Jag är en tapper krigare 

Fredagkväll och här sitter jag i min soffa. Ur högtalarna strömmar musiken och orden från Lars Winnerbäcks nya album. Jag försöker fokusera på texterna och ju mer jag lyssnar ju bättre känns alltsammans. Han lyckades även denna gång, fast jag har väl aldrig riktigt tvivlat på karln heller. För han kan det där med att leverera musik – man kan aldrig bli besviken! 

Tusen tankar flyger runt i skallen på mig, jag kan inte riktigt ta på känslan hur det känns. Det är ungefär som om jag skulle vara tom på luft och energi. 

Men idag satte jag en viktig boll i rullning. Jag passar vidare till Dr Blom vid hälsocentralen för att se vad han kan göra och hur vi ska gå vidare som. Den 12:e Juli har jag fått en bokad tid till honom för att bolla tankar och känslor. Jag har valt att kliva över tröskeln, ta nästa steg rätt ut i det okända. Det jag pratar om är en operation. Och inte vilken som helst. Jag ska försöka förklara lite snabbt på ett bra sätt. Och snälla döm mig inte förrän du vet sanningen. 

När jag var yngre, ungefär 10 år så började min kropp att ändra sig från barn till vuxen och redan när jag var 11 år så hade jag både fått bröst och mens. 11 år!! Jag var ju bara ett barn liksom. Det jag inte visste var att det fanns idioter som såg mig som något helt annat än ett barn. Allt som skulle komma att hända från och med då var något som ingen ska behöva bli utsatt för. Jag blev utnyttjad sexuellt utav ett gäng äldre killar och jag trodde det var mitt eget fel, att jag fick skylla mig själv. Jag talade aldrig om det för någon, jag stängde in alla känslor och all gråt. Inte förrän 7 år senare skulle jag komma att berätta allt. Efter lite för mycket alkohol som ledde till ett hjärtstopp och placerad i ett akutrum fullt med läkare och sköterskor. Där, just där och då bara föll det ur mig, det var som om att släppa ut luften ur en ballong. Min värld rasade ihop. Jag hade nu brutit mitt löfte som jag hade med förövarna, jag hade berättat allt. Jag rasade ihop i en hög och mådde fruktansvärt dåligt. Men nu var det inte längre en hemlighet. Men det fanns en sak som jag aldrig berättade där på akutens akutrum och som jag än idag aldrig valt att tala om. Det finns bara en enda människa som vet om det. 

För samtidigt som allt det där med grabbarna hände så fanns det också en närstående som tog sig friheten till att utnyttja mig och min kropp. Det var inte bara en gång, inte två och inte håller tre. Det var många fler än så och under så många år. Mitt liv, min kropp var inte längre min, den tillhörde andra nu. Dem som hade tagit sig friheten att beröva mig min trygghet och tillit till andra människor. 

Och redan när jag stod där som 10 åring och såg brösten växa på mig så kände jag att det inte var jag. Dem tillhörde inte min kropp. Det kändes så otroligt fel, så hemskt. Där växte liksom två geléklumpar på mig och jag förstod inte varför dem skulle vara på mig. Jag kände mig ful och hemsk. Hade fullkomligt panik!! Och när så mensen kom igång så kändes allt så bara fruktansvärt fel. Jag kände mig smutsig. Och smutsigare skulle jag komma att känna mig efter allt jag skulle gå igenom, allt som skedde utan att jag riktigt förstod varför. Jag har alltid klätt mig som kille. Alltid haft kort hår. Och redan som liten förstod jag att något var riktigt galet. Jag drogs till tjejer. Jag blev kär i samma kön som mig själv. Det skulle dröja flera flera år innan jag valde att kliva ut ut garderoben. Och det skulle ta ännu längre tid för mig för att kunna ta nästa kliv. 

Men nu står jag där, naken och rädd. Jag har bestämt mig. Jag vill operera bort livmodern och hela köret. Vill känna mig ren och inte smutsig. Jag vill förminska brösten rejält alternativt att ta bort dem. För dem tillhör inte min kropp. Mycket utav detta gör att jag mår fruktansvärt dåligt. Vid menstruation så mår jag fruktansvärt dåligt psykisk, det är dags att ta tag i saker och börja leva. Och förhoppningsvis få chansen att börja må “bättre”. 

Men som sagt bollen är i rullning. Och jag tänker kämpa för min rätt och min kropp. Jag vill trivas med mig själv och känna mig trygg med min kropp. Jag vill kunna säga att “hej det här är jag och jag är stolt över mig själv“. 

Mycket av det som har hänt under resans gång har satt sina spår. Saker som gett mig ärr i själen för alltid. 

Men jag är en tapper krigare och jag kommer aldrig någonsin ge upp! 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s