Bättre en uppriktig fiende…

• Bättre en uppriktig fiende än en falsk vän.

Jag behöver inga vänner som kör ett falskt spel, som mår bra utav att trycka ner någon annan för att själv må bra. Nej, jag behöver inga sådana vänner i mitt liv. Jag behöver vänner som kan glädjas med med mig när det går bra, som kan hjälpa mig upp efter varje smäll.

Advertisements

Intergender. 

Jag tog ett steg in i garderoben igen, för att kunna fundera på vem jag faktiskt är. Och nu känner jag att det är dags att kliva ut ur garderoben igen och den här gången på riktigt börja leva mitt liv precis så som den jag faktiskt är. Så, let’s go här kommer historien.

Enda sedan jag var ung si så där runt 10-11 år så har jag alltid känt att det varit något fel. Eller ja, fel och fel kanske man inte ska säga men ja hur som. Jag har alltid valt att klä mig lite så där grabbigt, om jag kollar tillbaka på bilder från då när jag var liten så finns det nog inte en enda bild på mig själv där jag har klänning! Jag menar jag var ju en liten flicka och då ska man ju ha klänning, right? Men jag vet att jag burit det åtminstone två gånger och den ena gången var på mina föräldrars bröllop och det andra på en skolavslutning. Fast jag minns också hur obekväm jag kände mig vid dessa tillfällen. Långt fint hår har jag heller aldrig haft, eller jo som mest page men det har åkt av ganska fort. Saxen har varit min trogna vän under många många år! Jag ville mest gå i kläder som liksom var mer jag. Och vad menar jag med “mer jag” då? Jo, jag klädde mig aldrig som en tjej och heller aldrig som pojke utan jag var något mellanting där. Samtidigt som jag kanske ville ha det där linnet som hängde på tjejavdelningen och kanske dem där tuffa byxorna från pojkavdelningen – jag var någonstans där i mitten. Men jag klädde mig ändå helst som en pojke. Började använda mig utav herrparfymer av alla olika slag allteftersom jag blev äldre. Håret var antingen snaggat eller väldigt kortklippt med en enkel och lätthanterlig frisyr, gärna lite ruffs i den. Men jag kände mig som varken eller. Jag kunde inte identifiera mig som tjej och inte som kille heller. 

Så vem var jag? Och varför kändes allt så tufft och svårt för? 

När mina bröst började växa eller som jag brukar säga “geléklumpar“så kändes det så otroligt fel. Det där var ju inte jag, dem där tillhörde inte min kropp, jag gjorde allt för att försöka dölja dem men insåg ganska snart att det var omöjligt. Dem fanns där och jag hade bara ett val, och det var att försöka acceptera det hela. Men hur accepterar man något som man inte känner sig hemma med? Varje gång jag ska ta på mig en bh och ingenting sitter rätt hur mycket jag än knuffar in dem på plats så slutar det med ilska och tårar. Skam och ångest. Att gå in i en affär för att prova bh har aldrig varit min grej, har aldrig heller gjort det just för att jag känt att det varit totalt fel. Det är mycket som jag inte vågat tala om för någon, dels för att jag varit rädd för att människor ska döma mig och se ner på mig

Idag hade jag läkarsamtal på psyk och då pratade vi bland annat utifrån en remiss som hade inkommit från min husläkare. Remissen handlade om en eventuell operation och hur man kan gå tillväga osv. Operationen gäller borttagning utav brösten och livmoder bland annat. Men just det sistnämnda är en oerhört svår operation och kan leda till fruktansvärda komplikationer. Så jag fick snabbt tänka om i mitt huvud där, för jag tänker inte ta några risker och riskera mitt liv. Just där finns det annan hjälp att få genom gyn. Men för mig är det inte en självklarhet att kontakta gyn och inte heller gå dit. Mycket för att jag skäms men också rädslan för vad dem ska tycka om mig osv. Jag tror att jag dessutom bara gått på en enda cellprovtagning. Och jag vet att jag kommer få göra att det känns lika tufft för alla att lägga upp sig halvnäck på en brits med benen upp i vädret. Men för mig är det så mycket annat som spelar in. Jag får världens panikångest, svetten rinner och tårarna bränner. Varje gång som det där brevet har trillat ner i brevlådan så har det alltid slutat med att jag ringt återbud och kommit med bortförklaringar men att jag skulle återkomma när jag kunde. Varför ska det vara så svårt för, jag är en människa som lever i en tjejs kropp och det där är ju liksom en helt naturlig grej för kvinnor. Men INTE för mig!

