Känslostorm & tillhörighet

När allt kommer ikapp, när alla känslor går på högvarv och när jag inte hittar ut, då känns det som om jag kraschar. Jag vill bara känna som andra, tillhörighet med något

Ha en vän att kunna ringa mitt i natten när tårarna rinner och livet sviker. En vän att skratta med, en vän att bara kunna få vara jag med och en vän att laga den där middagen ihop eller spela det där spelet. Ha fredagsmys med någon annan mer än mig själv. 

Jag saknar att ha en familj som kommer och hälsar på, som inte skäms och kommer med ursäkter om och om igen. Jag vill ha den där fadersfiguren och den där där modersfigurem att se upp till och som jag kan kalla för mina hjältar. Kunna dela inlägg på Facebook om hur fantastisk min mamma för att hon burit på mig i nio månader, som lärt mig allt om hur livet är eller hur mycket min far har byggt upp mig till den jag är idag. Inget utav det där existerar

Min far vill inte veta av mig; jag antar att det är bra för han är inte en bra människa för mig. Han är en egoist och det ända jag har hört är negativt, det ända jag har hört är att jag var oplanerad. Han stack när hon som bar på mig berättade allt. Samma år som jag föddes fick jag en lillebror inte ens han har jag kontakt med och trots att jag faktiskt är faster till hans barn så hörs vi inte av. Dem vet inte av att jag finns och kanske lika bra. Även om jag skulle vilja finnas där, skicka kort när dem fyller år och lära dem allt. Det är ändå bäst så som det är. Men kan ändå inte sluta tänka på min bror, hur mår han? Vad gör han? Hur lever han

Min mor är en känslokall egoist;  aldrig har jag fått en kram som betytt mer än tusen ord. Aldrig har hon torkat bort mina tårar och aldrig har hon visat att hon funnits där när jag som bäst behövde henne. En mor ska kunna se allt som tynger ens barn; varför såg hon inte den trasiga flickan då? Varför gav hon upp så lätt? Varför kastade hon ut mig vid 15 års ålder? Där och då förändrades allt, min mor var inte längre min mor. Hon gav upp. Hon gav ansvaret till någon annan. Fyra olika hem avverkade jag. Jag själv var mer vilsen än vanligt. Jag tappade glädjen, lyckan och det sas att jag var identitetlös, att jag inte visste vem jag var. Att jag inte kände tillhörighet och att jag tog på mig roller! Men hallå fattar ni inte? Jag var ju VILSEN hela jag!  Min mor var inte längre min mor, inte heller var hon min bästa vän (har heller aldrig varitoch mina bröder vill inte veta av mig. Dem följer min mors spår och lägger locket på. Jag saknar mina bröder. Men jag hatar också dem för att dem aldrig tog sig tid att hälsa på; ena anledningen efter den andra, för långt att köra, drygt, jobbigt osv exakt som min mor. 

Jag har ingen familj, ingen att se upp till ingen som jag kan ringa och bara prata bort lite tid, som frågar hur jag mår eller hur allt är, vad jag åt till middag eller vad jag har för planer. Det är lik bra att det är så som det är. 

Men samtidigt vill jag känna tillhörighet, känna att här hör jag hemma; detta är mitt andra hem där jag får ovillkorlig kärlek utan att ens be om det, dit jag kan fly bara för att få vara.

 Jag vill kunna bjuda hem någon på te och fika utan att det ska bli en stor grej av det. Jag vill kunna leva ett normalt liv utan en massa planering och schema. Men ska jag fungera som människa krävs allt det där, varje liten sak måste planeras in och det skrämmer mig något så fruktansvärt. 

Vart tog mitt liv vägen? Vad hände efter vägen?

Men en sak vet jag och det är att dem få människor jag har runtomkring mig är dem absolut viktigaste och värdefullaste människorna jag har. Dem som som aldrig kommer ge upp, som aldrig kommer att lägga locket på, som aldrig kommer strunta i mig bara för att det är lite stormigt och som aldrig kommer att komma med ursäkter. Det är även dessa som får mig att känna en gnutta glädje, lycka och en liten bit av tillhörighet. Dessa människor värdesätter jag högt och jag kommer hålla hårt i dem. 

Idag är mina ögonlock svullna efter alla tårar igår, panikattackpanikattack avlöste varandra, jag lyckades rida ut stormen för att slutligen somna under mitt bolltäcke, tryggt och lugnt

Jag vill känna att jag duger precis så som jag är utan masker och roller. 

Dags att avrunda här och nu, tvätten väntar på mig. 


Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s