Vad hände? 

För lite mer än två veckor sedan så hände det som inte fick hända. Det bara small till som en blixt från en klarblå himmel. Allt svartnade för mig. Jag var inte längre medveten om vad som hände runtomkring. Smällen var kraftig denna gång. Jag förlorade fotfästet. 

Jag blev utåtagerande, ångesten var skyhög, paniken växte och jag sjönk allt djupare ner. Jag kunde inte hantera mina känslor längre. Smärtan inom mig bara växte sig allt större och större. Jag ringde i panik till M – försökte förklara men inget kom ut ur min mun. Jag hade panikångest och jag kunde inte förmå mig själv att säga något. Jag bara hyperventilerade och skrek. Ångesten jag kände denna gång har jag aldrig någonsin upplevt förr. Jag trodde jag skulle dö. Men den där måndagen när allt brast, när M kom och fick mig att varva ner. Hitta tillbaka. Jag somnade efter många om och men även om det inte vart mer än 2-3 timmars sömn. Tisdagen rullade förbi utan några större bekymmer. Men så kom onsdagen, den där onsdagen son skulle vara värre än värst. 

Livet knockade ner mig totalt. 

Det bara small till, livet knockade ner mig och gjorde en touchdown!

Jag insåg just då att det här skulle jag inte klara utav själv. Jag behövde hjälp. Det fick inte sluta i en större katastrof, för just katastrof var det nog alltid! Glasen åkte i väggen och gick i flera tusen skärvor och bitar. Varje glasskärva som hamnade kring golvet kändes som en bit från mitt egna jag. Livet gjorde ont och det har gjort ont i alltför många år. 

Och nu kom allt med dunder och brak! 

Plötsligt satt jag i en bil, M körde in mig till akuten. Jag ville ha hjälp, jag var inte närvarande i mitt egna liv och jag kunde inte reflektera på allt som rusade förbi. Jag var i min egna bubbla, min egna värld och ingen fick komma in i den. Läkaren på akuten tyckte att en inläggning vore på sin plats. Jag nickade, svarade okej. Sedan kom taxin och jag anlände sent på kvällen till avdelning 10 A i Hudiksvall. 
Jag växte i mina egna ögon. Jag gjorde något stort.  Det var okej att det gjorde ont och det var okej att falla men också om att be om hjälp. Alla kan vi ibland behöva hjälp med att laga själen. 

Livsviktigt. Det är okej! 

Kärlek. 

  

Du sväljer dina tårar 

Om du vet hur det känns när en panikångest griper tag om dig, ja då vet du att det gör förbannat ont.   Du hinner liksom inte slå dig fri, du hinner inte andas. Du liksom bara följer med in i stormen. Hela tiden kämpar du, du kämpar för att slå dig fri och hitta ut ur dimman igen. Du har redan bestämt dig för att rida ut ur stormen, vinna matchen. Även om du just för ögonblicket inte litar på dig själv, att du inte känner igen dig själv. 

Du sväljer tårarna om och om igen, du sväljer ner din ångest. Att visa dig svag är inget du vill. Men så smäller det till och du hänger inte med. 

– P A N I K Å N G E S T ! 

Du hör dig själv säga att du måste fokusera, hitta fokus och andas innanför dem fyra hörnen på ramen. Du vet så väl vad du måste göra när det väl smäller till. Men i all hast glömmer du bort det. Adrenalinet ökar i kroppen, du skakar som ett asplöv och du vet inte vart du ska ta vägen. Det ända du känner är att det gör ont. Förbannat ont. Det känns som som om du ska dö, men du vet att man inte dör – det bara känns så! Plötsligt blir det lugnt. Ett stilla lugn infinner sig, en trötthet du inte trodde fanns och känslan av utmattning är ett faktum. 

– Du överlevde! 

Jag klarade av att rida ur stormen, jag klarade av att besegra panikångesten återigen trots smärtan. Det är okej att känna. Det är okej att det gör ont. 

1-0 till mig! 

Som legogubbar på rad

När allt omkring oss tycks rasa samman. När minsta lilla vindpust känns som den vildaste stormen. När allt känns skört, när lappar sätts på “hanteras varsamt”då vet man att livet inte alls är någon lek. 

Som legogubbar står vi på rad, när en faller så faller alla likt en dominoeffekt. 

Men vem har sagt att livet ska vara enkelt? Vi måste ju få något att bita i och något att kämpa för. Annars förlorar vi ju hela meningen. För livet är en mening, det ger oss mening och det ger oss förståelse och acceptans. Livet överhuvudtaget fascinerar mig på djupet. Alltid händer det något och alltid måste vi lära oss nya saker. Varje dag händer något nytt, något vackert, något stort och något underbart! Livet kan ge oss ett leende men också sorg. 

Vi måste lära oss att se all det vackra runtomkring oss och på oss själva. Alla är vi vackra på våra egna sätt. Vi är människor, vi kan fela och vi har också våra brister. 