Men åter till läkarsamtalet, vi fortsatte diskutera frågan en stund men blev inte så mycket klokare av det. Jag ville liksom förklara exakt hur allt känns och ligger till men det var som om någon satte handen för min mun så att inte orden kunde hitta ut. Jag fick frågan om det är så att jag vill byta kön. Svaret på den är ganska enkel men jag förstår också att den kan vara vilseledande för andra människor. Men svaret var i alla fall: NEJ! Men varför vill jag då ta bort brösten och livmodern

Svaret: Brösten tillhör inte min kropp, det är inte mina, det är inte jag – det är några jävla dadlar son hänger och flänger där. Livmodern? Ja varför inte liksom, jag känner mig smutsig och hemsk när jag har mina menstruationer. Varje månad när jag får min mens så är det precis som om jag tappar bort mig själv. Jag blir äcklad, mår sämre rent psykiskt och vill mest bara gömma för mig för omvärlden. Jag kan bli riktigt grotesk när jag har den där skiten. Och det är ju inte den människan som jag är i vanliga fall. Så slutsatsen blir: jag vill inte byta kön, jag vill ta bort brösten och livmodern. Min kontaktperson var också med på samtalet och han frågade då hur jag kan definiera mig som lesbisk eftersom jag vill ta bort brösten? Brösten har ingen betydelse, jag har alltid sagt att antingen ta bort dem helt eller minska ner dem radikalt till mindre storlek. Och jo visst definierar jag mig som lesbisk för jag dras ju till tjejer.  Men det är något annat som gör detta till en svår situation. Så vem är jag? Vem definierar jag mig som? 

Jag föddes som tjej med tio fingrar, tio tår och en snippa. Med andra ord en helt perfekt och välskapt tjej. Jag fick ett personnummer precis som alla andra, fick namnet Linda och kallades för flicka. För det var ju det jag var, en flicka med lockar och ljust hår. Så långt är allt okej. Jag växte så det knakade, och för varje år som gick så lärde jag mig något nytt. När jag var 8-9 år så ville jag bygga koja med grabbarna i skogen men det fick jag inte för jag var ju en tjej. Men det är just där som jag tror att allt började och det var just då som jag började fundera på vem jag faktiskt var. Grabbarna sa nej till mig pgr av att jag var en tjej för tjejerna kunde minsann inte bygga kojor dem skulle leka med dockor och smink. Men jag stretade emot och sa att jag faktiskt var en kille för jag hade också en snopp precis som dem. Dem skrattade till och sa att hur kunde jag ha det om jag var en tjej. (Ja hur kunde jag ha det) Det är nu som jag gör det förbjudna det är nu som jag gör det där som jag kommer få skämmas för resten utav livet. Jag drog ner mina byxor, lutade mig bakåt för att dem faktiskt skulle se att jag hade en snopp än om jag kanske tyckte den var lite väl liten. Det blev ett jävla liv bland föräldrarna efter denna händelse och själv fick jag en utskällning och antagligen föräldrar som skämdes ganska rejält för min handling. Då visste jag inte bättre, men nu vet jag att det jag gjorde var fel. För så gör man inte. Men jag var ju inte tjej, jag var ju kille eller vem var jag egentligen? 

Och ja, vem definierar jag mig som? Jag definierar mig som människa, vill bli kallad för hen och jag är en stolt flata. För visst kan jag väl ändå säga att jag är flata trots att jag saknar en könsidentitet? Jag definierar mig varken som han eller hon. Men klär mig gärna grabbigt men kan uppfattas som tjejig. Jag bytte namn till Sophia ville ha ett namn som passade både pojkar och tjejer men hittade inget som jag kände att jag skulle känna mig hemma med. Så det blev Sophia, kalla mig gärna för Fia eller PH? Men jag är varken tjej eller kille och namnet i sig har ingen betydelse egentligen. 

