I med och motgång 

Att leva med psykisk ohälsa är inget man väljer och heller inget man är. Det är något som sker, ungefär som att drabbas utav vilken sjukdom som helst. Det är bara det att du inte vet när den slår till eller till vilken grad. Du måste bara lära dig att leva med den, att acceptera.

I med och motgångar möter vi på hinder efter vägen. Det är det som gör oss till dem vi är och det är även det som får oss så mycket starkare än annars. Vi har fått lära oss att kämpa, kämpa för att överleva, kämpa för att bli hörda, kämpa för att bli sedda och kämpa för vår rätt till överlevnad och existens.  

Jag valde inte varken diagnosen ADHD eller Aspberger. Jag valde inte att bli sjuk. Jag valde heller inte att jag skulle behöva planera in varenda grej i minsta lilla detalj för att få vardagen att gå runt. 

Att hela tiden behöva planera in sitt liv för att få vardagen att gå runt är både krävande och frustrerade, kanske mest för den som står bredvid och inte direkt för mig. För mig har det blivit vardag att ha livet planerat, att hela tiden veta från dag till dag vad som ska ske. Att släppa på saker och ting är inte jag redo för på långa vägar. Att släppa på mina rutiner och strukturer är totalt för tidigt, jag har ju nyss fått reda på allt. Jag har nyss börjat acceptera allt. Men det jobbiga och det som är frustrerande är väntetiden till den stora utredningen – 1,5 år!! Det är sjukt lång tid! Jag hoppas jag överlever. Jag är rädd för att känna känslor, rädd för att bli sviken. Jag är fullkomligt livrädd. 

Livrädd för att släppa in någon i mitt liv, mitt hem. Någon som ska ställa till med oreda i min struktur och mina rutiner, det går inte. Men jag måste någon gång försöka, kanske inte idag, inte imorgon eller i övermorgon. Kanske om en vecka, kanske om en månad. Jag måste ta det lugnt så jag inte kraschar, för jag är fullkomligt livrädd för att krascha. För minsta lilla sak som kan gå fel kan få mig att störtdyka. Pladask.

Jag måste fokusera, tänka strategiskt och målinriktat. Jag är så van allt det här men den som inte känner mig så väl kanske inte ser det som ett problem. Men har jag utsatt mig för något så kan jag både bli psykiskt och fysiskt trött, lite som utmattning. Jag måste ta en dag i taget liksom. Kan inte göra det mer komplicerat än vad det redan är. 

För mig är allt tusen gånger jobbigare än för andra. För mig krävs en massa planering för att kunna göra saker och ting. Kan inte bara göra något spontant. Bara att kunna gå hemifrån tar tid; spisen ska kollas och allt annat. Och litar jag inte på alla de gånget jag kollat så tar jag en bild men blir ändå väldigt osäker. Tog jag bilden idag? Alltså allt är en kamp, och kan utlösa en ångestattack om det inte känns rätt. 

Det kommer vara tufft, jag kommer få lära mig massor om mig själv efter vägen. Men just nu ska jag fokusera på att inte falla, att inte krascha. För det är sjukt jobbig mellan varven. Helgen spenderades i soffan med panikattack efter panikattack som avlöste varandra. Förutom när jag var i Hudik för då var allt på topp! 

Men ingen har sagt att det ska vara enkelt. Man måste bara lära sig att saker kräver tid, att jag behöver tid  för att planera, strukturera upp vardagen och jobba mig framåt. Ett mål som jag ska komma över är att våga släppa in någon i mitt hem och låta den personen ta dem utav mina rutiner. När det blir vet ingen. Tänker inte stressa. 

Carpe Diem 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s