Som plockepinn

I plockepinn måste du varsamt ta dina stick för att inte rubba på de andra som ligger bredvid, på eller under. Lika varsamt måste du ta vara på ditt liv. Lika varsamt måste du lära dig att hantera allt det där tunga. Varsamt. Rubba inte på din existens. Akta

När livet rasar samman, när det trygga liv man lärt sig leva med plötsligt suddas ut. När något försvinner och du går sönder inifrån och ut. När livet brakar ihop och du måste lappa ihop varenda liten trasig del. När hjärtat slits itu. När tryggheten plötsligt slutat existera. 

Min trygghet, mina punkt försvann i höstas. Jag vet att det förmodligen var en utlösande faktor till mitt mående. Det som varit så lugnt innan, visst jag har mått dåligt men har kunnat hålla allt i schack i alla fall. Men nu brast allt för mig. Det började med att jag bytte praktikplats, allt började sommaren 2015. 

Jag väljer att byta praktikplats, till ett stressigt kök. En stressig miljö där man var tvungen att ha full fokus. Jag klarade av det i ca 1 månad sedan sa kroppen ifrån. Det började med ständig värk, kryckor och en massa smärtstillande som inte gav någon effekt. Jag gick helt ovetandes om vad som var fel, allt mindre förstod jag vad som hade gått snett. 

Men så kommer dagen när min fina fina granne gått bort, ångesten var ett faktum. Och dagen då det var dags för ett sista farväl. Väl framme vid kistan så kändes det som om benen var på väg att vika sig under mig. Där och då slog livet ner mig med dunder och brak. Där och då kraschar jag. Min trygghet var som bortblåst. Och allt triggade igång det ena efter det andra. För att överleva var jag tvungen att kämpa. Hålla allt inom mig och inte visa mig svag. Promenader blev min medicin. Tills jag en dag får träffa en vettig läkare på HC som säger det jag innerst inne vetat om, det som dessutom står i mina journaler – ADHD! Plötsligt kom orden, det ekade i huvudet. Allt ställdes på sin spets. Jag hade ADHD! Medicinering påbörjades och nu startade den verkliga kampen. 

Adhd och Aspbergers. 

Men inte nog med det så lutar det mesta mot Bipolär också. Och den tuffa hösten kan ha utlöst sjukdomen. Ja för all del så kan även allt utlöst min ADHD också. Men strunt samma. Jag är på rätt väg även om det ibland är tufft. Förbannat tufft. Men som den kämpe jag är så klarar jag mig. 

Men saknaden kommer alltid att finnas kvar. Minnena efter världens finaste och bästa Frida kommer föraktad vara med mig. 

Livet är ingen dans på rosor, det är en dans med svåra steg. 

  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s