För två år sedan kom jag ut som flata och en helt ny värld öppnades för mig, en sten lyfte från mina axlar den gången. Samma sak gäller även denna gång, jag väljer nu att ta ytterligare ett steg ut ur garderoben. Och jag tänker inte skämmas för den jag är. Jag tänker fortsätta leva precis som innan. Men just nu tog jag bort en rejäl tyngd från mina axlar. Ett råd som jag nu tänker ge er: – Skäms aldrig för den du är för du duger precis så som du är, för det finns bara en som du! ❤

För att beskriva lite mer kring detta ämne i klarspråk så har jag valt att ta med en text från Umo där finns det också mycket annat du kan läsa om. 

 http://www.umo.se/jag/trans-och-cis/

Intergender

“Om man är intergender känner man sig varken som en kille eller tjej. Istället upplever man sig som både och, eller någonstans mittemellan. Man kan också känna att man är något helt annat. Att tjej och kille känns för begränsade och inte riktigt passar. Kanske vill man bli kallad för hen istället för hon eller han.

Definitionen av intergender kan variera mellan olika personer, och en del föredrar istället begrepp som bigender, nongender eller agender.

En del intergenders vill förändra sin kropp och andra inte. Möjligheterna att få hjälp av landstingsvården med hormonbehandling eller kirurgi är än så länge små för andra transpersoner än transexuella. Men hos några utredningsteam går det att få viss hjälp. Om man själv har pengar och kan betala går det att genomföra vissa saker, som att förstora eller ta bort bröst eller ta bort skäggväxt.”

Livsviktigt. 

Detta är min vardag för att jag överhuvudtaget ska kunna fungera normalt. Om jag inte tar mina mediciner som jag ska så blir allt bara ett totalt kaos. Utbrott efter utbrott. Ilska. Sårbarhet. Ännu större risk till att göra impulsiva saker som skulle skada mer än att göra någon nytta. Med andra ord jag tappar kontrollen, tappar kontrollen över mina impulser. Jag skulle bli en indirekt fara både för mig själv och för min omgivning. 

Så med andra ord, detta är min vardag, ett ont måste men också något som är positivt och viktigt för min egen del men också för alla människor som finns runtomkring. För det enda jag vill är att fungera “normalt” precis så som alla andra normalstörda människor. 

Svar på tal!

Först vill jag säga detta direkt till dig; Tack för din kommentar, den värmde verkligen. (ironisk

Om du stör dig så pass mycket på det jag skriver så är det helt fritt att sluta läsa min blogg. Du skriver att jag ältar det förflutna så pass mycket att du vill att jag ska växa upp!? Okej, men då var vi där igen, ingen tvingar dig till att läsa det jag faktiskt skriver – okej? 

Om du kikar lite på vad bloggen heter så borde du kunna räkna ut vad 1+1 blir. Hittade du det, eller ska jag hjälpa dig lite på traven? 

“Mina tankar & min historia” 

Ja då har jag visat dig, då kan jag fortsätta berätta lite mer om min tanke kring denna blogg. Och som du redan kanske har märkt så är denna blogg varken inriktad på skönhetsideal, smink, mat, resor, heminredning, kläder, teknik eller what ever. Nej, detta är en blogg där jag skriver om min historia, mitt liv både det som varit och det som jag lever här och nu. Jag skapade bloggen utav den enkla anledningen att jag ville kunna skriva av mig, dela med mig utav mina erfarenheter. Varje gång tankarna ploppar upp i mitt huvud så blir det ett enormt stort känslokaos. För att kunna släppa på kaoset i huvudet utan att förvärra det hela så är skrivandet ett bra sätt för mig att bearbeta och släppa ut allt, jag får liksom ur mig allt på ett annat sätt som jag annars inte klarar av. 

Jag önskar att jag kunde säga åt dig att ta på dig mina skor för en dag så att du faktiskt fick känna hur det känns att vara jag. Hur det känns när minnena kommer flygande med en enorm kraft och slår omkull dig med dunder och brak. Jag vill att du ska få känna alla känslor jag känner, hur ångesten känns och hur smärtan river i bröstet. När det känns som om du hela tiden tappar kontrollen över situationen. 

“Ta på dig mina skor först, gå sedan längs vägarna jag har vandrat – därefter kan du tala om för mig hur jag borde leva mitt liv. Döm aldrig en människa efter vad denne skriver.”

Nu tänker jag återgå till din kommentar lite mer, du börjar med att skriva följande: “Har följt din blogg ett bra tag…och måste säga att du är en av dem mest ältande människor jag stött på.” Ja så må vara, men vet du en sak, jag tvingar inte dig att läsa min blogg. Du har möjligheten att välja. Om du nu tycker att jag ältar så mycket som du skriver så varsågod, det är okej att sluta läsa, stör du dig på det jag skriver så bye bye. Svårare än så är det inte. Du skriver att jag är den mest ältande människan du stött på – det mest troliga är då att du känner mig relativt väl. 

