Fadersfigur 

Det finns en man som jag lärde känna för inte så länge sedan. Jag har alltid hejat på honom så där spontant som man gör i en liten by. Hans man blev min godman och på den vägen är det, på den vägen lärde jag känna honom. 

Innan vi ens bestämde att han skulle bli min kontaktperson så kunde jag känna att han gav mig ett lugn och en trygghet. Något som jag aldrig tidigare kunnat känna. Men han blev min kontaktperson och nu så här i efterhand så inser jag att han inte bara är en kontaktperson, han är så mycket mer. 

Han har blivit en person som kan ge mig både trygghet och ett lugn. Han har blivit en förebild för mig, en förebild som jag aldrig någonsin har haft i mitt liv. Han har blivit som en fadersfigur för mig och jag är så otroligt tacksam över att ha honom i mitt liv. För hans stöttning och allt peppande gör att jag sakta sakta börjar våga lita på andra. Att jag än om med lite svajiga ben och stapplande steg trots allt vågar möta mina egna rädslor. Jag vågar lite mer för varje gång. Jag vet att han alltid kommer att kämpa med mig till det bättre. Jag vet att han inte kommer att ge upp så som min mor och far gjorde. 

All den där tryggheten, all den där kärleken och alla dem där kramarna som jag aldrig fick utav mina föräldrar. Det får jag nu. 

Han ser mig, han finns för mig, han torkar mina tårar när dem rinner, han tröstar och omsluter mig i sin stora björnfamn. Han finns! Han har visat att det faktiskt finns människor som bryr sig. Han har fått mig att våga lita lite mer på mig själv även om det är tufft mellan varven. Fruktansvärt tufft! Men det finns stunder som jag också kan känna en viss oro och rädsla. Jag är rädd för att såra, rädd för att skada – för det är något som jag faktiskt inte vill. Men när mitt humör svänger, när utbrotten blir svåra och när gråten inte har någon hejd. När jag skakar inombords, när frustrationen ökar och pulsen är på max – då blir jag rädd, fullkomligt livrädd! Jag får bita mig hårt i läppen för att inte ställa till en scen. Men trots allt detta, trots att han vet hur jag funkar så står han faktiskt kvar!! Ja han står kvar och han tänker inte ge upp! Han tänker inte ge upp så som min mor gjorde. Han tänker ta fighten och han tänker kämpa för kung och fosterland! Jag är så jävla glad och så otroligt tacksam över att ha denna man i mitt liv! 

Äntligen har jag en viktig förebild i mitt liv, äntligen har jag någon som jag kan kalla för hjälte! Men framförallt – jag har en FADERSFIGUR som jag aldrig någonsin har haft! Så det här inlägget är riktat till honom, det här inlägget är mitt sätt att säga TACK till honom som faktiskt tror på mig! 


Tack som fan! 

Det finns så mycket som jag skulle behöva få sagt. Saker som har sårat. Saker som har skadat. Saker som gjort mig både arg och frustrerad. Men allra mest saker som fått mig att tvivla på min egna existens och mitt egna värde. Det som har hänt under alla mina levnadsår skulle kunna liknas som lite av en psykisk misshandel. Just nu känner jag för att bara ventilera mig, få ur mig den där ilskan, bitterheten och sorgen en gång för alla! Jag skriver detta enbart för min egen skull. Men det finns en baktanke med allt också. För det finns några som har sårat mig otroligt mycket, dem som man ska känna sig trygg med och dem som alltid borde finnas där i vått och i torrt. Dem som ska älska mig så där gränslöst, som ska finnas med i både med och i motgång och som ska trösta, som ska pusha på och säga vad som är rätt och fel. Dem som ska dela allt, både glädje och sorg men även välgång. 

Tyvärr. Inget existerar. Och har aldrig heller gjort. Och det har skadat mig mer än vad någon någonsin kommer att förstå. 

Jag har knappt några minnen kvar från tiden då man var en liten knodd, varför det är så vet jag inte. Men något måste ha hänt, något som fått min egna hjärna att blockera allt. Kanske är det bra kanske inte. Men den här texten är  riktad till dig, du som skulle vara min förebild, min bästa vän och min hjälte – du skulle ha varit min mamma. Och precis som alla andra mammor så skulle du ha älskat mig gränslöst, du skulle ha gjort saker med mig, du skulle ha hjälpt mig när du såg att något inte stämde, men du valde att blunda. Du valde att inte se, för du var rädd för vad andra skulle säga. Du var rädd för att bli klassad som en dålig morsa. Visst jag kan förstå din känsla, men oavsett om hur ens barn är så ska man aldrig knuffa bort, stöta undan och allra minst ge upp. För just ge upp – det gjorde du gång på gång. Så fort det vart jobbigt, så fort du inte kunde hantera mig eller situationen så skickade du mig till mormor. Jag förstod aldrig varför du gjorde det. Det ända jag fick höra var att det inte funkade, att jag skrämde både djuren och mina bröder! Men varför gjorde du inte det som faktiskt kanske hade varit det enda rätta? Att ta mig till bup? Varför gav du dem inte chansen till  att försöka hjälpa mig? Varför? Jag fattar inte och jag kommer nog heller aldrig att förstå. Hur mycket jag än funderar så kommer jag bara gräva ner mig själv i mina sorger. Varje gång jag vart arg, varje gång jag tappade fattningen förstod du inte redan då att något var fel? Varje gång jag hade alla taggarna utåt, varje gång jag munhögg dig, varje gång som jag smällde i dörren och varje gång som jag flydde ut i ren panik! Fattade du aldrig något? Eller ville du inte förstå? 

