Ett tips! 

Detta är till dig som inte förstår hur jag fungerar; 
•Till dig som tror att jag både är lat och helt dum i huvudet. 

•Till dig som inte förstår vilket kaos det kan vara för mig i olika situationer och bland mina känslor. 

•Till dig som inte förstår varför jag inte kan sitta stilla en längre stund utan att behöva skruva på mig, fingra på telefonen eller pilla på något annat. 

•Till dig som inte förstår att jag fort blir trött vid mycket ljud och rörelse. 

•Till dig som inte förstår hur jävla jobbigt allt kan vara ibland. 
Låt mig då få ge dig ett råd; 

– Läs den här texten så kanske du kommer förstå mig lite mer! 👌

http://uppskattat.se/den-har-texten-om-adhd-ar-bland-det-basta-vi-nagonsin-last-detta-borde-alla-lasa/

Advertisements

När drömmarna slås i spillror 

Jag hade en dröm, en dröm om en underbar sommar med massa skratt, galna upptåg och massa glassande i solen. Jag hade en dröm om att få känna lycka, känna glädje över att få finnas till och njuta av en underbar sommar och allt vad det hör till! 

Men istället kraschar jagtotalt! 

Jag hamnade i en svacka som jag trodde skulle vara en enkel match att komma upp från – men den visade sig vara svårare än jag trodde att sig upp från! Alla mina drömmar om den där perfekta sommaren gick i bitar. Alla dem där skratten jag ville dela med människor jag tycker om gick åt helvete. Och alla dem där drömmarna om vad jag ville göra bara försvann från mina händer. 
Jag hade en enda önskan denna sommar och det var att få se Lars Winnerbäck uppträda på Furuvik, helt ärligt det var det jag hade sett framemot, när jag i våras fick veta. Jag har räknat dagarna, kollat upp alla olika möjligheter. Men allt blir kanske inte som man själv vill. Det var ju det enda som jag faktiskt verkligen helt och hållet ville göra. Nu får jag drömma vidare…kanske får jag aldrig uppleva värmen, kärleken, tryggheten han sprider på sina spelningar igen. Blotta tanken gör mig besviken, frustrerad och full med ångest. Jag trodde på den här sommaren. Jag trodde på livet. Men ack vad jag bedrog mig. 

Jag är så jävla ledsen….förbannat!!

Ibland blir det inte som man själv vill. Ibland måste man kanske bara våga acceptera och släppa greppet men det är sjukt svårt – jävligt svårt. 

Fast hur jävligt allt än må vara så finns det ändå lite ljus bakom allt det där. 

För trots allt så har jag lärt känna nya människor fast kanske på helt fel ställe. Men det är tre människor som har gjort mina dagar lite bättre, lite roligare och lite trevligare. Som alla har lämnat spår efter sig på deras egna vis. Skrattattackerna ute på balkongen om kvällarna när personalen trodde vi var helt knasiga! Samtalen om drömmarna vi alla hade – att få må bra, leva livet och känna oss oslagbara! Tårarna som vi delade och kramarna som vi gav varandra. Vi tröstade varandra när det behövdes, vi fanns där när allt kändes lite extra jobbigt. Värmen från varandra gjorde oss lite modigare och lite starkare. 

– Men någonstans där bakom våra fasader så fanns även glädje, framtidstro och en vilja att våga ta en bit i taget till ett bättre liv! Och vet ni; JAG tror på er!! 

Vi alla kämpade med det vi själva hade, men ändå var vi så otroligt lika på något sätt. Jag är ändå tacksam över dessa möten trots situationen som rådde och trots platsen vi befann oss på. 

Tillsammans ska vi kriga, tillsammans ska vi kämpa som en hel armé med tappra soldater på led! Var en utav er är värdefulla på era egna vis! Klappa er på axeln för ni gör ett jävla grymt jobb! 

Lite trasiga och knasiga är vårt trasdocksgäng! 

Men kom ihåg att tillåta dig själv att bryta dig, slå dig fri och leva livet om så för en kort sekund! 👊

Men när drömmarna slås i spillror, när det inte blir som man har tänkt sig…då gör det fasligt ont. Då kommer ångesten som ett slag i magen…min sommar är förstörd. Mina drömmar är som bortblåst, min glädje och lycka existerar inte – mest av allt är jag förbannad och jävligt ledsen för allt! 

