Min ilska växte 

Förstår nu mer och mer min barndom och min uppväxt. Och idag tänkte jag ägna dagens inlägg till det som varit. 

Jag föddes i Lund, mina 4 första år bodde jag i Ystad innan vi skulle komma att flytta norrut till en stad som stavades Sollefteå. Det var också där som allt började utveckla sig, det var där helvetet brakade lös. 

Jag började lekis som det hette då och jag minns det som en spännande tid men fruktansvärt skrämmande också. När det kom till lekar och fritid så var jag inte alls som alla de andra. Visst jag “lekte” med dockor men inte som andra barn, jag klippte av deras hår, bröt loss ett ben eller arm och målade fult på dem. Det var okej i min värld men inte i de vuxnas och utskällning på utskällning fick jag.  Jag kunde till och med gå loss på mitt egna hår också. Minns att jag hade klippt luggen helt galet och det blev ett jäkla liv. Vi skulle ju bort och jag såg ut som jag gjorde, så ett snabbt besök ner till farmor som hade en frisörsalong.  Hon lyckades för det mesta att rädda situationerna. 

När jag skulle börja i klass 2 så var det i en ny skola med nya klasskompisar och ny lärare och övrig personal. Då började problemen, då började bråken och situationen blev ohållbar mellan varven. Jag tror att det blev för stor förändring, med flytt till nytt hus och ny skola. Det blev katastrof i min hjärna. Nya miljöer blev alltid svåra och slutade oftast med rena rama cirkusen! De vuxna fick kämpa för att få mig lugn och få mig under kontroll. Jag skrek och skrek. Det kunde hända precis innan vi skulle åka någonstans som jag inte var förberedd på. Men de gånger jag skulle till fotbollen eller simningen så gick det hur bra som helst för jag visste i förväg vart jag skulle. Kunde bli super irriterad om skjutsen hem kom för sent då var katastrofen ett faktum. 

Men åter till skolan; jag minns att varje gång vi skulle flytta runt våra bänkar för att byta platser blev jobbiga. Kände mig aldrig riktigt nöjd. På rasterna ville jag vara med i leken men stod mest i ett hörn för mig själv. Men när jag väl ville vara med så gjorde jag bara fel och barnen blev sura på mig. Mobbningen var snart ett faktum. Jag lekte aldrig lekar som tjejerna gjorde, jag ville hellre vara i skogen och bygga koja. För hade man en koja så hade man också en tillflykt att kunna fly till. 

Jag ville hellre bygga kojor och leka med pojkarna. 

Jag kände mig inte som de andra. Och förändring på förändring skapade bara ett stort kaos. Jag kunde gå från 0-100 bara på ett litet kick, det var som att någon satte igång strömbrytaren. Jag har kunnat bli rasande i butiker och på torg. Mitt humör var inte att leka med. När det var dags att byta skola för att påbörja högstadiet då small det till rejält! Jävligt rejält! 

Fortsättning följer. 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s