Som ett garnnystan

Idag var jag på psyk för att träffa min sköterska tillsammans med min kontaktperson. Jag träffar henne regelbundet för samtal och även gällande mediciner. Allt gick bra, tills jag plötsligt bara från ingenstans börjar prata om något helt annat, något som jag inte alls hade tänkt att ta upp. Det kändes lite som att jag snurrade in mig själv i ett stort trassligt garnnystan och inte kunde trassla mig ut. 

Jag fick fullkomligt panik, hjärtat slog, pulsen ökade och jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Panik!! Flyger upp från stolen, öppnar dörren, smäller igen den med buller och bång för att till sist rusa ut allt medan tårarna rinner. Försöker torka bort dem innan jag hunnit ut. När jag väl står där utanför entrén så tänker jag “vart fan tar jag vägen nu då” tittar mig omkring för att slutligen gå mot slänten som ligger precis utanför psyk. Sätter mig ner, stoppar in hörlurarna i öronen och kopplar bort världen. Känner att jag måste få ur mig allt på något sätt så börjar skriva lite i bloggen. Försöker sätta ord på alla känslor. 
Plötsligt märker jag att min kontaktperson kommit och slagit sig ner bredvid mig. Han låter mig vara en stund, sedan drar han ut ena hörluren från örat och frågar “vad var det som hände” 
Ja jag vet inte, ärligt jag vet inte. Jag började prata om något som jag inte alls skulle prata om. 

Vem försökte jag lura? Mig själv? Min kontaktperson? Min sköterska eller någon helt annan? 
Just nu känns allt bara som ett totalt kaos. Det liksom bara snurrar. Och jag vill mest bara gömma mig för att inte göra andra illa. Det känns lite som att jag har alla taggarna utåt. Under den senaste tiden har jag gjort allt fel, så fruktansvärt fel. Jag har inte tillåtit mig själv att viss mig svag, inte heller har jag vågat sagt hur jag faktiskt mår. Jag kan inte sova på nätterna trots medicin. 

Alla tankar bara flyger runt runt i skallen på mig. Jag kan inte komma ner i varv. Jag har tappat bort mig själv, jag har tappat bort mina rutiner som är livsviktiga och jag har heller ingen struktur på min vardag. 
Schemat jag hade rev jag sönder för ett bra tag sedan, jag vill bara vara som alla andra. Kunna leva ett simpelt liv utan en massa rutiner och strukturer. Jag vill kunna göra saker så där spontant, men jag funkar inte så. Det går bara inte. Jag har förlorat så många vänner under resans gång. Dem som alltid sa att dem skulle finnas där oavsett. Men jag antar att det inte var riktiga vänner. 

Mitt kontaktnät är litet men ack så livsviktigt för mig. Dem bästa människorna som jag kan tänkas ha står bredvid mig, som tar emot mig när jag faller, som hjälper mig upp när jag inte själv klarar av det. Det är tack vare dem som jag faktiskt orkar, en bit i taget. Ibland blir allt bara så fel, så fruktansvärt fel. Jag vet att jag själv måste göra jobbet, men med hjälp utav dem som finns runtomkring mig. Jag vet att jag måste använda mig utav verktygen som dem ger mig. Men det är så svårt, för när allt kommer över mig så hinner jag inte med. Det går för fort, det där samtalet som jag skulle ha ringt när jag får den där paniken glöms bort mitt i allt. Den där andningsövningen försvinner från tanken. Och plötsligt ser jag bara hur jag faller ihop. 
Men jag kämpar på trots allt och det är väl det som är huvudsaken! Right? 

Livet är inte lätt alla gånger och det känns svårt när man inte själv förstå varför allt händer. Och det är inte lätt för människor att förstå om dem inte har någon som helst aning om vad som händer, varför man gör på ett visst sätt. 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s