Jag trodde så mycket mer om den här sommaren, jag hade så otroligt många drömmar jag ville uppfylla. Men det får bli en annan gång. 


Gränslös kärlek.

Utan er är jag ingenting! Ni är allt jag har, ni ger mig styrkan att orka bit för bit! För eran skull skulle jag kunna gå genom eld och vatten för! ❤️Tänk att det finns så mycket kärlek i dessa underbara djur! Oavsett hur jobbigt livet än må vara ibland så är det er jag fortsätter leva för! Jag är verkligen inte hel utan er och att behöva vara ifrån er ofrivilligt ibland gör förbaskat ont, ondare än vad någon någonsin kommer att kunna förstå! Att se lyckan och glädjen hos mina djur gör mig varm i hela mig! När jag har tappat tron, när jag har tappat hoppet och tilliten till människor och livet så vet jag att ni finns där. Ni behöver mig, min kärlek – lika mycket som jag faktiskt behöver er! Till hösten tänker jag utöka flocken. 

För jag vet också att ingenting varar för evigt! 

…Gränslös kärlek! ❤️👌


Permis.

En gnagande ångest river och sliter inom mig. Ena sekunden vill jag bara springa ifrån allt för att i nästa sekund bara känna att jag vill gråta och känna mig som ett övergivet litet barn. Jag vill bara slå mig fri, slå mig fri från allt skit! Jag vill kunna må bra, skratta ärligt och känna glädje. Vart har allt det där tagit vägen? Är det för mycket i huvudet på mig, är det alla känslorna som inte vill släppa greppet om mig eller vad är det frågan om? Känns som om denna svacka var svårare att ta sig ur än vad jag först trodde. Ibland känns det som om jag bara vill ge upp. Skita i allt. Lägga mig ner och bara gömma mig från livet och allt det där som gör så fasligt ont inom mig. Hur mycket ska jag orka? Hur mycket länge till ska jag vara nere i denna svacka? Snälla ge mig orken att fortsätta kämpa, ge mig styrkan, ge mig energi – jag behöver den!! 

Det är jobbigt att vara människa. Helt hopplöst. 

Just nu har jag permis från avdelningen, jag kom hem igår. Allt känns som om det går åt helvete, totalt!  Jag trodde att det skulle kännas skönt, trodde jag skulle må bra bra. Men jag gör verkligen inte det. Men jag kämpar för kung och fosterland! För jag vill inte visa mig svag, jag vill inte visa hur jag mår. För jag vill vara stark och inte behöva åka tillbaka. Jag intalar mig själv hela tiden att jag är okej, att jag mår bra. Vem försöker jag lura? Antagligen mig själv!! Och jag är så jävla less på att behöva ljuga för mig själv, jag är så jävla less på att behöva hålla allt inom mig tills jag är som en tickande bomb. Tills allt bara exploderar. PANG! Bomber och granater. Jag faller som en stupad soldat. Fastän jag inte vill det. 

Men jag tänker fortsätta kriga. Jag tänker fortsätta kämpa oavsett. Jag ska KLARA detta!! 

….jag behöver en kram! 

Det viktiga avslutet. 

Nu ligger det i lådan, avslutet, mitt förflutna, mitt trasiga jag, mitt förra liv. Ja en del utav det i alla fall. Nu kan jag förhoppningsvis våga släppa taget om det och gå vidare. Känns enormt befriande att jag ändå har valt att skicka iväg det. Nu kan jag kanske försöka fokusera på nuet, mitt jag idag, vem jag är, mitt mående. Nu ska jag jävlar i min låda kämpa!! 

Adhd 

När jag inte kan sätta ord på hur allt känns inuti mig själv. När jag inte vet hur jag ska kunna förklara så att du förstår. Jag önskar att det stod inristat i min panna så att du enklare skulle kunna förstå.

