Vad hände? 

För lite mer än två veckor sedan så hände det som inte fick hända. Det bara small till som en blixt från en klarblå himmel. Allt svartnade för mig. Jag var inte längre medveten om vad som hände runtomkring. Smällen var kraftig denna gång. Jag förlorade fotfästet. 

Jag blev utåtagerande, ångesten var skyhög, paniken växte och jag sjönk allt djupare ner. Jag kunde inte hantera mina känslor längre. Smärtan inom mig bara växte sig allt större och större. Jag ringde i panik till M – försökte förklara men inget kom ut ur min mun. Jag hade panikångest och jag kunde inte förmå mig själv att säga något. Jag bara hyperventilerade och skrek. Ångesten jag kände denna gång har jag aldrig någonsin upplevt förr. Jag trodde jag skulle dö. Men den där måndagen när allt brast, när M kom och fick mig att varva ner. Hitta tillbaka. Jag somnade efter många om och men även om det inte vart mer än 2-3 timmars sömn. Tisdagen rullade förbi utan några större bekymmer. Men så kom onsdagen, den där onsdagen son skulle vara värre än värst. 

Livet knockade ner mig totalt. 

Det bara small till, livet knockade ner mig och gjorde en touchdown!

Jag insåg just då att det här skulle jag inte klara utav själv. Jag behövde hjälp. Det fick inte sluta i en större katastrof, för just katastrof var det nog alltid! Glasen åkte i väggen och gick i flera tusen skärvor och bitar. Varje glasskärva som hamnade kring golvet kändes som en bit från mitt egna jag. Livet gjorde ont och det har gjort ont i alltför många år. 

Och nu kom allt med dunder och brak! 

Plötsligt satt jag i en bil, M körde in mig till akuten. Jag ville ha hjälp, jag var inte närvarande i mitt egna liv och jag kunde inte reflektera på allt som rusade förbi. Jag var i min egna bubbla, min egna värld och ingen fick komma in i den. Läkaren på akuten tyckte att en inläggning vore på sin plats. Jag nickade, svarade okej. Sedan kom taxin och jag anlände sent på kvällen till avdelning 10 A i Hudiksvall. 
Jag växte i mina egna ögon. Jag gjorde något stort.  Det var okej att det gjorde ont och det var okej att falla men också om att be om hjälp. Alla kan vi ibland behöva hjälp med att laga själen. 

Livsviktigt. Det är okej! 

Kärlek. 

  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s