Min ilska växte del 2

…. När det var dags att byta skola för att påbörja högstadiet då small det till rejält! Jävligt rejält! Att helt plötsligt stå inför det faktum att jag skulle byta bort min trygghet till något helt för mig främmande. Där man faktiskt var tvungen att anpassa sig efter konstens alla regler. Men allt som oftast slutade lektionerna i ett totalt virrvarv, där det bara snurrade i huvudet. Det skulle kunna liknas med ett getingbo full med en massa surr. Jag var den eleven som aldrig sa något mer än nödvändigt på lektionen, jag var den där tystlåtna som aldrig gjorde sig besväret till att höras och synas. Men när det plötsligt inte passade mig så kunde jag gå loss på riktigt. Då kunde jag bli less, hamna i de allra enklaste bråken och tjaffsen och jag kunde lämna skolgården utan att kolla bakåt. Bort från skolan, bort från kraven och göra vad sjutton jag ville. Skolan blev mer och mer kaosartad och skallen gick i 190. Skolk blev snart ett faktum. Stök i klassen. Jag kunde inte koncentrera mig längre stunder och snart var skolan bara ett ont måste. Jag började gå till kuratorn så fort det fanns tillfälle. Där kunde jag få sitta och prata eller bara stirra in i väggen allt för att slipps lektionerna, de tråkiga och de som fick mig att stressa upp till max. I samma veva ungefär så gjordes en utredning, jag hade ett begåvningshandikap och jag låg efter i utvecklingen. Jag hamnade på särskola. Och jag kände plötsligt att något var fel. Jag kunde skrika, rusa ut från salen och smälla igen dörren med tårar och ilska. Inget blev bättre.

Hemma var det konstant bråk, jag skrek, smällde i dörrar och kastade saker runt mig så det bara visslade om det. Jag kunde få vredesutbrott bara av ett så simpelt ord som “nej”. Jag lovar att jag ljuger inte om det blev katastrof och att jag halvt som halvt skrämde skiten ur både syskon och djur. Jag själv kunde inte känna att det var fel. När de vuxna inte orkade eller när dem inte kunde hantera mig längre fick jag åka till mormor på semester. Min mormor var min trygga punkt och hon var dessutom den enda som klarade utav att ta fighten med mig och som visste vad som krävdes. 

Fortsättning följer. 

  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s