Dagen efter 

Igår var det dags för föreläsning, igår skulle jag återigen ställa mig upp och berätta hela min livshistoria från början till slut. Varje gång lägger jag en pusselbit på plats, varje gång bearbetar jag en sak i taget. Igår la jag ner en viktig pusselbit, liksom ungefär som att jag knöt ihop en stor del utav säcken. Men den slutgiltiga punkten kommer inte bli till förrän jag fått gjort det jag ska och måste göra för att få ett avslut. Ett riktigt avslut. Där allt började, där allt hände. Sollefteå. När jag kommit dit så kommer jag lägga ner dem allra viktigaste pusselbitarna. Och jag ser framemot det med blandade känslor. 

Inför gårdagens föreläsning så hade jag laddat i nästan två månader. På slutet gick jag som på högvarv, min hjärna gick i 180. Stressen ökade, adrenalinet pumpade och nervositeten ökade markant. Precis som alltid så känns allt så blandat. Gör jag rätt? Men jo, det är klart att jag gör! Jag får ju det bekräftat för varje föreläsning jag gör. Orden som “tack för att du finns” får mig att bli stark och ännu mer peppad. För även om jag tvekar många gånger så är det just det här som jag lever för, det som får mig att växa för varje gång. När jag ser att jag kan göra skillnad genom att berätta min historia, mina erfarenheter kring psykisk ohälsa. För jag gör ju det här för att bryta tabun.

För trots allt så är det än idag ett laddat ämne, ett känsligt ämne. Man pratar gärna inge öppet om det. Psykisk ohälsa syns inte utanpå, den känns bara inuti. Psykisk ohälsa smittar inte, det gör bara förbannat ont i själen. ❤️ 

Som efter varje föreläsning jag gör så går luften ur mig. Stressnivån sjunker och jag går ner på noll. Helt okej och helt normalt. För jag tömmer ju hela mig gång på gång. Men det är så mycket värt allt det här. Orden här nedanför skrev jag ner igår. Precis så kändes det för mig. Precis den känslan kände jag.

Du vet känslan när luften bara går ur en och det känns som man ska falla handlöst. Lite så känns det nu.

Jag brukar i slutet på varje föreläsning tala om för åhörarna att jag känner mig som den där blomman som växer upp och möter livet återigen, eller som dem där knopparna som slår ut i blom. 

– Jag valde livet. Jag valde att slå mig fri. Jag valde att leva mitt liv fullt ut!  

  
 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s