Nästa mening du skriver får mig att bli lite fundersam, men du skriver följande: “ja du hade det svårt när du växte upp, lika som med måååånga fler.” Ja det har du rätt i till en viss del, men har du tänkt på en sak? Jag hade det svårt när jag växte upp, men ingen historia är den andra lik. Och jag kanske fungera annorlunda jämfört med andra. Jag kanske behöver bearbeta på ett mer annorlunda sätt än vad andra behöver göra. Och att SKRIVA är mitt. Vi människor fungerar olika. Det finns dem rentav har haft det värre än mig men det är deras historia och detta är min

Du skriver vidare: “…som varit med om mer än dig och de tar tag i sina problem.” Ja fast nu är det ju så här också att man behöver kanske få rätt hjälp också eller hur? Och jag är på väg att ÄNTLIGEN få rätt hjälp efter sååå många år. Jag har fått veta varför det har varit som det varit. Varför jag har fungerat som jag gjort. Har du hört talas om Aspberger och ADHD? Detta är något som jag har haft sedan jag var liten, dem första tecknen visade sig redan när jag var 2-3 år gammal. Det var då som mina raseriutbrott började. Och ja ADHD och Aspberger är ärftligt. Så antingen kommer det från min fars sida eller från min mors sida eller rentav från båda. Men ingen utav dem har velat inse det och knappt har dem velat sätta fingret på det. För båda två lever i deras egna fantasivärldar. Båda lever i någon slags förnekelse och båda två har svårt med att visa sina känslor – dem stoppar gärna huvudet i sanden och låtsas som om ingenting har hänt. 

Så, ja vad drar jag för slutsatser av detta då? Jo, att hur mycket dem förnekar allt och låtsas som ingenting, så är faktiskt detta verkligheten. 

Den dagen dem båda två vågar stå för sina kast, för deras fel och brister, för deras problem men också framförallt våga erkänna så tror jag också att en tyngd från deras ryggsäckar skulle släppa radikalt. 

Men tyvärr så tror jag eller snarare jag vet att den dagen aldrig kommer att visa sig tragiskt nog. 

Du skriver även: “Det är sorgligt att du inte inser att du ett jäkla ansvar att ta tag i ditt liv. Du lever nu och det ända du gör är att älta ditt förflutna.” Ja, då var vi där igen. Du tycker verkligen att jag bara ältar och ältar. Det får du stå för. Men som jag redan skrivit så är detta min blogg och den handlar om “Mina tankar & min historia” och DU har fortfarande ett val, du behöver inte läsa det jag skriver. Det är helt upp till dig, jag tvingar dig som sagt inte till något. Och när det gäller att jag har ett ansvar att ta tag i mitt liv så förstår jag inte riktigt hur du menar där. Alla har vi ett ansvar över våra liv, ja visst självklart – men att jag måste ta ansvar? Hade önskat att du kanske hade kunnat utveckla den meningen lite. För jag vet inte riktigt hur du tänkte där. 

För är det något jag faktiskt har gjort så är det just det; Jag har tagit tag i mitt liv. Jag har fått hjälp, väntar på remiss till KBT, har fått rätt mediciner (Elevanse för ADHD & Ergenyl för den bipolära delen) för första gången vilket hjälper förbannat bra. Jag är inte densamma som förut. Jag har en kontaktperson som jag träffar regelbundet, som jag hittar på saker med men som också har blivit en stor trygghet för mig. Jag har en godman som är mig behjälplig. Jag har börjat på en ny praktikplats där jag trivs galet bra och där jag får utvecklas på ett positivt sätt. Där jag får lära mig saker, där jag är en uppskattad medarbetare.  😊 Så vad du menar med att ta tag i mitt liv vet jag inte vad du menar med.  Men jag är inte mer än människa , jag har mina uppåt dagar och jag har mina nedåt dagar och det är fullt normalt. Men att döma mig utifrån texter jag skriver här är helt åt helvete galet. Fakta? Hört talas om det? 

Jag fortsätter att citera; “Var glad över att du har tak över huvudet och att du LEVER. För fan, bli lite tacksam för allt du har.” 