Men när det gör ont i själen, så får vi kämpa och aldrig aldrig någonsin ge upp oavsett hur ont det gör. För oavsett om vi är dem där legogubbarna som står på rad och faller likt dominoeffekten eller om vi är den den där vinden som känns som en hel storm så måste vi lära oss att resa oss upp igen! 

Livet är ett mysterium! ❤️

  

På hemmaplan

Nu har jag varit hemma sedan i måndags. Kom hem kring 15:00 den dagen och jag möttes utav strålande fint väder. Det gick bra att åka taxin hem också, hade ju en chaufför som visade sig gilla Lars Winnerbäck och inte nog med det han satte dessutom igång en skiva med han! Snacka om att han gjorde min resa! 😃 

  
När jag väl kommit hem så kändes det till en början lite skrämmande och otäckt. Jag som hade isolerat mig totalt från människor på avdelningen. Jag kände hur hjärtat rusade bara genom att kliva utanför dörren. Men jag lyckade övervinna allt det där också. Men det känns faktiskt skönt att vara på hemmaplan trots allt. Det första jag gjorde i måndags var att åka med M och storhandla inne på Willys – vilket var en kamp mellan mig och paniken. Jag gick trots allt vinnande ur den ronden så 1-0 till mig! Men allt har gått bra i alla fall. 

Nu sitter jag här, det är onsdag kväll och jag sitter och pysslar medan Mörbyligan går på i bakgrunden. Hade nästan glömt bort hur bra dem är! Känns skönt. Helt slut i kolan. Så det blir nig sängen för min del snart. 

  

Avdelning 10A

Avdelning 10 A rum 10:1

Tack! Den här gången känns det bra att åka hem, den här gången känns allt så där perfekt och så rätt. Allt har varit rätt från dag 1! Även om det varit svårt för mig och att jag tillbringat all min tid instängd på rummet. Men min trygghet har funnits där, mina rutiner har jag skapat där på rum 10:1 rutiner som har hjälpt mig! Det har varit kaos, det har varit tårar och det har funnits en viss rädsla och oro. Vissa saker har fungerat mindre bra medan vissa bättre. Men jag överlevde. Och jag åker nu hem med en gnutta hopp! Kliniskt sett har jag ADHD och Aspbergers. En utredning är bara utav teoretiskt intresse då jag faktiskt uppfyller kriterierna. Kommer snart nog få tillgång till ett eget bolltäcke, det som blivit min trygghet och mitt lugn. Snart åker jag hem till mitt, till mina rutiner och mina strukturer. 

Tack Avdelning 10 A med personal 

   
 

Min ilska växte del 2

…. När det var dags att byta skola för att påbörja högstadiet då small det till rejält! Jävligt rejält! Att helt plötsligt stå inför det faktum att jag skulle byta bort min trygghet till något helt för mig främmande. Där man faktiskt var tvungen att anpassa sig efter konstens alla regler. Men allt som oftast slutade lektionerna i ett totalt virrvarv, där det bara snurrade i huvudet. Det skulle kunna liknas med ett getingbo full med en massa surr. Jag var den eleven som aldrig sa något mer än nödvändigt på lektionen, jag var den där tystlåtna som aldrig gjorde sig besväret till att höras och synas. Men när det plötsligt inte passade mig så kunde jag gå loss på riktigt. Då kunde jag bli less, hamna i de allra enklaste bråken och tjaffsen och jag kunde lämna skolgården utan att kolla bakåt. Bort från skolan, bort från kraven och göra vad sjutton jag ville. Skolan blev mer och mer kaosartad och skallen gick i 190. Skolk blev snart ett faktum. Stök i klassen. Jag kunde inte koncentrera mig längre stunder och snart var skolan bara ett ont måste. Jag började gå till kuratorn så fort det fanns tillfälle. Där kunde jag få sitta och prata eller bara stirra in i väggen allt för att slipps lektionerna, de tråkiga och de som fick mig att stressa upp till max. I samma veva ungefär så gjordes en utredning, jag hade ett begåvningshandikap och jag låg efter i utvecklingen. Jag hamnade på särskola. Och jag kände plötsligt att något var fel. Jag kunde skrika, rusa ut från salen och smälla igen dörren med tårar och ilska. Inget blev bättre.

Hemma var det konstant bråk, jag skrek, smällde i dörrar och kastade saker runt mig så det bara visslade om det. Jag kunde få vredesutbrott bara av ett så simpelt ord som “nej”. Jag lovar att jag ljuger inte om det blev katastrof och att jag halvt som halvt skrämde skiten ur både syskon och djur. Jag själv kunde inte känna att det var fel. När de vuxna inte orkade eller när dem inte kunde hantera mig längre fick jag åka till mormor på semester. Min mormor var min trygga punkt och hon var dessutom den enda som klarade utav att ta fighten med mig och som visste vad som krävdes. 

Fortsättning följer.