När man minst anar det

När man minst anar det så förändras livet på ett kort ögonblick. Älskade Frida har gått ur tiden, 90 år gammal. En livsglad kvinna, full i rackartyg och med glimten i ögat. Hon var alltid glad, bjöd på sig själv och gav oss gråa hår med sina tokigheter. Hon var min ledstjärna, hon gav mig en mening. Hon lärde mig under de tre åren jag fick känna henne att man måste ta tillvara på livet, man måste leva det och kämpa för det man vill ha. Hon var så klok och gav mig alltid goda råd efter vägen. Hon blev ledsen när jag inte mådde bra. Hon skrattade med mig när jag var glad. Men nu har denna stjärna slocknat, hon finns bakom månen och mars, det är så långt man kan komma. Jag önskar ibland att jag bara kunde knacka på hos henne och bara få diskutera livet, eller bara sitta i hörnet utav soffan och titta på tv:n tillsammans med henne. Det är konstigt känsla som infinner sig. Minns dagen när pappret om namnbytet kom, jag var på väg att springa till hennes dörr och knacka på…men jag insåg att nej just det, jag kan inte. Det gjorde mig ledsen. Hon hade blivit så glad och hon skulle lyst upp som en sol. Hon sitter nog bland körsbärsträden och filosoferar. Pratar strunt med sina systrar, berättar om allt som hände här nere. Jag hoppas hon stöter på morfar, att dem drar sina historier och skrattar gott.  Jag hoppas stormormor Linnea mötte upp henne, tog emot henne med öppna armar och kramades i en evighet.

Det gör ont i mig än.

Och idag kom dagen som jag hade gruvat mig för, dagen då det var dags att ta adjö och önska henne lycka till på färden. Jag trodde inte det skulle bli så svårt. Men trots att jag bara känt henne i tre år, alldeles för lite. Jag borde ha känt henne hela livet. Varför? Men i alla fall, vi placerade oss alla i kyrkbänkarna. Jag tittade runt, bara kända ansikten. Och plötsligt hördes musiken som sedan avlöstes med kyrkklockans klang. Ding dong ding dong. Jag försökte fästa blicken på annat. Försökte att inte känna. För ville jag verkligen känna? Ville jag vara med? Men så spelades musik från orgeln, bach eller mozart ljöd ut över kyrkorummet. Jag kände tårarna. Jag var ledsen. Ja visst var jag ledsen. Men det gick snabbt över då det var dags för psalmer att sjungas. Blott en dag ett ögonblick i sänder. Jag försökte sjunga, men det kom inget ljud från min mun. Jag lyfte på blicken och tittade på alla de ljus som brann. Försökte återigen att tränga tillbaka tårarna. Jag var väl stark? Det var ju det här som Frida ville, hon ville somna lyckligt och det gjorde hon. Jag borde vara glad. Men jag var ledsen. Pulsen ökade, hjärtat slog fortare och fortare. Koncentrera dig hörde jag mig själv säga. Så kom stunden….då det var dags att gå fram. Fram till kistan. Jag tog mormors hand och plötsligt stod vi där. Hjärtat ökade takten och det kändes som marken under mina fötter drogs bort. Benen blev till gelé. Jag var på väg att försvinna. Ångest! Panik! Tårar! Jag ville bara skrika, FRIDA! Efter något som kändes som en evighet så satt vi återigen i bänkarna. Elna fattade min hand hårt, jag försökte koncentrera mig på andningen för att inte böra hyperventilera. Och plötsligt så var allt över. Alla lämnade vi kyrkorummet rödgråtna, och med våra egna minnen kvar av världens vackraste och finaste människa. Frida kommer alltid vara bevarad i våra hjärtan. Vi kommer alltid att minnas med glädje och tacksamhet.

Det kändes. Det gjorde ont. Jag blev helt slut och jag kände mig tom, totalt utkörd. Att acceptera är svårt. Att förstå är också svårt. Hon var ju nyss här med oss. Vi firade nyss hennes 90 års dag med dunder och brak. Jag satt nyss och skrattade med henne. Jag hälsade ju nyss på henne. Ljudet från hennes glada tillrop har tystnat. Hennes fotsteg har stannat. Och kvar finns bara minnena kvar. Och kvar finns vi som måste våga leva vidare trots sorgen och trots smärtan.

Jag minns inte min morfars begravning, jag var väldigt väldigt påverkad utav mina mediciner. Jag minns ingenting. Men jag kan glädjas åt att jag får minnas Fridas begravning utan ett massa mediciner som blockerade mina känslor. Det gjorde ont när morfar dog, jag har ännu inte accepterat att han är borta trots att det är flera år sedan. Det gjorde ont när Frida dog. Men jag kommer bevara minnena långt långt inne i mitt hjärta dit ingen kan komma åt. Jag älskar er båda två oändligt mycket! ❤

Visst gör det ont när knoppar brister!

20140918_084020

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s