När jag försöker förklara att det bara känns som ett enda stort kaos i mitt huvud där allt hoppar både hit och dit. När jag säger att det känns som om hela jag ska explodera, så är det precis så det känns. När det bara kryper i hela kroppen, när rastlösheten och stressen blir för mycket – då vill jag bara rusa ut!! Gå så långt benen bär mig. När det gör så ont att jag inte längre kan kontrollera mig, när det känns som om jag bara vill fly, fly så långt bort jag kan. När jag är arg eller skriker på dig så är det inte med min mening. När jag blir avbruten i en mening så kan jag lätt tappa bort mig och har då svårt att hitta tillbaka till där jag var, då kan det hända att jag byter samtalsämne eller blir helt tyst. När ilskan tar över handen kan jag ha svårt med att kontrollera mig själv och det slutar oftast i ett totalt kaos. När det är som värst så hinner jag inte ens att tänka mig för eller på konsekvenserna som uppstår sedan. Jag hinner verkligen inte tänka mig för

Jag har svårt med att hantera mina impulser jag hinner som inte tänka mig för – inte förräns allt är över när skriken, ångesten och tårarna sakta börjat avta. Allt hade varit så mycket enklare om jag kunde tänka mig för innan jag gör något. Men jag hinner inte, jag hinner verkligen inte. Det är som att få en kalldusch över sig. Jag önskar bara att jag kunde förklara för dig hur det känns inuti mig själv och det kaos som befinner sig i mitt huvud. Allt hade varit så mycket enklare då. 

Varje dag är en kamp. Varje dag är en kamp för mig att kunna behärska mig, tänka efter före istället för efteråt när det redan är försent. Jag vill kunna vara som du. Jag vill kunna leva fritt utan att ständigt behöva gå runt med den enorma klumpen i magen. Jag vill kunna umgås med människor utan att behöva känna mig till besvär. Jag vill kunna göra saker och ting utan att behöva känna rädsla för att göra fel. Jag vill kunna känna glädje över de människor som finns runtomkring utan att hela tiden gå runt och vara rädd för att såra eller skada. 

Jag försöker verkligen lyssna på dig när du pratar men oftast hamnar jag i min egna värld. När du frågar mig om något och jag inte kan svara, ta inte illa upp då. För troligtvis har jag miljoner andra tankar som snurrar runt i mitt huvud. 

Att leva med adhd är inte lätt. Varje dag är en kamp, en kamp som jag aldrig kommer tillåta mig själv att förlora. Det går att lära sig att leva med adhd, det finns hjälp och det finns verktyg att använda för att göra vardagen lite enklare. Jag önskar bara att jag fått hjälpen mycket tidigare. 

När ska allt vända 

Det river och det sliter men framför allt – det gör så jävla ont

Livet gör ont, förbaskat ont. Det känns som någon vrider om allt inom mig så att jag tappar luften. Inom mig känns det som ett enda stort stort kaos och jag vill mest bara skrika ut min frustration! Men som vanligt är jag tyst som en mus. Håller allting inom mig tills det brister, tills bägaren har runnit över. Jag försöker blicka framåt, ta en dag i taget men det går som inte. Jag letar bara efter flyktvägar hela tiden. Jag måste bort från allt det här. Jag fixar inte det här kaoset längre. Istället för att säga hur det innerst inne känns så väljer jag att stänga inne allt. Jag vet inte varför det blir så men antagligen för att jag inte vill känna mig till besvär. Jag vill inte besvära andra med hur jag mår, jag vill inte göra dem oroliga. Att stänga inne allt då känns som en enkel lösning

Livet känns som om det handlar om så mycket annat. Vad är liv egentligen? Är de det som vi lever idag? Jag undrar vad meningen med livet egentligen handlar om, när vet man om man har hittat med meningen med livet? Alltså det bara snurrar i huvudet och jag kämpar hela tiden med att hålla huvudet ovanför vattenytan. Ärligt…jag orkar INTE längre, jag vill inte behöva känna den där tomheten, den där hopplösheten och den där ständiga oron som ligger där inne och gnager. Jag vill känna glädje, lycka och harmoni. Jag vill kunna njuta av livet. Jag vill kunna skapa nya minnen med människor jag äskar. Jag vill kunna få den där kramen som jag så gärna behöver få när det känns så där helt nattsvart. Hur mycket ska man som människa orka med

Ibland blir jag less på mig själv, less på att vara sjuk, less på att vara så fruktansvärt rädd för hur morgondagen ska se ut. Jag vill vara som alla andra, känna att jag har ett liv att kämpa för, ett liv som jag trivs med och en värdefull sysselsättning. Förvisso så har jag ju en sysselsättning som jag faktiskt trivs på men ändå…det känns ändå som om någonting fattas och jag kan inte sätta fingret på vad det är riktigt. 

När ska allt vända, tills jag hittat svaret så tänker jag fortsätta kämpa och grubbla. 

“Här sitter jag och baddar såren med salt, det går åt helvete med allt”