Om det är något jag är glad över är just att jag har tak över huvudet och att jag faktiskt lever. Visst har jag många gånger känt annorlunda. Men ibland blir tankarna bara för mycket, ibland blir det bara ett totalt kaos – ett nederlag. Många gånger har jag känt att jag bara skulle velat ge upp, att allt skulle vara så mycket enklare för alla om jag inte fanns. Jag har gjort några allvarliga försök och tack gode gud för att jag inte har lyckats dem gångerna. För hur ont det än gör, hur smärtsamt än livet är och har varit så kommer jag ALDRIG någonsin vara så egoistisk att ge upp och såra dem få människor som faktiskt finns där för mig! Så jo, jag är glad över att jag faktiskt LEVER. Men jag antar du aldrig har känt som jag – att du aldrig har känt att det vore bäst att bara ge upp. Men en sak ska du ha klart för dig! – Det är inte mig det är fel på, det är människorna runtomkring, dem som trott att dem tillfört något bra som trott att dem gjort rätt men som i själva verket har gjort mer skada bara genom att klanka ner på mig. 

Och om det är något jag är så är det just TACKSAM! Jag är förbannat tacksam över det jag har, för dem människor jag har vid min sida. Dem som ger mig deras leende, som sprider solsken och värme, som ger mig både kärlek och glädje. Så kom inte och säg något annat, framförallt sånt som du inte har den blekaste aningen om. 

Jag avslutar med att citera din sista mening: “Din barndom var svår, ja…men du är inte längre där. Väx upp.” Ja, min barndom var svår, men det är inte det lättaste att bara radera minnen. Minnena kommer föralltid att finnas kvar och någon gång kommer jag också att bli påmind om dem precis som nu. Vissa gånger kan jag hantera situationen, vissa gånger blir minnena för starka och då är det inte bara att knuffa bort dem. Att vid dessa tillfällen då kunna få skriva av mig gör att det faktiskt blir lite lättare att hantera allt. Hade det funnits en papperskorg, en offknapp, en strömbrytare så skulle jag ha raderat alla mina minnen. Men som du kanske vet finns inte den möjligheten. Alla bär vi på våra minnen och alla har vi våra egna sätt att hantera dem – oavsett om det handlar om bra eller dåliga. Så trots din “fina” kommentar så kommer jag inte sluta att skriva. Man brukar säga att man måste hitta sina egna verktyg för att kunna hantera olika situationer och mitt verktyg är just det jag har gjort i hela detta inlägg; skriva skriva skriva och återigen skriva. Jag känner hellre att jag är kreativ än att ta till dem mindre bra verktygen så som att självskada mig själv. För ärr på kroppen har jag tillräckligt många utav. Och alltför många gånger har jag fått blivit ihoplappad. Och ja, jag har ett val när det kommer till att välja mina verktyg med omsorg. Och då väljer jag hellre min kreativa sida. Men att du genom att säga till mig att Växa upp så inser jag att jag inte behöver det. För jag behöver inte göra något som jag redan har gjort. 

En sista sak vill jag säga till dig och även till alla andra som läser min blogg: Gillar ni INTE det jag skriver så behöver ni inte läsa. Tycker ni inte lika som jag så är det helt okej. Och tycker ni inte om innehållet i mina texter så ge fan i att läsa, jag behöver inte få kommentarer som denna. Om ni inte kan se det hela från en annan synvinkel efter det jag just förklarat så känns det bara sorgligt och tragiskt. Men har ni fått en annan syn på det jag skriver och varför så är ni varmt välkomna att stanna kvar. Jag skriver inte för att jag söker sympati, medhåll eller för att bli sedd. Jag skriver helt och hållet för min egen del och finns det läsare där ute som faktiskt läser så är det bara ett plus. 

Tankar

När jag tittar tillbaka från det som varit gör jag det med en fruktansvärd stor sorg och besvikelse. 

  • Hur kunde ingen se att allt inte stod rätt till? 
  • Hur kunde ingen se att jag inte var okej? 
  • Varför blundade hon som borde varit min trygghet, min röst och mitt allt? 
  • Varför? 

Frågorna är många men svaren är få. Om allt hade varit annorlunda hur hade allt varit då, hade mitt liv sett annorlunda ut då? 