Under sex år hade jag bara dig och min styvpappa. Mina allra första år. Utan en massa skit och några minnen från den tiden finns inte. Vad gjorde vi då? Hur levde livet då? Jag vet inte, jag minns inte och hittar inga svar. Jag har fått reda på saker som jag inte hade velat veta om. Omgivningen tyckte du skulle göra abort, men du valde att behålla mig. Varför vet jag inte och jag vet heller inte hur dina tankar och funderingar gick. Jag vet bara att du valde att behålla mig. Jag antar att jag borde vara tacksam för att jag faktiskt fick chansen till ett liv. Trots att det varit kantat utav så mycket trasigt. Jag vet också att du en gång väntade tvillingar, det fanns bara två du kunde välja mellan som kunde tänkas vara fadern, den ena vet jag om och den andra vet jag inte och kanske lika bra att det är så som det är. För sanningen hade nog sårat mig ännu mer. Men frågan är; varför kunde du vara egoistisk och ta bort fostrena? Varför? Och vart fanns meningen med att du behöll mig? Frågorna är många men svaren är få! 

Såg du aldrig bortanför mina masker? Förstod du aldrig vad som hände när allt var som jobbigast? Du drog upp mig från en trygg plats, där jag gick både lekis och mitt första år i skolan. Såg du inte att jag trivdes med barnen? Med lärarna? Med mig själv? Varför valde du att ta ifrån mig den tryggheten för att sätta mig i en annan skola där det inte var okej att vara annorlunda, där man blev petad in i ett hörn för att man inte passade in. Jag lekte aldrig med tjejerna, jag lekte oftast i skogen, byggde kojor och gjorde saker med grabbarna. Det dröjde inte länge förrän mobbning var ett faktum och den där hemska känslan av ensamhet och utanförskap. Varje gång vi skulle byta platser i klassrummet blev ett helvete. Förändringar var något som jag inte klarade av MEN jag sa aldrig något, jag valde att hålla tyst. Vet du om att jag ofta höll allt inom mig, du hade ju fullt upp med båda mina bröder. Vet du om att jag redan som 10 åring började fundera på döden. Att jag faktiskt ville ta bort mig själv? Jag har gjort så mycket skit och mycket vet du inte om. 

Jag började stjäla fimpar från askkoppen redan när jag var 12 för att sedan smyga ut och röka. Det var som att hamna i en helt annan värld. Allt bara släppte, alla tårarna bara rann. Vissa gånger fick jag tag på cigaretter från din ask. Och varje gång jag tog mig ett bloss kunde jag känna ett så enormt lugn. Det var liksom mitt sätt att bedöva smärtan, bedöva allt som fanns inom mig. Jag rymde många gånger, ibland kändes det som att det inte skulle spela någon som helst större roll för ni skulle ändå inte leta efter mig, för ni hade ju redan fullt upp med erat. Jag minns hur jag kunde gå ut mitt i vintern lägga mig i en snöhög för att sedan hoppas på att jag skulle frysa ihjäl. Jag lekte med döden mest varje dag och du fattade aldrig något. När man är 10 år ska man inte behöva gå runt och fundera på döden, nej det är då man ska ha kul med vänner med lekar och med en massa skratt. Såg du någonsin mina tårar, såg du aldrig hur jag mådde? Varför gav du upp så jävla lätt? Varför ville du inte ens försöka, försöka se bortom allt det andra. Få mig att må bra? Nej, jag antar väl att du alltid valde den enkla vägen genom att skicka bort mig till mormor. Men vet du en sak, det fanns – tro det eller ej människor som faktiskt såg men som ingenting kunde göra för dem var inte mina VÅRDNADSHAVARE dem hade inte rätten att blanda sig i. Och vet du vilka dessa var? Jo, exat! Mormor, Morfar och Moster. Själv valde du att blunda för problemen. Om allt hade sett annorlunda ut, om situationen varit något helt annat tror du att det hade spelat någon roll? Eller är det så här du funkar, att du är egoistisk, självisk och bara bryr dig om dig själv? Har du någonsin funderat på om det kanske är så att du skulle behövt ha hjälp, gå i samtal eller what ever

Det ända jag minns var att du skyllde mina problem, mitt humör och allt det andra på dagiset. Att man blev så om man gick på dagis medan sina föräldrar jobbade. Hör du själv inte hur det låter? Hur tokigt det känns? 

Det finns vissa saker som har etsat sig fast i mitt minne för alltid. 

Alla de gånger som jag fick skäll utan anledning, varje gång jag hade gjort allt rätt men ändå så var det fel för er. Hur skulle jag vara? Hur tyckte ni att att jag skulle agerat? Minns du alla dem gånger som min äldre lillebror bet mig? Dem gångerna var också mitt fel, då fick jag skylla mig själv för jag hade säkert förtjänat det. Gång på gång så skällde ni på mig, jag förstår nu att jag bara dög till att passa mina bröder när du själv inte klarade det. Och nej det är ingen känsla utan det är dem hårda orden. Du anar inte hur mycket jag fått veta om dig som person under den senaste tiden. Saker som jag nog aldrig skulle fått höra annars. Jag är otroligt tacksam över att få höra den nakna sanningen, för du skulle ju aldrig någonsin säga den till mig. Men jag ska faktiskt också släppa en sanning, en hård sådan. För som sagt det finns mycket som du inte vet. Och du behöver få höra dem hårda orden, den bittra sanningen. Så okej. 

Vart börjar man, jag gör ett försök så får vi se hur det blir. 

