Tack som fan!

När jag var i tonåren så lyssnade jag mycket på gruppen Dia Psalma.
Just då var deras låtar bara ihopkopplad med ångest ångest och återigen ångest. Jag minns det som igår när tårarna bara forsade samtidigt som låtarna “hon får” och “luft” skränande genom högtalarna. Tårarna tycktes aldrig ta slut. Så när jag hamnade innanför dem låsta dörrarna till psykiatrin och ångesten smög sig på så var det ändå en slags tröst att ha cdspelaren till hands.
Hörlurarna åkte in och på med lite Dia Psalma.
Just då i den stunden kunde jag ta bort den där hemska ensamheten, just då kunde jag reflektera över texterna och just då kunde jag bara låta pennan arbeta och alla mina känslor och tankar hamnade på ett blankt papper som snabbt fylldes med en massa texter och ord.
Än idag minns jag som det var igår. Så mycket som deras texter har funnits där för mig i de allra svåraste stunderna.
En annan händelse var när jag rymde från psyk, jag hade ett mål, jag blev lyst. Mina fötter tog mig till målet, full med medicin i kroppen och avdomnad från verkligheten så stapplade jag mot bron över umeälvens vatten och E4:ans väg rakt under mig.
Cdspelaren låg i fickan och hörlurarna instoppade i öronen. Just när jag tar klivet upp på första avsatsen till räcket så kunde jag höra “jag vill vara luft, jag vill glömmas bort…” sedan försvann musiken, våldsamt dras jag tillbaka, cdspelaren åker ner i den hårda asfalten jag hör hur den går sönder i spillror likt mitt liv. Sedan hör jag en mansröst och får ett knä över min rygg. Någon skriker åt mig vad i helvete gör du, ligg still! Tårarna bara forsar (eller som läkarna så fint beskrev “en pinsam gråt”) medan jag hejdlöst försöker ta mig loss. Jag inser att det är poliser som skriker åt mig. Jag inser att jag inte lyckades. Jag inser att det är över.
Jag blir återförd till psykiatrin med handfängsel kliver jag in genom dörrarna. Ekot från musiken har etsat sig fast i huvudet på mig. Ja jag blev inlåst igen.

Under många år kände jag mig som hon med rumpan bar och många gånger kände jag mig som luft och ville inget hellre än att glömmas bort.
Jag var ju bara till besvär för allt och alla. Jag ställde ju bara till med oreda. Och när jag blev så arg så att jag svartnade så ville ingen vara i min närhet. Ingen ville veta av mig.

Idag däremot när jag mår bra och är “frisk” så kan jag lyssna på låtarna utan att känna den där ångesten. Utan att känna den där smärtan.
Musiken och låtarna har fått en ny innebörd i mitt liv. Och trots allt så har just Dia Psalmas musik hjälpt mig många gånger efter vägen. Det har inte alltid varit svart, det har faktiskt funnits ljusa stunder också.

Och nu har jag äntligen fått se och höra dem live och jävlar det var stort! Mega stort! Jag sjöng med i texterna och ett glädjerus infann sig! Jag är sjukt nöjd över denna upplevelse!! 👌:D

Tack som fan!

image

image

image

image