När allt kraschar 

Jag vet så väl när allt började, när livet kraschade för en andra gång. Jag vet vad som utlöste allt det där jobbiga, men som vanligt när det gäller mig så håller jag allt inom mig och sväljer min stolthet om och om igen.  Att visa mig svag var och är inte min grej. Även om jag faktiskt är något bättre på att visa känslor nu än förr. 

Allt började 2015 allt tog sin början då. 

Först väljer jag att lämna en trygg punkt i mitt liv. Jag väljer nämligen att lämna röda korset bakom mig för att testa på något nytt. 

Min nya praktikplats blev på ängslunda i köket, jag trivdes med tillvaron och jag trivdes med dem som jag jobbade med. Men det var något som var fel, fruktansvärt fel. Jag kunde inte fokusera, jag kunde inte ta in saker och ting, kände mig till besvär när jag frågade om saker som jag inte förstod. 

Hallå det är helt normalt liksom, men inte i min värld inte bland mina tankar.

  Tempot var högt, man var tvungen att vara stresstålig till en viss del. Men trots det så körde jag på, kanske lite för hårt. Jag körde ända in i kaklet och precis just då sa kroppen ifrån. Det började med en molande värk i ett knä som sedan liksom spred sig. Jag tog paus från köket och försökte fokusera på att bli bra. Jag fick höra både det ena efter det andra när det gällde min värkande kropp. Det pratades om operation av knät, det kunde ju vara både det ena och det andra. Sedan fick jag höra att det var reumatism men inget visade på prover. Trots allt detta så hoppade jag på kryckor utan att riktigt veta varför. En månad blev tre månader med krycka/or. Dem uteslöt allt, till sist sa dem att det var fibro. Jag själv visste inte vad jag skulle tro eller säga. Men värken blev ett med mig. 

Mitt uppe i allt så blir det klart att mormor ska flytta, hon har fått huset sålt

Nu blev det dags för att hjälpa till att packa ner allt. Alla minnen, alla känslor som man har och haft från det huset.

Huset som faktiskt varit en stor del utav mitt liv, min trygghet och min punkt här i livet när allt varit problem hemmavid.

 Jag trodde inte det skulle bli så känsloladdat att ta farväl av huset. Men någonstans kändes det som att jag gick i tusen bitar. För mormor var det en lättnad och en stor sten föll från hennes axlar. Samtidigt som jag sörjde så kunde jag se lyckan och glädjen hos mormor igen. Det fanns liksom ett hopp och ett liv i henne ögon. Strimman av ljus återfanns och jag kunde ändå känna glädje tillsammans med mormor. Det var ju för hennes skull vi packade ner bit för bit. Slet som djur, körde lass efter lass till tippen, sålde det som säljas kunde. Bit för bit. 

Jag svalde gråten om och om igen. Jag kunde ju inte visa hur ont det faktiskt gjorde. 

Varje liten del av huset hade ett minne, i varje hörn fanns det en del utav mig. I väggarna fanns våran historia och våra minnen. Där i det huset har jag mer eller mindre växt upp. I huset har jag skrikit, gråtit, rusat ut genom dörren i ren ilska och förtvivlan. Trots att huset fått tagit del utav allt det där så har det också fått ofantligt mycket kärlek och glädje och värme. Det var där i huset som jag kramade min bästa vän här i livet för sista gången – min morfar min stöttepelare. Det var där han också rasade ihop och blev inskickad med ambulans för att aldrig mer komma hem till huset, tryggheten och kärleken igen. 

Det där huset bar på så många minnen, så mycket känslor. 

Så en dag var hela huset tömt, det gjorde ont – fruktansvärt ont men jag visade ingenting, för svag var det sista jag ville vara. Men där och då gick jag sönder. Där och då försvann en trygghet och något rubbade hela min existens och mitt mående. Jag började stappla. Jag förlorade mer och mer kontrollen över mig själv och mina känslor. Kunde inte längre styra och rå för allt som hände.

Promenader blev min räddning. Dag ut och dag in. Jag gick och jag gick. Hade inget mål i sikte jag ville bara promenera bort allt det onda, det svåra och det jobbiga. 

Så kom åter en käftsmäll. Marken under mina fötter slets ännu en gång bort. Jag stod inte länge stadigt på jorden. Älskade fina underbara och rara Frida somnade stilla in omgiven med sina barn. Men trots att jag visste att det var så hon ville så gjorde det ändå så förbannat ont. Jag kunde inte visa sorg. För just sorg var en del utav min höst. Sorg, smärta och saknad

Men älskade underbara Frida fick jag känna i nästan fyra år. Hon blev som en extra mormor. Ibland tog vi oss en hutt och jag minns vad hon alltid sa precis innan; säg inget till någon. Jag lovade varenda gång samma sak; att jag inte skulle säga någonting. Med Frida kunde jag skratta och gråta med. Ibland satt vi bara där, tittade ut genom fönstret. Hon var speciell. Så rar och full i fan. Hon kunde verkligen få en att skratta när man mest behövde det. Livet utan Frida är tufft men jag kämpar för hennes skull för det är vad hon hade velat. När Frida dog så dog även en del utav mig. ❤️

November och jag väljer att gå tillbaka till Röda Korset igen. Återigen på ruta ett i måendet men jag dolde allt så bra, lite för bra kanske. Fortfarande var promenader en stor del utav min vardag. Rutiner fanns det inga utav, fokuset låg på att överleva varje dag. Stressen i kroppen ökade, jag blev hyperaktiv (mer än vanligt) och jag fick det svart på vitt – ADHD hade visat sig tydligare nu än förr. Tydligen kan livskriser ställa allt på sin spets.

2016 startade med kaos och jag tänker inte låta kaoset vinna. Tänker gå segrande ur den här matchen. 👊 

Äntligen ska jag få träffa en psykolog för en intervju inför en kommande utredning. Jag är nervös men det kommer gå galant. Så tacksam över de människor som finns runtomkring mig som aldrig tvivlar på mig. Men som vågar stå där med fingret och bli arg när jag gör fel och gör felaktiga val. 🙏❤️ 

Livet har verkligen prövat mig. 

  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s