När jag var 10 år började min kropp forma sig allt mer och mer. Brösten började växa på mig vilket kändes hemskt, det var liksom två jävla geléklumpar som växte där på mig utan att jag kunde göra något. Jag kände att det inte alls var rätt, det var så fel, så hemskt. Dem tillhörde fan inte min kropp. När jag var 11 hade jag utvecklats klart. Brösten hade växt klart någotsånär, mensen hade kommit igång och jag kände mig hemsk, jag verkligen hatade min kropp och jag kände mig så jävla smutsig och äcklig. I samma veva började allt det där med grabbarna. Alla gånger som dem tog på min nakna kropp, varje gång som dem körde in den där jävla hemska saken i mig hårt och rejält allteftersom tårarna rann från mina kinder. Dem turades om och allt hände nästan intill husknuten. Varje gång dem ringde hem, stönade i luren och frågade om jag var villig – varje gång hörde jag mig själv säga nej inom mig, i mitt huvud. Jag visste att jag var tvungen, mest för att få dem till att sluta ringa och köra efter mig med sina mopeder. Det ända jag ville var att få ett slut på allt. Många gånger ville jag bara skrika, men då skulle det bara bli värre. Jag höll mitt löfte. Jag höll det inom mig. Varje gång lämnade dem mig själv med tårar som rann och en smärta utav dess like. Varje gång borstade jag av allt det där hemska från mig. När jag kom hem gick jag direkt in på mitt rum. Allt bara snurrade. Jag hade inte längre kontrollen. Jag var bara en simpel spelpjäs i ett falskt spel. Ungefär vid samma tidpunkt så började även en annan att kladda med sina händer på min kropp. Så fort han fick ensam tid med mig så hände det någonting. Jag kan än idag känna den där äckliga handen leta sig in innanför mina byxor och trosor. Han tvingade mig till att ta på hans, jag ville inte, men vad kunde jag göra? Jag låg där helt handlingsförlamad utan att ens kunna göra något åt saken. Han var en närstående och det finns bara en som vet om det, och när jag för allra första gången vågade berätta för henne så kändes det så skönt. Men svaret hade jag inte räknat med. Hon visste, hon hade förstått. Jag vågade i alla fall att äntligen berätta och just då var det okej att gråta. Det som har skadat mig mest är att det kunde pågå under så lång tid utan att någon ens märkte eller förstod. Min kropp var inte längre min kropp, den var smutsig och den var äcklig. Än idag kan jag inte helt hundra älska min smutsiga kropp, för just smutsig är vad den är och jag kan ingenting göra förutom att bygga upp mitt självförtroende. Varje dag är en kamp, en kamp för överlevnad. Kommer du ihåg alla pengar jag fick när jag ringde det där samtalet, kommer du ihåg alla gånger jag sprang in till dem och fick pengar? Vissa gånger kunde jag få en check på någon tusenlapp! Vet du varför jag fick dem? Jo för att hålla tyst, vara tyst som en mus och inte öppna käften överhuvudtaget. Allt detta hände under tiden som jag själv var ett barn, ett barn som behövde trygghet, kärlek, någon som såg vad som hände. För det kan inte vara så jävla svårt att förstå?  Men jag var bara ett barn och trodde att det var så här det skulle vara, att det dem gjorde var rätt. Men nu vet jag att det inte alls var okej, det var inte rätt någonstans inte på långa vägar, men som sagt jag var bara ett barn och visset inte bättre. Vart fanns du när jag som behövde dig som mest? Vart fanns du när trygghet var det enda jag behövde? 

Samtidigt började allt annat också att strula till sig. Smärtan inom mig blev bara värre och värre. Och snart skulle det bli ett jävla stort kaos.

Skolan gick bara sämre och sämre, koncentrationen var svår och snabbt kände jag att jag inte kunde hålla fokuset. Jag hade svårt att att sitta still. Pillade ofta med annat istället för att räkna i matteboken, eller lyssna på det där bandet under engelskalektionen. Allt som oftast drömde jag mig bort från stressen, pressen och smärtan som fanns inom mig. Varje dag var en plåga. Plötsligt kunde jag från ingenstans börja skrika åt läraren, rusa ut från klassrummet och bort så långt som det bara gick från skolan. Jag började skada mig själv på olika sätt, jag hade fel när jag talade om att det var på behandlingshemmet som jag lärde mig . ( förvisso så stämmer det till till en viss del ) Jag tog det jag kom åt, en potatisskalare skulle till att bli mitt första verktyg. Jag satte den mot armen och drog den precis så som man gör när man skalar en potatis. Det var en skön känsla. En lättnad, för jag fick bort smärtan om så bara för stunden. Mitt humör blev bara värre och värre, hela tiden hade jag taggarna utåt. Jag visste inte från gång till gång hur allt skulle sluta eller bli. Jag bara drogs med. Alla gånger jag stått och väntat på att min styvpappa skulle hämta mig från simningen eller fotbollen och han var sen, bara en sådan sak kunde få mig att explodera. Och när vi ändå är inne på det spåret så måste jag få fråga; varför var du aldrig med? Varför stöttade du inte mig? Varför fanns du inte där som alla andra föräldrar och hejade på mig? Alla andra föräldrar var ju där, alla andra föräldrar ställde upp när det behövdes oavsett om det handlade om idrott eller skolresor. Varför? Jag förstår inte riktigt. 

