Juletid julefrid – julångest!

Happ, då var det dags igen. Den årliga ångesten. Den årliga smärtan. Den årliga längtan. Det är juletid, julefrid och jul i vårt hus. Nej, stopp! Det är det inte. Ordet heter julångest. JULÅNGEST! Japp, ingen juletid här och ingen julefrid finns här. Jag önskar bara att man kunde släppa på allt som varit. Liksom så där uppskatta julen, känna glädje, tacksamhet och längtan. Inget av det existerar. Inte för mig. Kanske för dig. I mitt hus är det inte pyntat. I mitt hus står inga stakar i fönstret. I mitt hus finns ingen gran. I mitt hus finns bara jag. Mina minnen. Mina tankar. Och mina känslor. Juletid, julefrid? Vad är det? Vem har liksom sagt att det ska vara så? Att sitta ensam på jul, känna bitterhet och skam. Känna rädsla. Känna hopplöshet och ängslan. Varför måste det vara sånt ståhej kring allt. Du firar säkert jul med hela tjocka släkten. Kanske äter du ett stort julbord med familjen? Kanske går ni ut och äter. Skrattar. Skålar. Hurrar. Öppnar klappar. Kanske sitter du där och tänker på alla de ensamma. Eller så bryr du dig inte ett skvatt.

Tankarna som far runt i mitt huvud är hur min jul kommer se ut. Kommer jag sitta själv framför Kalle Anka klockan tre? Kommer jag äta den där skinkan, den där pastejen, den där syltan, dem där köttbullarna och revbensspjällen? Kommer jag dricka den där musten själv?  Spelar faktiskt ingen som helst roll vad jag än gör. Men visst kommer jag kika in i ett av alla fönster, känna värmen som finns där inne där ni sitter. Kommer du titta ut på mig då, kanske vinka? Jag skulle le mot dig. Och fortsätta gå.

Jag bryr mig inte. Eller jo det gör jag faktiskt. Jag bryr mig. Jag bryr mig om er andra. Sedan hur det blir för mig är en annan femma. Jag har alltid satt alla andra i första rummet. Sedan har jag inte brytt mig något om mig själv. Fast jag bör kanske erkänna att jag faktiskt bryr mig om mig själv också, för visst känns det ledsamt att inte ha någon. Att veta att man har en familj, men som inte faktiskt finns där. Som inte ens ägnar sig en tanke åt mig.

Så här innan jul så kommer alla tankar. Dem flyger och dem far. Dem bråkar och dem slåss. Hemma hos oss i min familj, så slutade det alltid med tårar och skrik. Tårar över att inte duga till. Tårar över att vara misslyckad. Tårar över att jag kom sist. Skriken ekar i mitt huvud. Minnena finns där, dem skaver och dem svider. Dem river i mig. Ungefär som klor. Jag vill inte minnas. Jag vill inte. Jag vill inte kalla dig för mamma, jag vill inte kalla dig för pappa och jag vill inte kalla er för bröder. För ni är inte min familj, ni har aldrig varit min familj. Aldrig har ni varit där när jag har behövt er som mest. Jag minns när jag var liten. Jag sa alltid att jag inte hörde hemma, jag minns frågan jag ställde; är jag adopterad? Är du min faktiska mor? Du skrattade bort det och fortsatte med ditt.

Jag minns när jag blev utnyttjad, jag dolde det bra. Du  märkte ingenting. Du såg ingenting. Du som ska vara min mor borde ha sett något. Du borde ha lagt märke till mina tårar. Du borde liksom bara sett eller hört mig gråta om kvällen då när ångesten och smärtan smög sig in. Jag ville bara försvinna. Jag ville inte vara med. Jag ville inte finnas. Jag ville bara dö.

Du lät mig aldrig komma dig nära. Du lät mig aldrig se vad trygghet var. Du lät mig aldrig se vad kärlek var. Jag föddes som gay. Eller nej jag föddes inte som gay, jag blev gay. Jag borde redan då när jag var liten kommit ur ur garderoben. Jag borde redan då sagt till dej; Jag gillar tjejer!

Jag fick aldrig smaka på livet. Jag fick aldrig veta vad värme var. Jag fick aldrig uppleva hur en riktig kram kunde vara. Men jag försöker leva vidare. För trots allt så är det snart jul. Och även om inte du finns där, även om du inte slår mitt nummer för att kolla hur jag mår. Så vill jag ändå önska dig en fridfull jul. Eller nej förresten, det vill jag inte.

Jag ska ju faktiskt tacka dig för att jag ens existerar. Du kunde tagit bort mig. För det fanns någon som sa till dig att du inte var redo. Du skulle visa världen att dem hade fel. Du födde mig. Men du tog dig aldrig ann rollen som min mor. Nej, för vet du, det var min mormor. Hade inte hon funnits. Då hade du nog inte fått behålla mig. För du hade inte klarat av det. Vet du en sak? Du fick mig att må dåligt. Jag borde ha fyra syskon. Du väntade tvillingar när jag var liten. Då kunde du låta ditt ego få styra. Du tog bort dem. Och kvar fanns jag.

Jag tackar dig ändå, för att du gav mig en chans till att se livet. Till att få lära mig att leva fast genom den hårda vägen. Livet har inte varit lätt. Det har det aldrig varit. Men jag kämpar. Jag kämpar för kung och för fosterland. Jag hatar. Jag känner avsky.

