det här inlägget började jag med i morse btw; under tiden har jag hunnit med att ta en tripp till Bollnäs och gjort stan osäker. Ätit på kina där jag tog tre små rätter. Det behövde jag. Men nu känns det att man hållit gång hela dagen. För nu är jag helt slutpumpad och febern gör sig påmind. Måtte jag bara bli bättre så jag kan åka bort på torsdag. 🙂

Jaja…annars är det rätt lugnt. Imorgon är det jobb som gäller, fortsätter med halvdagar då höfterna krånglar mer än vanligt nu utan kortison. Så käkar alvedon men det vill sig inte riktigt bita på mig. Blir bara krasslig i magen. Så ska nog ge fan i dem där tabletterna nu. Suck.

Men ja, ha det gott folket!

Ditten och datten

Det är mycket som snurrar i skallen på mig just nu. Många tankar och funderingar kring framtiden och livet. Hur vill jag att det ska se ut? Hur vill jag leva mitt liv? Och framförallt hur ska jag leva det för att bli nöjd och tillfreds med livet?

Idag har jag fattat ett beslut som för mig är ganska viktigt. Jag har valt att lägga föreläsandet på hyllan ett tag. Så min sista planerade föreläsning sker på fredag för ett gäng ungdomar i Ljusdal.

Jag känner att jag måste göra detta för att inte gå sönder, för jag är så sjukt stressad inom mig hela tiden, mycket beror på att jag drar ett förbannat stort lass själv. Jag menar jag har ju ingen som står bakom mig i det hela. Men för det kommer jag inte vara inaktiv. Skulle jag få en förfrågan om föreläsning så tvekar jag inte en sekund på att säga jag, för det är ju trots allt något jag vill arbeta med – för att det BEHÖVS! Vi måste våga prata om psykisk ohälsa på ett annat plan än det vi gör idag. För det är ju precis som vilken  sjukdom som helst, bara det att det inte syns utanpå utan mer känns inuti människan själv. Men jag hoppas att jag snart nog är tillbaka och kanske med ett stöd bakom mig. För det gör ont i själen att behöva lägga hela projektet på is ett tag. Men ja, ibland måste man få vara lite “ego” för att inte tappa fotfästet.

Annars är det rätt skapligt, höfterna krånglar. Men tack och lov har jag varit utan värk idag. Peppar Peppar. Men skam den som ger sig. Äter ju kortison tabletter, men nackdelen är att jag känner mig uppblåst och svullen. Men snart har jag käkat klart dem och det är dags för en injektion i stället. Som sagt så är ju remiss till ortopeden skickad så det är bara till å vänta. Under tiden ska jag försöka fixa jobbet. Visst det kan kännas åt helvete vissa dagar men ja, jag är en fighter. En som aldrig ger upp eller viker hädan för att något eller någon sätter käppar i hjulen. Hoppet är det sista som överger en? Right?

När det gäller kärleksfronten så är det väl lite si och så där. Finns en människa som jag tycker väldigt bra om…men…ja…tiden får utvisa vad som händer och sker. Jag skyndar långsamt den här gången. Tänker inte se till å bli bränd igen.

Men har funnit enormt fina människor efter vägen. Jag är grymt tacksam över att få ha dessa människor i mitt liv om så just bara som vänner! 🙂 Jisses, ni gör verkligen livet värt att leva. ❤

Nä nu är det dags att runda av här. Må gott!

SAM_0635

I know a girl

Det finns faktiskt några som sätter färg på min tillvaro genom att bara vara så som dem är.

Det finns en speciell som har fångat mitt intresse lite extra mycket och som jag känner att jag faktiskt är lite nyfiken på. Men håller resten för mig själv. 🙂 ❤

13716_330656280458593_2311007134647513039_n

Idag har jag tillbringat dagen med att ligga i soffan. Var förbi på jobbet en snabb sväng och hälsade på. Lite less på att gå hemma just nu. Så just nu önskar jag bara att smärtan kunde ge med sig. Fixar inte det här snart. Men jag är en figh

Trokanterit = SMÄRTA!

Vill bara börja med att säga att den här låten är så  jävla grym! Jag kan inte få nog av den 🙂 Och det är en underbar människa som fått mig att lyssna på den! *ler*

Men ja..igår kväll fick jag lov att åka in på akuten, smärtan i höfterna var fruktansvärda och tårarna brände bakom ögonlocken. Jag vill ju inte gärna gnälla över smärtan. Men jisses igår var det förjävligt rent ut sagt. Jag kunde ha smällt i för någon om det stod någon bredvid mig vill säga. Men jaja, in på akuten kom jag tack vare en underbar vän som ställde upp trots att hon lagt sig…När vi väl kom dit så fick vi i princip komma in på ett rum relativt snabbt. Hann inte vänta länge inne på rummet heller förrän läkaren kom. Världens bästa läkare enligt mig. Har mött henne ett flertal gånger förr. Och dessutom var det fullt av välkända ansikten på akuten igår från den tiden jag var sjuk. Och klart att alla ville komma in och surra och fråga hur det var med mig nu för tiden. Och när jag då berättade hur långt jag kommit så vart dem otroligt glad för min skull. Jag menar många gånger hade jag gett upp hoppet. Men jag tror nog att dem innerst inne alltid har trott på mig även om det just då såg mörkt ut. Men nåja, slutpratat om det…nu tillbaka till dit vi var. 🙂 Läkaren pratade med mig och bad mig sedan att lägga mig på britsen. Hon klämde och kände på båda sidor och jävlar – jag skrek så jag fick hålla i mig någonstans. Det gjorde så fruktansvärt ont, så jag måste ha väckt dem döda. Men ja…när hon plötsligt bara slutar och går ut från rummet så tittade jag på min vän och sa : “skrämde jag iväg henne” haha vi skrattade gott. Humöret var då det inget fel på. Försökte skämta och ha mig trots smärtan. Men ibland kanske det behövs just i sådana situationer och jag lovar läkaren var inte heller så dum. Hon hängde med i skämten. Men när läkaren kom in igen med en vagn framför sig med sprutor på så kände jag bara “nä nu fan blundar jag“. Sedan tvättade hon och körde i en 8 cm lång nål i min höft med lokalbedövning. (det skulle göra att jag skulle få somna utan smärta) Sedan fick jag en spruta i höger höft med kortison, ja det var den höften som var värst igår. Och det som troligen orsakar det hela är något som heter Trokanterit (klicka så får du information) och jag lovar det är ingen lek. Blir det inte bättre så är risken väldigt stor att det blir operation för att få bukt med besvären. Men man måste testa allt först. Tyvärr har sjukgymnasten inget mer att komma med, han kan inget göra längre då det inte vill ge med sig. Men ja, jag lever på hoppet i alla fall. Har gått med smärtan nu sedan i höstas. Så vi får väl se vad som händer. Det kan väl bara bli bättre eller hur? 😉

trochbursitis

Men ja annars är det lugna puckar här hemma. Motvilligt fick jag lov att stanna hemma idag. Annars är jag envis som en åsna och gör saker i alla fall fastän jag inte borde. Så dagen har spenderats i soffan framför film, musik och datorn. Druckit ex antal koppar kaffe. Sovit i omgångar. Tagit små rundor med lillgrabben. Men det känns att jag lever…har ont efter gårdagen…hoppas det är bättre imorgon så jag klarar av att “springa” till jobbet 😉 haha! Skämt å sido.

Men ja så ligger det till i alla fall. Nu ska jag avrunda här och fortsätta surra med trevligt folk.

Peace ❤