Men vet du när allt blev så där riktigt jobbigt för mig själv? Det var under tonårstiden. Humöret var inte på topp. Ena sekunden kunde jag må bra för att i nästa sekund falla. Ena sekunden kunde jag skratta och glädjas för att i nästa sekund smälla. Jag hade ingen som kontroll, jag tappade fattningen och blev faktiskt rädd för mig själv, ja du hörde rätt jag blev rädd. Jag ville ju varken skada eller såra. Allra minst ville jag bli nerbrottad på golvet eller i sängen utav min styvpappa för att det var det enda sättet som ni kunde få kontrollen, få ner mig på jorden igen. Tro inte att jag tyckte att det var kul. Snarare så var det plågsamt och otroligt tröttsamt.  Och samma temperament följde även med till skolan där varje dag var en kamp. En kamp för att inte skada andra. Oftast valde jag den enkla vägen – jag flydde istället. 

Kommer du ihåg när jag fick börja i särskola? Minns du varför jag hamnade där? Jag ska färska upp ditt minne lite; det gjordes ju en utredning som visade att jag hade ett begåvningshandikapp att jag låg efter i utvecklingen när det gäller åldersmässigt. Men faktum är den att jag ljög under hela testet, spelade dum allt för att testa mina egna gränser om hur mycket jag kunde ljuga. Jag lyckades, jag hamnade i särskola. Jag trodde att situationen skulle bli bättre, att den grova mobbningen skulle avta men framförallt så trodde jag någonstans inom mig att du skulle ÄLSKA mig mer. Men ack vad jag bedrog mig själv. Det funkade inte, du var samma jävla egoistiska människa. Hur fan tänkte jag? Hur dum fick jag vara och tro på något dylikt?! 

Återigen. Bara kaos. Mitt liv verkar bara ha bestått utav kaos. Många gånger tvivlade jag på min egna existens och att det kanske till och med skulle varit enklare om jag inte fanns. Skriken, bråken och tårarna återkom gång på gång. Jag kände mig totalt slut vissa gånger. Så kom den dagen som skulle till att förändra hela mig, hela min situation och tillit till andra. Det var då som en enorm cirkus skulle sättas igång. Jag fick ett vredesutbrott, det bara small till och jag höjer min arm för att slutligen låta min handflata slicka din kind. 

Du brann till! Du skrek! Ut ut ut! Ut ur mitt hus! 

Jag kände mig så trasig, så förstörd, så ledsen men samtidigt så otroligt ångerfull. Fan! Jag slog till dig och jag kunde inte styra mig själv. Va fan, du borde ha insett och fattat redan då att något inte stämde. Men du fortsatte tamejfan i samma jävla mönster som innan. 

Jag blev placerad akut i ett familjehem hos en äldre dam och hennes hund. Jag fick absolut inte gå ut med den. Hon rökte inne. Och på kvällen låste hon mitt rum efter att jag lagt mig. På morgonen låste hon återigen upp dörren, talade om att frukosten var framdukad. Havregrynsgröt varenda jävla gång. Jag var alltid tvungen att komma direkt hem från skolan. Fick inte träffa vänner, fick inte göra något annat. Jag grät tyst inne på mitt rum. Efter fyra dagar gav jag upp, jag rymde. Ville inte vara kvar hos henne. Hon var sträng och jävligt hård, ingen som helst sympati alls. Ingen värme utstrålade hon och kärlek visste hon säkert inte vad det var eller betydde. Hon tog emot mig för det mest troliga – pengar. Pengakåta fanskap! Men det som hände innanför väggarna var det ingen som visste om. Det kändes som ett fängelse och hon var den där hårda vakten som stod med armarna i kors, som följde mig med blicken varenda sekund och för varje millimeter jag gick. När jag så rymde så tog jag fönstervägen. Jag ringde till Harriet, jag sprang hela vägen hem till dem. Till världens bästa barndomsvän och hennes familj. Dem såg mig, dem torkade mina tårar och fixade nya rena kläder till mig. Mina verkligen stank rök, det var så jävla vidrigt. 

Möte med soc och beslutet togs att jag skulle testa att bo hos Harriet och familjen ena veckan och den andra veckan hos dig. Jag vet också att du motsatte dig det, att du inte alls gillade förslaget som lades fram men du hade inget val. Vi var tvugna att testa och så blev det. Men snabbt insåg du att du inte klarade utav mig, återigen sa du ifrån dig ansvaret och lämnade över det till någon helt annan. Jag minns inte exakt hur länge jag bodde hos Harriet med familj. Men nästan ett år skulle jag tippa på, för det handlade ju trots allt bara om en nödlösning tills dess att soc hittat en annan. Det gick bra, allt flöt på så som det skulle. Så plötsligt kommer beskedet, dem hade hittat en familj. Långt ute på landet, långt bort från stan. Buss eller bil var det enda färdmedlet för att kunna ta sig från punkt a till punkt b. Jag trivdes, faktiskt så trivdes jag. Men mitt humör, mitt temperament skulle sakta komma krypandes tillbaka. Helvetet brakade loss. Tillbaka på ruta ett igen. 

Jag kunde bli irriterad för minsta lilla sak, det räckte med att någon sa fel ord så var loppet kört. 

Skriken, bråken och svordomarna. Allt bara flög ur mig. Till en början var det hanterbart. Men i längden skulle det blir tuffare inte bara för mig utan även för familjen jag bodde hos. Min fosterpappa fick ofta brotta ner mig, sätta sig över mig och lägga mina armar bak på ryggen. Han gjorde det inte för att vara elak utan han gjorde det med välmening, för det var det enda sättet som faktiskt hjälpte mig, som fick mig att bli lugn och återfå kontrollen. När så fighten var över så kom ångesten och tårarna. Jag förstod ingenting varför jag var så här. Vi fick tid till bup i Sundsvall, vi skulle vistas där under en period för att dem skulle kunna göra en bedömning. Tråkigt nog så var jag lugn som en filbunke under dagarna när vi var där. Men på kvällen i lägenheten som vi fått låna utav landstinget så blev allt kaos. Och det dem ville se och utreda under dagtid kunde dem förståss inte göra, det fanns inget för dem att ta på. För vid det här laget var jag så van vid att stänga inne mina känslor, bita ihop och visa mig stark. Något svar fick vi aldrig och någon vidare utredning gjordes inte heller då dem inte kunde se något problem. Problemen bara fortsatte allt mer. Och snart skulle jag komma till att använda mig av ett rus. Ett rus som gjorde mig lugn varenda jävla gång, det var då som jag kunde slappna av. 

