Smärta delux

Nu ska jag berätta.
Berätta om hur det är att ha smärta under dygnets alla timmar, minuter och sekunder.
Fick jag en önskan så var det att få bort all smärta.

Smärtan som började med lite ryggont. Tänkte det går väl över. Jag fick massage utav vänner för att få lite som helst lindring. Det gjorde ont så fort dem kom på dessa ömma punkter. Jag ville skrika rätt ut. Vi prövade salvor som skulle vara bra för inflammationer och dyl. Inget blev bättre. Snarare sämre. Så en dag känner jag att det kommer smygandes i höfterna. Till en början känns det inte så mycket. Visst det kändes när jag gick. Det var som någon hade spikat in något i min höft. Dagarna gick och värken tilltog. Vid det här laget gick jag regelbundet hos sjukgymnast för ryggen. Och fick även börja göra övningar för höften.
Det gjorde ont.
Vissa gånger fick jag bita mig i läppen för att inte börja gråta eller skrika rätt ut. Så en dag i våras så bestämde sjukgymnasten tillsammans med mig att det inte längre fanns något han kunde göra. För jag blev ju inte bättre. Gymnastiken bet inte på mig. Jag blev sämre. Sommaren kom jag använde cykeln allt mer och mer. För det var bara det som i princip lindrade smärtan och den vart okej att leva med.
För tre veckor sedan började jag känna en smygande smärta i knäna. Det högra är tyvärr värst. Även högra höften och på höger sida av ryggen.
Ibland undrar jag om det finns ett sammanhang i det hela. Men sjukvården idag vill inte göra en massa onödiga tester utan det enklaste sättet för dem är att skriva ut lite medicin så att dem slipper patienten.
(Tyvärr är det samma förhållningssätt inom psykiatrin) Men i alla fall smärtan i knät blev värre och värre. Det låste sig när jag gick. Det gjorde ont. Jag ville bara skrika rätt ut.
Jag gick till en läkare hon sa att jag måste boka tid till sjukgymnasten och klagade på min övervikt.
Ja jag vet att den inte är okej. Men jag ska tala om en sak och det är att den är bättre idag än för några år sedan när jag vägde 185kg för att vara exakt. Jag har gått ned 85kg och står still. Det händer ingenting. Trots bra mat. Trots bra motion. Ja allt!! Men ingenting händer. Så sluta klaga för fan!
Men åter till smärtan. Häromdagen vart smärtan outhärdligt; fick ingen tid till HC så väljer att åka in akut på kvällen. Inflammation sa dem och skickade hem mig med Kortisontablett. Jo hej du. Tabletter hit och tabletter dit så kanske allt blir bra. Men vet ni en sak jag vägrar Kortison för man blir svullen av det. Men igår blev det för mycket, jag kände att nu får det banne mig vara nog. Så ringde upp hc och sa att nu får ni he mig en tid. Jag fixar inte smärtan.
Ryggen låser sig mellan varven och knät är åt helvete fel. Det gör ont, så förbaskat ont.
Fick i alla fall tid. Läkaren som var en hyrläkare gjorde en massa tester på knät och äntligen var det någon som förstod. Hon skulle genast skicka iväg en remiss till röntgen i Bollnäs. För uppenbarligen är det något tok med knät. Det såg inte riktigt bra ut. Det var visst något med någon sena.
Så hon skrev ut orudis gel som jag ska smörja knät morgon och kväll.
Hon sa även vila och kryckor en vecka.
Jaha..likar att lyda.
Så nu står jag här och väntar på tid till röntgen. Och gör så lite som möjligt. Blir borta från praktiken 1 vecka. Får se hur det går.

Men det jag ville säga med det här är att det inte är särskilt kul att gå med denna smärta. Vissa stunder vill jag bara slänga in handduken och tacka för mig. Vissa tror inte mig. Och bryr sig knappt. Men jag känner min kropp bäst och jag vet att det är något som inte stämmer. För det här är inte normalt.
Jag är gammal fotbollsspelare och simmare. Sportrelaterade skador kan dyka upp senare. Det är vad läkarna säger. Jag ber i alla fall en stilla bön och hoppas på bättring!

image

Strunta i bärsen, du är inte gjord av stålar

Ibland gör man saker utan att tänka efter, utan att tänka på riskerna som man utsätter sig själv för.
Ibland stirrar man sig blind på alla siffror utan att ens tänka efter en extra gång. Man tänker att jo men det går, det fungerar. Och sedan plötsligt står man där i en slags återvändsgränd. Man inser att man har tappat kontrollen. Man inser tillslut att det inte fungerar längre. Att man inte kan stoppa huvudet i sanden och gömma sig, man måste dra upp huvudet, räta på ryggen och se sanningen i vitögat och erkänna för sig själv.

Jag gjorde något som jag nu får sota för. Det började med en sak och växte sig bara större och större.
Det blev något slags beroende.
Jag gjorde det nog för att må bra, trösta mig själv. Men i verkligheten så mådde jag bara bra i själva stunden. Sedan fanns alla känslor och ångest kvar där i alla fall. Ångest över själva handlingen.
Jag hamnade i ett ekorrshjul.
Och för första gången sedan cirkusen började så satte jag mig ner igårkväll med en bekant för att gå igenom alla siffror. Det blev en chock!! Det blev för mycket, tårarna bara rann. Jag var arg på mig själv. Så förbannad!! HUR kunde jag låta det gå så jävla långt.

Ja och nu så sitter jag här.
Jag kommer fixa det.
Det finns ljus i tunneln.
Men det kommer bli tufft!
Jag kommer behöva både stöd, motivation och en jävla massa pepp.

Jag lovade mig själv igår att nu jävlar ska jag kämpa mig uppåt igen! Jag kan inte sabba för mig själv längre. Det är bara JAG som förlorar på det i slutändan. Jag har själv satt mig i skiten  och det är jag som måste resa mig upp. Ta tag i allt, dra i handbromsen, kämpa och aldrig aldrig någonsin ge upp.
Livet är tufft, men det är bara jag som kan göra något åt det.
Jag kommer kunna leva men det kommer bli snålt.
Jag kommer få slåss mot alla sug. Jag kommer få slåss med mig själv. Men ja jävlar, jag är en FIGHTER!

Den där bärsen, jag kanske får hoppa över den. Eller unna mig en till helgen.
Den där pizzan eller hamburgaren kanske jag får ta till helgen.
Jag får sluta tänka att jag är gjord av stålar.

Jag har lärt mig min läxa.
Jag tog smällen.

Nu ska här kämpas!
Och inga krediter, åt helvete med krediter! :D👍

Love!