Hatt

Skulle vilja få tag på någon hatt liknande någon utav dem på bilderna. Men jag vet inte vart man ska få tag på en. Helst skulle jag vilja ha en begagnad som redan är sliten och använd. Får försöka hålla lite koll på Röda Korset och Erikshjälpen. Någon gång dyker det väl upp en! 

Advertisements

I med och motgång 

Att leva med psykisk ohälsa är inget man väljer och heller inget man är. Det är något som sker, ungefär som att drabbas utav vilken sjukdom som helst. Det är bara det att du inte vet när den slår till eller till vilken grad. Du måste bara lära dig att leva med den, att acceptera.

I med och motgångar möter vi på hinder efter vägen. Det är det som gör oss till dem vi är och det är även det som får oss så mycket starkare än annars. Vi har fått lära oss att kämpa, kämpa för att överleva, kämpa för att bli hörda, kämpa för att bli sedda och kämpa för vår rätt till överlevnad och existens.  

Jag valde inte varken diagnosen ADHD eller Aspberger. Jag valde inte att bli sjuk. Jag valde heller inte att jag skulle behöva planera in varenda grej i minsta lilla detalj för att få vardagen att gå runt. 

Att hela tiden behöva planera in sitt liv för att få vardagen att gå runt är både krävande och frustrerade, kanske mest för den som står bredvid och inte direkt för mig. För mig har det blivit vardag att ha livet planerat, att hela tiden veta från dag till dag vad som ska ske. Att släppa på saker och ting är inte jag redo för på långa vägar. Att släppa på mina rutiner och strukturer är totalt för tidigt, jag har ju nyss fått reda på allt. Jag har nyss börjat acceptera allt. Men det jobbiga och det som är frustrerande är väntetiden till den stora utredningen – 1,5 år!! Det är sjukt lång tid! Jag hoppas jag överlever. Jag är rädd för att känna känslor, rädd för att bli sviken. Jag är fullkomligt livrädd. 

Livrädd för att släppa in någon i mitt liv, mitt hem. Någon som ska ställa till med oreda i min struktur och mina rutiner, det går inte. Men jag måste någon gång försöka, kanske inte idag, inte imorgon eller i övermorgon. Kanske om en vecka, kanske om en månad. Jag måste ta det lugnt så jag inte kraschar, för jag är fullkomligt livrädd för att krascha. För minsta lilla sak som kan gå fel kan få mig att störtdyka. Pladask.

Jag måste fokusera, tänka strategiskt och målinriktat. Jag är så van allt det här men den som inte känner mig så väl kanske inte ser det som ett problem. Men har jag utsatt mig för något så kan jag både bli psykiskt och fysiskt trött, lite som utmattning. Jag måste ta en dag i taget liksom. Kan inte göra det mer komplicerat än vad det redan är. 

För mig är allt tusen gånger jobbigare än för andra. För mig krävs en massa planering för att kunna göra saker och ting. Kan inte bara göra något spontant. Bara att kunna gå hemifrån tar tid; spisen ska kollas och allt annat. Och litar jag inte på alla de gånget jag kollat så tar jag en bild men blir ändå väldigt osäker. Tog jag bilden idag? Alltså allt är en kamp, och kan utlösa en ångestattack om det inte känns rätt. 

Det kommer vara tufft, jag kommer få lära mig massor om mig själv efter vägen. Men just nu ska jag fokusera på att inte falla, att inte krascha. För det är sjukt jobbig mellan varven. Helgen spenderades i soffan med panikattack efter panikattack som avlöste varandra. Förutom när jag var i Hudik för då var allt på topp! 

Men ingen har sagt att det ska vara enkelt. Man måste bara lära sig att saker kräver tid, att jag behöver tid  för att planera, strukturera upp vardagen och jobba mig framåt. Ett mål som jag ska komma över är att våga släppa in någon i mitt hem och låta den personen ta dem utav mina rutiner. När det blir vet ingen. Tänker inte stressa. 

Carpe Diem 

Mina flickor = mitt allt! 

Jag älskar er så det gör ont i hjärtat, utan er vore jag ingenting. ❤️ Ni får solen inom mig att skina, ni får mig att le utav ren lycka och glädje när ni busar och studsar omkring. Även om ni ibland ger mig gråa hårstrån när ni tuggar sönder min soffa så älskar jag er ovillkorligt! Ni finns där när livet är tungt och ni ser mig för den jag är. För er är jag värdefull, för er är jag rest allt, utan mig vore ni ingenting och utan er vore inte jag någonting. Ni har gett mig en mening med att leva, uppskatta dem bra dagarna. Det är ni och jag mot världen! ❤️ Jag älskar er till månen och tillbaka! 

Känslostorm & tillhörighet

När allt kommer ikapp, när alla känslor går på högvarv och när jag inte hittar ut, då känns det som om jag kraschar. Jag vill bara känna som andra, tillhörighet med något

Ha en vän att kunna ringa mitt i natten när tårarna rinner och livet sviker. En vän att skratta med, en vän att bara kunna få vara jag med och en vän att laga den där middagen ihop eller spela det där spelet. Ha fredagsmys med någon annan mer än mig själv. 