Alkoholen blev min vän. Varje gång samma rus men för varje gång kunde jag också dricka mer och mer. Jag hade ingen som helst kontroll. Alla mina pengar gick åt till alkohol. Varje vecka längtade jag till helgen. Dagarna kändes som år. Men så när helgen äntligen kom så var det till att supa sig full och glömma allt annat för en stund. Jag fick kämpa för att ens få tag på pengar. När ambulansfärd blev som vardagsmat, när platsen i bagaget i bilen blev som på rutin och för att till sista bli nekad utav både ambulans och familjen så fick jag istället tillbringa en natt i en utav alla celler på polisstationens hårda  madrass. Det kala, kyliga och nakna rummet med endast en filt över min kropp. Men just då brydde jag mig inte. Jag orkade helt enkelt inte. När alkoholen var min enda vän, men samtidigt min onda fiende. Jag lekte med livet som insats. Och plötsligt hände det som inte alls fick hända! Hjärtstopp! Ambulans med blåljus. Pumpa pumpa! Ge inte upp! Jag snuddade med en del utav mig själv på andra sidan. Det gick så snabbt och plötsligt låg jag där och tittade upp mot den starka lampan som lyste mig rätt i ögonen. Hon är tillbaka, ja jag var tillbaka. Jag hör och ser dig långt bortom dimmorna. Jag hörde mig själv säga den nakna sanningen om vad som hade hänt 7 år tidigare. Du sov inget den natten, det var vad du sa i alla fall. Dagen efter kommer du upp till Iva och vi pratar lite. Sedan får jag byta avdelning när dem såg att jag var stabil nog. Hamnade på barnavdelningen och där blev det akutmöte med soc. Det fick inte fortsätta så som det gjorde längre. Behandlingshem var vad som krävdes nu. Och jag lovade att hålla mig lugn fram tills dess att dem hittat ett och det gjorde jag. Jag hamnade på ett behandlingshem i Umeå. Jag fixade ett år lite drygt sedan flyttade jag därifrån. Kommer du ihåg vad som hände då? Det var då som hela cirkusen med psykiatrin tog fart. Det skulle bli många svängar in och ut bakom låsta dörrar. Tunga mediciner. Till sist gjordes det en utredning som sa att jag hade borderline. En diagnos som varit felaktig från allra första början. En diagnos som dem allra flesta har sagt att jag inte har.  Idag däremot har jag börjat få svaren på allt, alla korten är lagda på bordet och snart nog ska det göras en ny utredning, en större och lite mer omfattande än den första. Allt pekar på adhd, aspberger och manodepressiv/bipolär. Vet du om att psykisk ohälsa finns i släkten på båda sidorna. Har du någonsin tänkt att du själv kanske skulle behöva ta itu med saker och ting? Har du någonsin tänkt så långt någon gång? Antagligen inte och jag förväntar mig heller inget. 

Men jag måste få fråga; vart fanns du? Varför gav du upp så lätt? Varför såg du inte mig? Varför puschade du aldrig mig? Varför visade du aldrig kärlek? Varför var det så svårt för dig att visa känslor, trösta och ge mig den där tryggheten? Jag fattar inte, jag förstår inte. För mig är du en stor självisk, självömkande och en egoistisk person. En person som helst vill vara i centrum, som gör allt för att låta andra se hur “perfekt” och “duktig” du är. Du kan verkligen lura alla, men den du lurar mest är dig själv! 

Grabbarna, mina bröder dem har alltid varit nummer ett för dig. Dem har utvecklats väl, fått fina betyg, haft samma intresse som dig och min styvfar. För dem har du alltid funnits till hands. Du har verkligen serverat dem allt som på ett silverfat. Dem har lyckats med livet, gjort något bra och gjort allt rätt. Dem har inte dem problemen som jag har och då är det också lättare för dig att känna stolthet över dem. För dem har ju vuxit upp till två stiliga män, skaffat jobb, familj och allt vad det heter. 

Förstår att du inte alls gillade mig, jag är ju som det där svarta fåret som inte existerar. Jag var ju inte alls lika smart som mina bröder, hade ingen avslutad grundskola, var instabil, hade ett temperament som hette duga – men trots allt detta så gav jag inte upp. 

Men en sak ska du veta, dem tomma orden, sårade mig mer än vad du någonsin kommer att förstå. 

Jag är glad att jag inte var i din närhet den dagen du bad mormor dra åt helvete. Hade jag varit i närheten då hade jag fan gett dig en rak höger! Sedan att det inte passade sig att maka sig neröver för att hjälpa din egen mor när huset skulle tömmas och städas ur det var bara toppen utav ett isberg. Du visar verkligen hur jävla bra du är som person, själviskt! Att inte ta sig tiden till att fara ner och hjälpa till? Fy fan rent ut sagt! Men däremot när Birger, din pappa men inte min morfar dör då passar det för dig att åka ner flera vändor. Då minsann så kunde du leka duktig. Fast jag tror ju att det var själva kakan du var ute efter. Att dessutom säga rätt i mitt ansikte att det inte var någon idé till att jag medverkade på begravningen för jag kände ju ingen ändå. Förvisso hade jag heller inte ens tänkt att gå, fanns ingen mening med det. För han har aldrig varit min morfar, ALDRIG! Men tack som fan för att du återigen uteslöt mig. Tack som fan för att du har sabbat mitt liv. 

