Juletid julefrid – julångest!

Happ, då var det dags igen. Den årliga ångesten. Den årliga smärtan. Den årliga längtan. Det är juletid, julefrid och jul i vårt hus. Nej, stopp! Det är det inte. Ordet heter julångest. JULÅNGEST! Japp, ingen juletid här och ingen julefrid finns här. Jag önskar bara att man kunde släppa på allt som varit. Liksom så där uppskatta julen, känna glädje, tacksamhet och längtan. Inget av det existerar. Inte för mig. Kanske för dig. I mitt hus är det inte pyntat. I mitt hus står inga stakar i fönstret. I mitt hus finns ingen gran. I mitt hus finns bara jag. Mina minnen. Mina tankar. Och mina känslor. Juletid, julefrid? Vad är det? Vem har liksom sagt att det ska vara så? Att sitta ensam på jul, känna bitterhet och skam. Känna rädsla. Känna hopplöshet och ängslan. Varför måste det vara sånt ståhej kring allt. Du firar säkert jul med hela tjocka släkten. Kanske äter du ett stort julbord med familjen? Kanske går ni ut och äter. Skrattar. Skålar. Hurrar. Öppnar klappar. Kanske sitter du där och tänker på alla de ensamma. Eller så bryr du dig inte ett skvatt.

Tankarna som far runt i mitt huvud är hur min jul kommer se ut. Kommer jag sitta själv framför Kalle Anka klockan tre? Kommer jag äta den där skinkan, den där pastejen, den där syltan, dem där köttbullarna och revbensspjällen? Kommer jag dricka den där musten själv?  Spelar faktiskt ingen som helst roll vad jag än gör. Men visst kommer jag kika in i ett av alla fönster, känna värmen som finns där inne där ni sitter. Kommer du titta ut på mig då, kanske vinka? Jag skulle le mot dig. Och fortsätta gå.

Jag bryr mig inte. Eller jo det gör jag faktiskt. Jag bryr mig. Jag bryr mig om er andra. Sedan hur det blir för mig är en annan femma. Jag har alltid satt alla andra i första rummet. Sedan har jag inte brytt mig något om mig själv. Fast jag bör kanske erkänna att jag faktiskt bryr mig om mig själv också, för visst känns det ledsamt att inte ha någon. Att veta att man har en familj, men som inte faktiskt finns där. Som inte ens ägnar sig en tanke åt mig.

Så här innan jul så kommer alla tankar. Dem flyger och dem far. Dem bråkar och dem slåss. Hemma hos oss i min familj, så slutade det alltid med tårar och skrik. Tårar över att inte duga till. Tårar över att vara misslyckad. Tårar över att jag kom sist. Skriken ekar i mitt huvud. Minnena finns där, dem skaver och dem svider. Dem river i mig. Ungefär som klor. Jag vill inte minnas. Jag vill inte. Jag vill inte kalla dig för mamma, jag vill inte kalla dig för pappa och jag vill inte kalla er för bröder. För ni är inte min familj, ni har aldrig varit min familj. Aldrig har ni varit där när jag har behövt er som mest. Jag minns när jag var liten. Jag sa alltid att jag inte hörde hemma, jag minns frågan jag ställde; är jag adopterad? Är du min faktiska mor? Du skrattade bort det och fortsatte med ditt.

Jag minns när jag blev utnyttjad, jag dolde det bra. Du  märkte ingenting. Du såg ingenting. Du som ska vara min mor borde ha sett något. Du borde ha lagt märke till mina tårar. Du borde liksom bara sett eller hört mig gråta om kvällen då när ångesten och smärtan smög sig in. Jag ville bara försvinna. Jag ville inte vara med. Jag ville inte finnas. Jag ville bara dö.

Du lät mig aldrig komma dig nära. Du lät mig aldrig se vad trygghet var. Du lät mig aldrig se vad kärlek var. Jag föddes som gay. Eller nej jag föddes inte som gay, jag blev gay. Jag borde redan då när jag var liten kommit ur ur garderoben. Jag borde redan då sagt till dej; Jag gillar tjejer!

Jag fick aldrig smaka på livet. Jag fick aldrig veta vad värme var. Jag fick aldrig uppleva hur en riktig kram kunde vara. Men jag försöker leva vidare. För trots allt så är det snart jul. Och även om inte du finns där, även om du inte slår mitt nummer för att kolla hur jag mår. Så vill jag ändå önska dig en fridfull jul. Eller nej förresten, det vill jag inte.

Jag ska ju faktiskt tacka dig för att jag ens existerar. Du kunde tagit bort mig. För det fanns någon som sa till dig att du inte var redo. Du skulle visa världen att dem hade fel. Du födde mig. Men du tog dig aldrig ann rollen som min mor. Nej, för vet du, det var min mormor. Hade inte hon funnits. Då hade du nog inte fått behålla mig. För du hade inte klarat av det. Vet du en sak? Du fick mig att må dåligt. Jag borde ha fyra syskon. Du väntade tvillingar när jag var liten. Då kunde du låta ditt ego få styra. Du tog bort dem. Och kvar fanns jag.

Jag tackar dig ändå, för att du gav mig en chans till att se livet. Till att få lära mig att leva fast genom den hårda vägen. Livet har inte varit lätt. Det har det aldrig varit. Men jag kämpar. Jag kämpar för kung och för fosterland. Jag hatar. Jag känner avsky.

Men i år tänker jag inte låta alla tankar styra. Jag har människorna jag behöver i mitt liv. Jag har det jag vill ha. Jag behöver inget annat. Jag önskar att allt vore annorlunda.

Juletid, julefrid – julångest.

Gå inte förbi!

 

Advertisements

One thought on “Juletid julefrid – julångest!

  1. Hej!
    Kom till ditt inlägg via en bekant på fb och hoppas att jag inte klampar i klaveret genom att skriva en kommentar.
    Det smärtar att läsa detta som bara hintar om ALLT som du har varit med om i ditt liv. Vilken familj, vilken smärta!

    Jag vill sträcka ut en hand i din julångest och ge dig en kram. Och säga att OM du vill ha någon att prata med så kan du kika in på min hemsida, den är till för att stötta folk.
    Jag skulle också gärna vilja skicka en liten present till dig, så om du vill kan du maila din adress till mig så får du hem en liiiten liiten present. Den ändrar ingenting, men tycker du förtjänar den. 🙂

    Mvh. Tina

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s