Jag letar förtvivlat efter svaren, men besvikelsen blir bara större och större för jag blir inte klokare. Dem där raderna från det utskrivna dokumentet gör mig både arg och ledsen. Du ville inte låta mig vara själv tillsammans med mina bröder, du trodde att jag skulle skada dem.
Du ville inte låta mig komma hem till er och hälsa på när jag bodde i familjehem, du tyckte visst att det var jobbigt att jag kom “hem” och väntade på bussen som skulle ta mig hem till mitt familjehem. Var jag verkligen så besvärande för dig?

Var jag verkligen så jävla dum som du sa att jag var? Jag fortsätter att läsa tills jag fastnar på ytterligare en mening, där det står att jag skrämde både djuren och mina bröder då jag fick mina raseriutbrott. 


Hallå, stopp där.
Du borde ju ha förstått att något inte var rätt. Du har också påpekat ett flertal gånger att jag tog på mig roller och att jag var identitetslös. Ringde det aldrig några som helst varningsklockor hos dig? Jag önskar att jag aldrig blev till. Egentligen är det inte jag som ska känna all denna smärta, alla dessa känslor och det är tamejfan inte jag som borde skämmas. Det är inte jag som ska känna mig värdelös. Det är inte jag som ska känna att jag har gjort fel. 

Nej för vet du, det borde vara du som skulle känna den där enorma smärtan som dagligen river i mitt bröst. Det borde vara du som skulle skämmas för det är inte jag som har gjort fel utan det är DU. Det är du som borde känna dig värdelös för att du gav upp gång på gång. För att du inte kunde vara en trygg punkt för mig. För att du inte kunde ge mig allt det där som ett barn så väl behöver. Det är du som borde känna att du gjort fel, för det är precis vad du har gjort. Det var du som felade INTE jag för jag var ju bara ett oskyldigt barn som växte upp i en värld där det inte var okej att vara annorlunda. Där det tisslades och tasslades bakom ryggarna. Det viskades och det pekades. Hon är inte frisk, hon är inte normal. Henne ska vi ge oss på. 

Du misslyckades med att vara en kärleksfull mor, du misslyckades med att visa mig vad kärlek var, vad trygghet innebar, vad kramar och vänliga ord betydde. Du gjorde så många fel så jag kan inte ens räkna dem på mina fingrar. Och ändå är det jag som fått skulden för allt, för allt har bara varit mitt fel – det är det enda jag fått höra. 

Men se, här står jag idag, jag har sakta börjat få tillbaka tilliten till livet. Jag har sakta men säkert börjat fått tillbaka styrkan som jag länge har saknat. Jag har sakta börjat våga lita på människor igen, även om jag faktiskt är LIVRÄDD för att göra fel, för att förlora dem som finns där och som betyder allra mest för mig. Ja, jag är fullkomligt livrädd för att misslyckas. För att trampa snett, för att falla och för att våga visa mina känslor. Livet har brutit ner mig många gånger och många gånger har jag bara känt att jag velat ge upp. För vad har jag att kämpa för, vad har jag att leva för? När jag blir så där arg så orden bara sprutar ut ur min mun, ja då känner jag mig som en misslyckad idiot, att jag betett mig som ett svin. Men jag kämpar för att allt ska bli bättre. Jag är ändå stolt över mig själv, för idag fungerar jag nästan som en “normal” människa trots mina fel och brister.

Och vet du en sak; jag har fått en underbar människa i mitt liv – en fadersfigur, en trygg person som ger mig den där tryggheten, som ser mig, som ger mig allt det där som du inte klarade av att ge mig. Han är min hjälte, min förebild och min trygga punkt i livet. Han finns där när jag som mest behöver honom, han ger inte upp bara för att det går lite snett i livet – nej för han vill se mig må bra och han kämpar tillsammans med mig! 

Oavsett hur ont det gör, oavsett hur hårt jag faller så kommer jag ALLTID att resa mig upp starkare än någonsin.  

När kroppen kraschar.

Nu har det varit en tuff period, både med flytt och ny praktikplats. Jag har valt att köra långa pass på praktiken utav den enkla anledningen att jag trivs så förbaskat bra med det jag gör. Jag får utvecklas på ett positivt sätt. Men även jag är bara en människa. Även jag blir stressad, ni vet så där så att man stupar. Det är ungefär som att man sprungit ett helt marathon och sedan bara kraschat vid mållinjen. Man klarar inte av att resa sig upp igen, man känner sig svag och oduglig. 