Ensam är stark och jag må hålla med. Punkt.

Minnen, känslor, ilska och sorg

Just nu är jag inne i en depression, just nu har det varit väldigt tufft och det har varit många tårar som runnit. När ingenting tycks hjälpa, när man bara ligger i sängen och känner att man totalt har tappat hoppet och att ljuset bakom allt det där svarta känns alldeles för långt bort. När varje dag är en kamp, en kamp för att överleva, en kamp för att hitta tillbaka till sig själv men framförallt att hitta krafterna – så att man till slut kan resa sig upp igen. När man klarar allt det där, ja då kan man slutligen stå stadigt på jorden igen. Det har pågått ett krig inom mig, fullt med katastroftankar, fullt utav tankar så som hopplöshet, bitterhet och skam. När jag helt har tappat kontrollen, när jag helt tappat förmågan att ta hand om mig själv och gått vilse i en stor jävla labyrint. 

Jag önskar så att allt vore annorlunda.

 Innerst inne vet jag vad som har förstört mitt liv, vad som orakat alla dessa hopplöshetskänslor, all den där skammen som jag bär på inom mig och all den där ilskan. Hade allt varit annorlunda, så kanske jag inte alls behövt vara  där jag är idag, då kanske jag inte alls hade behövt känna allt det där.

Men hon har förstört mitt liv, hon har förstört min tilltro till andra människor, hon har fått mig att tvivla på livet och på min egna existens om och om igen

Alltid var det jag som fick skäll, alltid var det jag som gjorde fel. Tillslut orkade jag inte mer, redan när jag var 10 år började jag tänka på att jag inte ville leva. Redan då kände jag att jag helst av allt bara ville dö. Jag ville inte leva, allt var ju bara mitt fel. All skriken, alla bråken och alla tårarna det är som om dem spelas upp om och om igen som på film. Minnena finns kvar, känslorna finns kvar och så även ilskan och sorgen. Varför fick jag alltid skäll? Varför fick jag skäll fastän det inte var jag? Varför fick jag skäll när han hade bitit hål på min hud, när man till och med såg märkena efter tänderna. Varför var hon så som hon faktiskt var? Varför kunde hon inte ge mig den där tryggheten istället för osäkerheten och rädslan. Varför kunde hon inte ge mig den där kramen som jag så gärna behövde? Varför kunde hon inte se mig för den jag var? Varför kunde hon inte torka mina tårar och säga att allt skulle bli bra? Varför såg hon inte att jag mådde dåligt? Varför var hon så fruktansvärt egoistisk och bara tänkte på sig själv och de andra? Vad hade jag gjort för fel? Var det för att jag existerade? Var det för att jag var en “bråkig” unge som kunde få vredesutbrott efter vredesutbrott? Varför bad hon aldrig om hjälp gällande mina problem? Varför såg hon inte hur trasig jag var, hur dåligt jag faktiskt mådde? Varför brydde hon sig inte? Varför ville hon inte förstå när skolan inte fungerade? Varför ville hon inte hälsa på mig när jag inte längre bodde hemma? Varför fick vi tvinga henne till att hälsa på när jag slutligen hamna på fosterhem? Varför valde hon aldrig att göra saker på tumanhand? Varför ville hon inte bygga upp våran relation? Varför ville hon inte? Var jag verkligen så hemsk, var jag verkligen så hopplös att jag nästan kände mig osynlig och som luft

Hur som helst, så har jag inga som helst vettiga svar. Hur som helst så är livet som det är och hur ont allt än må göra så måste jag någonstans göra ett avslut. Jag får inte tillåta henne att trycka ner mig längre, jag får inte tillåta henne att göra illa mig mer än vad hon redan gjort

Fan alltså, livet är inte en dans på rosor precis! Det är fan alltid en kamp och jag tänker ta kampen varenda jävla gång. Jag vet ju hur jag funkar. Och huvudsaken är att jag vet vem jag själv är, vad jag själv känner och vill. Vissa gånger är jag livrädd för att såra de människor som faktiskt finns där, som bryr sig och som vill mig väl. Dem som alltid tar emot mig när jag faller, dem som alltid har en kram eller två att ge mig och som ser tårarna men även mitt leende och mina bra stunder

För en sak är jag säker på; Jag tänker kämpa och aldrig ge upp! Jag tänker kämpa för att inte såra, för just såra är det sista jag vill! Dem människor jag har kring mig är människor som ger mig trygghet, lugn och en mening med livet. Familjen är inte alltid blodsband, man väljer själv sin egna familj och vilka som ska vara delaktig. Man väljer människorna med omsorg, man är rädda om dem, man bryr sig om dem och tillsammans kämpar man, både i med och motgång

Livet har lurat mig förr, men den här gången ska jag visa vem som är starkast! 

Som ett garnnystan

Idag var jag på psyk för att träffa min sköterska tillsammans med min kontaktperson. Jag träffar henne regelbundet för samtal och även gällande mediciner. Allt gick bra, tills jag plötsligt bara från ingenstans börjar prata om något helt annat, något som jag inte alls hade tänkt att ta upp. Det kändes lite som att jag snurrade in mig själv i ett stort trassligt garnnystan och inte kunde trassla mig ut. 

