När allt gör ont 

När allt kommer över mig, när smärtan och ångesten griper tag om mig – då känns det som om hela jag ska gå sönder. Försök föreställa er hur det skulle kännas när marken ni står på helt plötsligt bara försvinner, när hela eran värld rasar samman och det känns som om ni ingenting kan göra. När tårar är det enda ni får ur er, när sömnen rubbas rejält och när ni inte längre kan skilja på dröm eller verklighet. Så är det för mig. Så känns det för mig. Varje dag är en kamp, vissa dagar är bättre än andra. Jag ska försöka förklara lite snabbt: 

När jag har mina bra dagar, mina bra stunder så känns det lite som att hoppa omkring på rosa moln. Allt är så där perfekt och det känns som om ingenting kan rubba min värld. Det är då som jag lägger märke till så mycket saker, allt det där vackra, fina och oslagbara. Och vart jag än tittar så sprudlar livet, jag kan bli lycklig och nästan så där barnsligt glad över minsta lilla. Så som fåglarnas eviga kvitter, blomman som faktiskt lyckas med det omöjliga – att tränga sig upp ur en spricka ut asfaltens hårda mark. När allt jag faktiskt ser är liv. Men det är också då som jag kan glädjas över det som jag faktiskt har. Att jag har ett hem som jag trivs i (även om det vissa stunder inte känns så) och att jag har ett kontaktnät än om väldigt väldigt minimalt. Men det finns där och det innehåller dem mest fantastiska människorna i mitt liv. Människor som alla har gett mig en ny mening, en ny förståelse och ett nytt tänk. Under mina bra perioder så känns allt liksom så där skrämmande perfekt. Kläderna sitter perfekt mot kroppen, jag älskar min kropp och det jag ser i spegeln – jag kan till och med bli så där fjantigt nöjd över en bild på mig själv. Ja jag kan faktiskt känna mig stolt över mig själv och jag har mer energi än vanligt och sysselsätter mig själv med tusen saker samtidigt. Och jag kan dansa utav lycka bara utav tanken att finnas till. 

Men så smäller det till som en blixt från en klarblå himmel. Jag faller. 

Plötsligt vänder allt och marken under mina fötter rubbas, hela min existens går åt helvete. Plötsligt försvann tryggheten, lyckan och glädjen. Jag kan inte längre glädjas över det där lilla. Jag kan inte heller älska mig själv. Och bilderna på mig mig själv är bara för mycket, jag är tycker att jag själv är både ful och hemsk. Jag måste ner ännu mer i vikt. Så där kan jag inte se ut. Det är också då som jag kan bli frustrerad över att kläderna på kroppen inte sitter rätt. När ilskan, sorgen och skammen klumpar ihop sig och blir till en stor jävla boll. När det känns som om hela jag ska explodera vilken sekund som helst. Fåglarnas kvitter är inte längre en melodi, det har istället förändrats till något jobbigt, ett störande moment. Men det slutar inte där. Alla andra ljud som finns runtomkring mig blir större än någonsin, det liksom växer sig starkare i huvudet på mig. När mullret från en bil kan bli så frustrerande att jag nästan skulle kunna börja gråta. När man sitter i en bil längs guppiga vägar eller när man är ute på promenad och man gång på gång sätter fötterna fel, när gruset under skon ligger fel eller när hålet i marken blev större än vad det faktiskt var. När svordomarna kommer ut från min mun gång på gång. Det är då som det är som värst. Det är då som jag känner att jag bara vill ge upp. När sömnen blir rubbad, när timmarna blir till dygn. När nätter blir till dagar. Och hur ont det än må ha gjort under livets gång så har jag aldrig aldrig valt att ge upp. Jag har kommit till tanken, men inte mer än så. Och kanske borde jag vara tacksam över det. Kanske borde jag vara stolt över mig själv för det.

För hur ont det än må göra så finns det ljus bakom allt det där mörka

Advertisements

Vad ska jag känna? 

I min värld finns det bara en morfar och han föddes 1935 och dog 2002


Morfar fanns alltid där för mig oavsett hur jag mådde, han hade alltid en famn att krypa in i. Morfar har funnits där ända sedan jag var en liten skit. Det är han som jag kallat för morfar, det är till honom som jag rusat till när jag sett honom. Morfar han lärde mig allt och lite till, med honom hade man alltid roligt. Om inte mormor var hemma så kunde man ändå ringa till morfar för att byta några ord och han fick mig alltid på andra tankar när livet svek mig. Han såg mig, han brydde sig, tog sig tid till att fråga hur allt var. 

Att mata änder var våran grej och att titta på tågen som rusade förbi. Med honom hade man alltid kul, varje dag var ett äventyr i sig! ❤️

Morfar var galen i tåg, han byggde modelljärnvägar och sina egna tåg, det var hans liv och stora hobby. 


Alla minnen jag har med honom kommer aldrig att försvinna. När morfar dog så dog en del utav mig. Han var min trygghet, min hjälte och min förebild -han var min stjärna. Och jag kommer alltid att älska honom. 

Men lördagen den sista april vid halv fyra fick jag ett samtal som jag inte alls hade räknat med. Jag svarade och i andra änden hör jag en bekant röst som säger: “Hej, bara så du vet så har jag varit i Arbrå hela dagen.” 

Jaha men vad jävla kul tänkte jag, varför ens göra sig besväret att ringa när du är på väg hem? I alla fall fick jag henne att komma ner och tro inte att hon kliver ur bilen för att ens ge mig en kram; nej tok heller sånt gör man inte om man är hon. Vissa människor kommer jag aldrig att förstå och kanske är det lika bra så.  I alla fall fick jag veta att min riktiga morfar inte hade långt kvar och dagen efter får jag ett sms om att han somnat in halv sju på söndagsmorgonen. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag känna? Skulle jag vara ledsen? Skulle jag känna sorg? Med honom har jag faktiskt inga minnen som jag kan dela med någon. Jag vet egentligen ingenting, lika lite som jag vet om den personen jag möter på affären, som säger hej bara för att. Jag vet knappt vad han har jobbat med, maskinförare? Heter det så? 

Vad skulle jag säga? Vad skulle jag känna? Jag känner ingen sorg, ingen saknad. Bara tomhet, bitterhet, ilska och skam.  Han har aldrig varit min morfar

Han har aldrig funnits där när jag som bäst behövde han. Det var grabbarna som var hans favoriter, och så har det alltid varit. Så ärligt, vad ska jag känna? 

Även om allt känns kaos i huvudet på mig nu och att jag återigen lyckats krascha. Och att det återigen gör så där förbannat ont i själen igen. Så måste jag gå igenom detta också. Livet har återigen gjort en touchdown. Om allt ändå vore annorlunda. Att livet var något annat än vad det faktiskt är. 

Jag har bara en morfar och han fattas mig, varje dag skänker jag honom en tanke. Det är honom jag behöver när det gör som ondast. ❤️

And the darkness inside you, can make you feel so small.