Minnen, känslor, ilska och sorg

Just nu är jag inne i en depression, just nu har det varit väldigt tufft och det har varit många tårar som runnit. När ingenting tycks hjälpa, när man bara ligger i sängen och känner att man totalt har tappat hoppet och att ljuset bakom allt det där svarta känns alldeles för långt bort. När varje dag är en kamp, en kamp för att överleva, en kamp för att hitta tillbaka till sig själv men framförallt att hitta krafterna – så att man till slut kan resa sig upp igen. När man klarar allt det där, ja då kan man slutligen stå stadigt på jorden igen. Det har pågått ett krig inom mig, fullt med katastroftankar, fullt utav tankar så som hopplöshet, bitterhet och skam. När jag helt har tappat kontrollen, när jag helt tappat förmågan att ta hand om mig själv och gått vilse i en stor jävla labyrint. 

Jag önskar så att allt vore annorlunda.

 Innerst inne vet jag vad som har förstört mitt liv, vad som orakat alla dessa hopplöshetskänslor, all den där skammen som jag bär på inom mig och all den där ilskan. Hade allt varit annorlunda, så kanske jag inte alls behövt vara  där jag är idag, då kanske jag inte alls hade behövt känna allt det där.

Men hon har förstört mitt liv, hon har förstört min tilltro till andra människor, hon har fått mig att tvivla på livet och på min egna existens om och om igen

Alltid var det jag som fick skäll, alltid var det jag som gjorde fel. Tillslut orkade jag inte mer, redan när jag var 10 år började jag tänka på att jag inte ville leva. Redan då kände jag att jag helst av allt bara ville dö. Jag ville inte leva, allt var ju bara mitt fel. All skriken, alla bråken och alla tårarna det är som om dem spelas upp om och om igen som på film. Minnena finns kvar, känslorna finns kvar och så även ilskan och sorgen. Varför fick jag alltid skäll? Varför fick jag skäll fastän det inte var jag? Varför fick jag skäll när han hade bitit hål på min hud, när man till och med såg märkena efter tänderna. Varför var hon så som hon faktiskt var? Varför kunde hon inte ge mig den där tryggheten istället för osäkerheten och rädslan. Varför kunde hon inte ge mig den där kramen som jag så gärna behövde? Varför kunde hon inte se mig för den jag var? Varför kunde hon inte torka mina tårar och säga att allt skulle bli bra? Varför såg hon inte att jag mådde dåligt? Varför var hon så fruktansvärt egoistisk och bara tänkte på sig själv och de andra? Vad hade jag gjort för fel? Var det för att jag existerade? Var det för att jag var en “bråkig” unge som kunde få vredesutbrott efter vredesutbrott? Varför bad hon aldrig om hjälp gällande mina problem? Varför såg hon inte hur trasig jag var, hur dåligt jag faktiskt mådde? Varför brydde hon sig inte? Varför ville hon inte förstå när skolan inte fungerade? Varför ville hon inte hälsa på mig när jag inte längre bodde hemma? Varför fick vi tvinga henne till att hälsa på när jag slutligen hamna på fosterhem? Varför valde hon aldrig att göra saker på tumanhand? Varför ville hon inte bygga upp våran relation? Varför ville hon inte? Var jag verkligen så hemsk, var jag verkligen så hopplös att jag nästan kände mig osynlig och som luft

Hur som helst, så har jag inga som helst vettiga svar. Hur som helst så är livet som det är och hur ont allt än må göra så måste jag någonstans göra ett avslut. Jag får inte tillåta henne att trycka ner mig längre, jag får inte tillåta henne att göra illa mig mer än vad hon redan gjort

Fan alltså, livet är inte en dans på rosor precis! Det är fan alltid en kamp och jag tänker ta kampen varenda jävla gång. Jag vet ju hur jag funkar. Och huvudsaken är att jag vet vem jag själv är, vad jag själv känner och vill. Vissa gånger är jag livrädd för att såra de människor som faktiskt finns där, som bryr sig och som vill mig väl. Dem som alltid tar emot mig när jag faller, dem som alltid har en kram eller två att ge mig och som ser tårarna men även mitt leende och mina bra stunder

För en sak är jag säker på; Jag tänker kämpa och aldrig ge upp! Jag tänker kämpa för att inte såra, för just såra är det sista jag vill! Dem människor jag har kring mig är människor som ger mig trygghet, lugn och en mening med livet. Familjen är inte alltid blodsband, man väljer själv sin egna familj och vilka som ska vara delaktig. Man väljer människorna med omsorg, man är rädda om dem, man bryr sig om dem och tillsammans kämpar man, både i med och motgång

Livet har lurat mig förr, men den här gången ska jag visa vem som är starkast! 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s