Jag fick fullkomligt panik, hjärtat slog, pulsen ökade och jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Panik!! Flyger upp från stolen, öppnar dörren, smäller igen den med buller och bång för att till sist rusa ut allt medan tårarna rinner. Försöker torka bort dem innan jag hunnit ut. När jag väl står där utanför entrén så tänker jag “vart fan tar jag vägen nu då” tittar mig omkring för att slutligen gå mot slänten som ligger precis utanför psyk. Sätter mig ner, stoppar in hörlurarna i öronen och kopplar bort världen. Känner att jag måste få ur mig allt på något sätt så börjar skriva lite i bloggen. Försöker sätta ord på alla känslor. 
Plötsligt märker jag att min kontaktperson kommit och slagit sig ner bredvid mig. Han låter mig vara en stund, sedan drar han ut ena hörluren från örat och frågar “vad var det som hände” 
Ja jag vet inte, ärligt jag vet inte. Jag började prata om något som jag inte alls skulle prata om. 

Vem försökte jag lura? Mig själv? Min kontaktperson? Min sköterska eller någon helt annan? 
Just nu känns allt bara som ett totalt kaos. Det liksom bara snurrar. Och jag vill mest bara gömma mig för att inte göra andra illa. Det känns lite som att jag har alla taggarna utåt. Under den senaste tiden har jag gjort allt fel, så fruktansvärt fel. Jag har inte tillåtit mig själv att viss mig svag, inte heller har jag vågat sagt hur jag faktiskt mår. Jag kan inte sova på nätterna trots medicin. 

Alla tankar bara flyger runt runt i skallen på mig. Jag kan inte komma ner i varv. Jag har tappat bort mig själv, jag har tappat bort mina rutiner som är livsviktiga och jag har heller ingen struktur på min vardag. 
Schemat jag hade rev jag sönder för ett bra tag sedan, jag vill bara vara som alla andra. Kunna leva ett simpelt liv utan en massa rutiner och strukturer. Jag vill kunna göra saker så där spontant, men jag funkar inte så. Det går bara inte. Jag har förlorat så många vänner under resans gång. Dem som alltid sa att dem skulle finnas där oavsett. Men jag antar att det inte var riktiga vänner. 

Mitt kontaktnät är litet men ack så livsviktigt för mig. Dem bästa människorna som jag kan tänkas ha står bredvid mig, som tar emot mig när jag faller, som hjälper mig upp när jag inte själv klarar av det. Det är tack vare dem som jag faktiskt orkar, en bit i taget. Ibland blir allt bara så fel, så fruktansvärt fel. Jag vet att jag själv måste göra jobbet, men med hjälp utav dem som finns runtomkring mig. Jag vet att jag måste använda mig utav verktygen som dem ger mig. Men det är så svårt, för när allt kommer över mig så hinner jag inte med. Det går för fort, det där samtalet som jag skulle ha ringt när jag får den där paniken glöms bort mitt i allt. Den där andningsövningen försvinner från tanken. Och plötsligt ser jag bara hur jag faller ihop. 
Men jag kämpar på trots allt och det är väl det som är huvudsaken! Right? 

Livet är inte lätt alla gånger och det känns svårt när man inte själv förstå varför allt händer. Och det är inte lätt för människor att förstå om dem inte har någon som helst aning om vad som händer, varför man gör på ett visst sätt. 

Måste våga

Den där jävla klumpen utav ångest, som gör att jag nästan tappar fattningen och luften. När jag mest av allt bara vill skrika “stop” det räcker! När jag bara vill ha en kram som säger att allt blir bra. När så till sist tårarna får chans till att rinna längs med mina kinder. Jag har varit stark länge nu, jag har vägrat visa mig svag. Jag har inte tillåtit mig själv att känna efter hur jag faktiskt mår. Jag har spelat ett falskt spel och jag själv har varit den tickande bomben i spelet medan alla andra bara varit med som några simpla spelpjäser. Jag undrar vem jag faktiskt har lurat. Mig själv? Omgivningen? Eller någon helt annan? 

Du vet inte om ärren på mina armar, du vet inte om att dem är nya. Du vet inte om hur ont det faktiskt gör när det känns som om hela jag ska gå upp i molekyler. När det känns som om hela jorden bara snurrar medan jag står stilla. När jag låtsas skratta och le trots att jag helst bara vill gråta. Jag vill känna mig liten men ändå så vuxen. Jag vill känna mig älskad men ändå inte vara till besvär. Jag vill känna mig behövd men ändå inte. Jag vill ha en trygg famn att krypa in i när allt bara gör så där förbannat ont. Men samtidigt vill jag bara bli lämnad ifred utan några tomma ord. 

Alla känslor bara hopar sig. Jag känner att jag inte riktigt har kontrollen. 

Jag är inte van att människor ser mig för den jag är, jag är inte heller van att människor älskar mig för den jag faktiskt är. Jag är inte van att människor bryr sig och vill mitt bästa. Jag är inte van att människor faktiskt tar emot mig när jag faller, att dem står kvar och hjälper mig upp. Jag är inte van. Och det skrämmer mig. Något så fruktansvärt. Hela situationen känns skrämmande, så fasansfullt. Så nytt. Jag måste lära mig att hantera alla känslor, våga lita på dem som faktiskt bryr sig, som vill mitt bästa. Som varje dag kämpar med mig. Som vill att allt ska gå bra, att det ska bli så bra som möjligt för mig. Allt är så nytt. Och allt skrämmer mig. 