Men i år tänker jag inte låta alla tankar styra. Jag har människorna jag behöver i mitt liv. Jag har det jag vill ha. Jag behöver inget annat. Jag önskar att allt vore annorlunda.

Juletid, julefrid – julångest.

Gå inte förbi!

 

Advertisements

När man minst anar det

När man minst anar det så förändras livet på ett kort ögonblick. Älskade Frida har gått ur tiden, 90 år gammal. En livsglad kvinna, full i rackartyg och med glimten i ögat. Hon var alltid glad, bjöd på sig själv och gav oss gråa hår med sina tokigheter. Hon var min ledstjärna, hon gav mig en mening. Hon lärde mig under de tre åren jag fick känna henne att man måste ta tillvara på livet, man måste leva det och kämpa för det man vill ha. Hon var så klok och gav mig alltid goda råd efter vägen. Hon blev ledsen när jag inte mådde bra. Hon skrattade med mig när jag var glad. Men nu har denna stjärna slocknat, hon finns bakom månen och mars, det är så långt man kan komma. Jag önskar ibland att jag bara kunde knacka på hos henne och bara få diskutera livet, eller bara sitta i hörnet utav soffan och titta på tv:n tillsammans med henne. Det är konstigt känsla som infinner sig. Minns dagen när pappret om namnbytet kom, jag var på väg att springa till hennes dörr och knacka på…men jag insåg att nej just det, jag kan inte. Det gjorde mig ledsen. Hon hade blivit så glad och hon skulle lyst upp som en sol. Hon sitter nog bland körsbärsträden och filosoferar. Pratar strunt med sina systrar, berättar om allt som hände här nere. Jag hoppas hon stöter på morfar, att dem drar sina historier och skrattar gott.  Jag hoppas stormormor Linnea mötte upp henne, tog emot henne med öppna armar och kramades i en evighet.

Det gör ont i mig än.

Och idag kom dagen som jag hade gruvat mig för, dagen då det var dags att ta adjö och önska henne lycka till på färden. Jag trodde inte det skulle bli så svårt. Men trots att jag bara känt henne i tre år, alldeles för lite. Jag borde ha känt henne hela livet. Varför? Men i alla fall, vi placerade oss alla i kyrkbänkarna. Jag tittade runt, bara kända ansikten. Och plötsligt hördes musiken som sedan avlöstes med kyrkklockans klang. Ding dong ding dong. Jag försökte fästa blicken på annat. Försökte att inte känna. För ville jag verkligen känna? Ville jag vara med? Men så spelades musik från orgeln, bach eller mozart ljöd ut över kyrkorummet. Jag kände tårarna. Jag var ledsen. Ja visst var jag ledsen. Men det gick snabbt över då det var dags för psalmer att sjungas. Blott en dag ett ögonblick i sänder. Jag försökte sjunga, men det kom inget ljud från min mun. Jag lyfte på blicken och tittade på alla de ljus som brann. Försökte återigen att tränga tillbaka tårarna. Jag var väl stark? Det var ju det här som Frida ville, hon ville somna lyckligt och det gjorde hon. Jag borde vara glad. Men jag var ledsen. Pulsen ökade, hjärtat slog fortare och fortare. Koncentrera dig hörde jag mig själv säga. Så kom stunden….då det var dags att gå fram. Fram till kistan. Jag tog mormors hand och plötsligt stod vi där. Hjärtat ökade takten och det kändes som marken under mina fötter drogs bort. Benen blev till gelé. Jag var på väg att försvinna. Ångest! Panik! Tårar! Jag ville bara skrika, FRIDA! Efter något som kändes som en evighet så satt vi återigen i bänkarna. Elna fattade min hand hårt, jag försökte koncentrera mig på andningen för att inte böra hyperventilera. Och plötsligt så var allt över. Alla lämnade vi kyrkorummet rödgråtna, och med våra egna minnen kvar av världens vackraste och finaste människa. Frida kommer alltid vara bevarad i våra hjärtan. Vi kommer alltid att minnas med glädje och tacksamhet.

Det kändes. Det gjorde ont. Jag blev helt slut och jag kände mig tom, totalt utkörd. Att acceptera är svårt. Att förstå är också svårt. Hon var ju nyss här med oss. Vi firade nyss hennes 90 års dag med dunder och brak. Jag satt nyss och skrattade med henne. Jag hälsade ju nyss på henne. Ljudet från hennes glada tillrop har tystnat. Hennes fotsteg har stannat. Och kvar finns bara minnena kvar. Och kvar finns vi som måste våga leva vidare trots sorgen och trots smärtan.

Jag minns inte min morfars begravning, jag var väldigt väldigt påverkad utav mina mediciner. Jag minns ingenting. Men jag kan glädjas åt att jag får minnas Fridas begravning utan ett massa mediciner som blockerade mina känslor. Det gjorde ont när morfar dog, jag har ännu inte accepterat att han är borta trots att det är flera år sedan. Det gjorde ont när Frida dog. Men jag kommer bevara minnena långt långt inne i mitt hjärta dit ingen kan komma åt. Jag älskar er båda två oändligt mycket! ❤

Visst gör det ont när knoppar brister!

20140918_084020