Jag saknar att ha en familj som kommer och hälsar på, som inte skäms och kommer med ursäkter om och om igen. Jag vill ha den där fadersfiguren och den där där modersfigurem att se upp till och som jag kan kalla för mina hjältar. Kunna dela inlägg på Facebook om hur fantastisk min mamma för att hon burit på mig i nio månader, som lärt mig allt om hur livet är eller hur mycket min far har byggt upp mig till den jag är idag. Inget utav det där existerar

Min far vill inte veta av mig; jag antar att det är bra för han är inte en bra människa för mig. Han är en egoist och det ända jag har hört är negativt, det ända jag har hört är att jag var oplanerad. Han stack när hon som bar på mig berättade allt. Samma år som jag föddes fick jag en lillebror inte ens han har jag kontakt med och trots att jag faktiskt är faster till hans barn så hörs vi inte av. Dem vet inte av att jag finns och kanske lika bra. Även om jag skulle vilja finnas där, skicka kort när dem fyller år och lära dem allt. Det är ändå bäst så som det är. Men kan ändå inte sluta tänka på min bror, hur mår han? Vad gör han? Hur lever han

Min mor är en känslokall egoist;  aldrig har jag fått en kram som betytt mer än tusen ord. Aldrig har hon torkat bort mina tårar och aldrig har hon visat att hon funnits där när jag som bäst behövde henne. En mor ska kunna se allt som tynger ens barn; varför såg hon inte den trasiga flickan då? Varför gav hon upp så lätt? Varför kastade hon ut mig vid 15 års ålder? Där och då förändrades allt, min mor var inte längre min mor. Hon gav upp. Hon gav ansvaret till någon annan. Fyra olika hem avverkade jag. Jag själv var mer vilsen än vanligt. Jag tappade glädjen, lyckan och det sas att jag var identitetlös, att jag inte visste vem jag var. Att jag inte kände tillhörighet och att jag tog på mig roller! Men hallå fattar ni inte? Jag var ju VILSEN hela jag!  Min mor var inte längre min mor, inte heller var hon min bästa vän (har heller aldrig varitoch mina bröder vill inte veta av mig. Dem följer min mors spår och lägger locket på. Jag saknar mina bröder. Men jag hatar också dem för att dem aldrig tog sig tid att hälsa på; ena anledningen efter den andra, för långt att köra, drygt, jobbigt osv exakt som min mor. 

Jag har ingen familj, ingen att se upp till ingen som jag kan ringa och bara prata bort lite tid, som frågar hur jag mår eller hur allt är, vad jag åt till middag eller vad jag har för planer. Det är lik bra att det är så som det är. 

Men samtidigt vill jag känna tillhörighet, känna att här hör jag hemma; detta är mitt andra hem där jag får ovillkorlig kärlek utan att ens be om det, dit jag kan fly bara för att få vara.

 Jag vill kunna bjuda hem någon på te och fika utan att det ska bli en stor grej av det. Jag vill kunna leva ett normalt liv utan en massa planering och schema. Men ska jag fungera som människa krävs allt det där, varje liten sak måste planeras in och det skrämmer mig något så fruktansvärt. 

Vart tog mitt liv vägen? Vad hände efter vägen?

Men en sak vet jag och det är att dem få människor jag har runtomkring mig är dem absolut viktigaste och värdefullaste människorna jag har. Dem som som aldrig kommer ge upp, som aldrig kommer att lägga locket på, som aldrig kommer strunta i mig bara för att det är lite stormigt och som aldrig kommer att komma med ursäkter. Det är även dessa som får mig att känna en gnutta glädje, lycka och en liten bit av tillhörighet. Dessa människor värdesätter jag högt och jag kommer hålla hårt i dem. 

Idag är mina ögonlock svullna efter alla tårar igår, panikattackpanikattack avlöste varandra, jag lyckades rida ut stormen för att slutligen somna under mitt bolltäcke, tryggt och lugnt

Jag vill känna att jag duger precis så som jag är utan masker och roller. 

Dags att avrunda här och nu, tvätten väntar på mig. 


En perfekt lördag! 

Okej, lördag och helg. Dagen har spenderats med dem absolut bästa människorna i världen. Dem som får mig att må så där jävligt bra. Så där bra som ingen annan kan få mig att må. Så tacksam över att ha just dessa människor i mitt liv, verkligen guld värt för mig. Dem finns där när jag som mest behöver dem, dem peppar mig och stöttar mig till 110% och jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag faktisk är. Ibland kan jag väl kanske vara lite ego och bara tänka på mig själv, men där har jag kommit en lång bit på väg. 🙏 

Idag var vi till Hudiksvall för att gå på antik och samlarmässan. Det var en upplevelse i sig och inte alls som en gammal loppis, nej tok heller – det var bra mycket större. Men en sak kan jag påstå utan att ljuga och det var att det var sjukt med mycket folk där. Vissa gånger kom ångesten ikapp mig, försökte skaka av den och fokusera på allt annat. Folk trängdes, sicksackade för att komma fram. Jag lyfte inte blicken alltför mycket men kände efter ett tag – shit vad mycket intryck, jag blev helt slut i skallen och det liksom snurrade. Efter ett tag så gick vi och fikade, jag tog en fanta och en morotskaka (dock var den väldigt lös och inte alls så där som en morotskaka ska vara) och det slank ner. När vi hade fikat klart gick vi återigen ner till mässhallen för att kika lite ytterligare. Jag fick 100:- så att jag kunde handla lite som jag hade hittat. Sjukt nöjd med det i alla fall. 

Sedan åkte vi till stan för att göra Hudiksvall osäkert, sprang i affärer och jag gjorde något som jag inte kunnat drömma om; jag gick frivilligt in i en provhytt inne på Kappahl för att prova jeans utan att svetten rann och utan att ångesten sa nej. Jag segrade idag. Hur det gick med byxorna? Jo det gick faktiskt helt okej, ett par i storlek 48 slank på som en smäck! Nu märks verkligen viktminskningen så där jätte mycket och ingen mer än jag är stolt och lycklig! 
Har i alla fall haft en kanon dag! Och som en utav dem sa: Tänk vad långt du har kommit ändå på så kort tid! Och ja må hålla med! 

Tack som bara den! 😃👌