Ett steg i taget ett steg. Försiktigt. Att våga lita på människor, deras ord och allt dem säger. Jag måste låta mig själv våga. Jag har blivit sviken förr men dem som finns nu är ärliga, raka och helt underbara människor. 

Jag är en tapper krigare 

Fredagkväll och här sitter jag i min soffa. Ur högtalarna strömmar musiken och orden från Lars Winnerbäcks nya album. Jag försöker fokusera på texterna och ju mer jag lyssnar ju bättre känns alltsammans. Han lyckades även denna gång, fast jag har väl aldrig riktigt tvivlat på karln heller. För han kan det där med att leverera musik – man kan aldrig bli besviken! 

Tusen tankar flyger runt i skallen på mig, jag kan inte riktigt ta på känslan hur det känns. Det är ungefär som om jag skulle vara tom på luft och energi. 

Men idag satte jag en viktig boll i rullning. Jag passar vidare till Dr Blom vid hälsocentralen för att se vad han kan göra och hur vi ska gå vidare som. Den 12:e Juli har jag fått en bokad tid till honom för att bolla tankar och känslor. Jag har valt att kliva över tröskeln, ta nästa steg rätt ut i det okända. Det jag pratar om är en operation. Och inte vilken som helst. Jag ska försöka förklara lite snabbt på ett bra sätt. Och snälla döm mig inte förrän du vet sanningen. 

När jag var yngre, ungefär 10 år så började min kropp att ändra sig från barn till vuxen och redan när jag var 11 år så hade jag både fått bröst och mens. 11 år!! Jag var ju bara ett barn liksom. Det jag inte visste var att det fanns idioter som såg mig som något helt annat än ett barn. Allt som skulle komma att hända från och med då var något som ingen ska behöva bli utsatt för. Jag blev utnyttjad sexuellt utav ett gäng äldre killar och jag trodde det var mitt eget fel, att jag fick skylla mig själv. Jag talade aldrig om det för någon, jag stängde in alla känslor och all gråt. Inte förrän 7 år senare skulle jag komma att berätta allt. Efter lite för mycket alkohol som ledde till ett hjärtstopp och placerad i ett akutrum fullt med läkare och sköterskor. Där, just där och då bara föll det ur mig, det var som om att släppa ut luften ur en ballong. Min värld rasade ihop. Jag hade nu brutit mitt löfte som jag hade med förövarna, jag hade berättat allt. Jag rasade ihop i en hög och mådde fruktansvärt dåligt. Men nu var det inte längre en hemlighet. Men det fanns en sak som jag aldrig berättade där på akutens akutrum och som jag än idag aldrig valt att tala om. Det finns bara en enda människa som vet om det. 

För samtidigt som allt det där med grabbarna hände så fanns det också en närstående som tog sig friheten till att utnyttja mig och min kropp. Det var inte bara en gång, inte två och inte håller tre. Det var många fler än så och under så många år. Mitt liv, min kropp var inte längre min, den tillhörde andra nu. Dem som hade tagit sig friheten att beröva mig min trygghet och tillit till andra människor. 

Och redan när jag stod där som 10 åring och såg brösten växa på mig så kände jag att det inte var jag. Dem tillhörde inte min kropp. Det kändes så otroligt fel, så hemskt. Där växte liksom två geléklumpar på mig och jag förstod inte varför dem skulle vara på mig. Jag kände mig ful och hemsk. Hade fullkomligt panik!! Och när så mensen kom igång så kändes allt så bara fruktansvärt fel. Jag kände mig smutsig. Och smutsigare skulle jag komma att känna mig efter allt jag skulle gå igenom, allt som skedde utan att jag riktigt förstod varför. Jag har alltid klätt mig som kille. Alltid haft kort hår. Och redan som liten förstod jag att något var riktigt galet. Jag drogs till tjejer. Jag blev kär i samma kön som mig själv. Det skulle dröja flera flera år innan jag valde att kliva ut ut garderoben. Och det skulle ta ännu längre tid för mig för att kunna ta nästa kliv. 

Men nu står jag där, naken och rädd. Jag har bestämt mig. Jag vill operera bort livmodern och hela köret. Vill känna mig ren och inte smutsig. Jag vill förminska brösten rejält alternativt att ta bort dem. För dem tillhör inte min kropp. Mycket utav detta gör att jag mår fruktansvärt dåligt. Vid menstruation så mår jag fruktansvärt dåligt psykisk, det är dags att ta tag i saker och börja leva. Och förhoppningsvis få chansen att börja må “bättre”. 

Men som sagt bollen är i rullning. Och jag tänker kämpa för min rätt och min kropp. Jag vill trivas med mig själv och känna mig trygg med min kropp. Jag vill kunna säga att “hej det här är jag och jag är stolt över mig själv“. 

Mycket av det som har hänt under resans gång har satt sina spår. Saker som gett mig ärr i själen för alltid. 

Men jag är en tapper krigare och jag kommer aldrig någonsin ge upp! 

Schools out

Igår (fredag) åkte jag tillsammans med min kontaktperson upp till Söderhamn där det var Schools Out. Jag ville se artisterna som skulle uppträda; Emil Assergård, Ison & Fille och Danny. 

Och jag fick se dem!! Galet!! Men inte nog med det så fick jag också se Två Blyga Läppar 😃 vi stannade och lyssnade på ca 4 låtar sedan kände jag mig nöjd och vi gick till bilen för att börja rulla hemöver igen. Jag var trött och frusen men otroligt lycklig! Trots lite ångest och mycket folk så fixade jag det! Kvällen blev faktiskt helt lyckad! När jag kom hem var jag helt slut och kraschade direkt ner i sängen. 

Men ja igår skapade jag nya minnen! ❤️