Jag har kommit till den punkten, när tårarna bränner bakom ögonlocken. När det känns som man ska dö vilken sekund som helst bara för att ångesten ligger där i bröstet och trycker. Alla dessa tankar som ploppat upp i huvudet på mig. Alla kaostankar som skrämmer mig och gör mig så där rädd igen. När det känns som om det inte finns ett slut på det där höga stupet. Jag bara faller och faller. Jag vill inte känna så här. Jag vill inte att det ska gå neråt. Fan! Skärpning, upp till ytan igen. Kippar efter luft. Ångesten kväver ju för fan mig, mina desperata försök till överlevnad känns långt bort åt helvete för långt bort. 

Jag vill ha en trygg famn att krypa in i, som omfamnar hela mig och som säger det jag behöver göra “det blir bra”. Jag vill känna mig så där liten och ynklig om så bara för en stund. Jag vill kunna gråta ut. Få ur mig all min smärta, all min ångest. 

Jag önskar ibland att jag inte ens blev till, jag önskar att jag inte existerade. För vad har jag att leva för? 

Jag är en föräldralös flicka. Som bara längtar och trånar efter att få vara sedd och älskad. Jag önskar att jag aldrig blev till, att du inte satte mig till världen. För minnena från förr har återigen valt att dyka upp. Tänk om man kunde backa bandet, göra allt ogjort. Fan, jag orkar inte. Jag orkar inte hålla fasaden uppe längre. Det känns som om jag går i tusen bitar. 

Allt läggs liksom som på hög. Stress, stress och återigen stress. Det känns som om jag sprungit in i en vägg. Sömnen är som bortblåst. Jag behöver få sova!! Jag behöver få bli människa igen. Jag behöver min styrka. Kaos! Totalt kaos. Om jag sträcker handen mot dig, drar du då upp mig? Kan du lova att finnas kvar vid min sida oavsett vad som händer? Please, don’t go away from me, please don’t leave me. 

I can tell you my story if you wan’t that. 

Fuck, jag vill må bra, jag behöver inte detta nu. Jag vill inte falla. Jag har inte tid med det. Jag drar på mig masken, sätter upp min fasad och låtsas som om allt är bra. För i min fantasivärld är allt okej. 

Flyttat! 

Så där, i onsdags fick jag äntligen tillgång till den nya lägenheten efter månader (som kändes som en evighet) då den äntligen var klar efter all renovering. Ingen var gladare än jag den dagen kan jag lova! 😊 Grabbarna grus det vill säga Magnus och Anders hjälpte mig med allt vad det innebar. Utan dem hade det inte funkat, så dem ska fan ha en eloge för att dem ställde upp! Har tänkt att bjuda dem på middag eller något framöver som tack och för att visa min uppskattning. För dem är guld värda för mig. Dem betyder trots allt mer än vad någon kommer att kunna förstå. 

Men åter till flytten; allt flöt på bra och alla mina saker hamnade där dem skulle. Framåt sju var vi klar och det mesta var på plats. Nu kunde jag börja packa upp lite. Men först behövde jag få vila och spara på energin till dagen, då stod städning utav gamla lägenheten på schemat. Så strax före 10 på torsdagsmorgonen gick jag över för att påbörja grovgörat. Och jag kan lova det var tamejfan ingen enkel uppgift. Spisen/ugnen skulle rengöras, så jag skrubbade och skrubbade. Tack gode gud för svinto 😉 vad hade jag gjort utan svinto liksom? Jag skrubbade så jag fick sår på fingrarna. Allt skulle vara perfekt. Och jag vet att många tyckte att jag satte för stor press på mig själv när det gällde städningen. Men i mitt huvud fanns bara en tanke; det skulle vara kliniskt rent. Man skulle verkligen känna att det faktiskt var rent. Typiskt mig. Jag skrubbade kryddhyllorna, fläkten och bakom kryddskåpet. Drog ut säkringen till kylen och frysen, frostade av fryshelvetet, diskade alla hyllorna som tillhörde kylskåpet för att därefter torka ur kylen. Så långt var allt lugnt. Men sedan när jag skulle sätta fast alla lister till hyllorna så brast det. Listerna passade inte, vilken skulle sitta på vilken? Jag svor högt för mig själv för att sedan bara sjunka ner på golvet. Jag kände tårarna börja rinna, ångesten och hopplösheten var ett faktum. Klockan var runt fyra och jag var inte ens halvklar. Jag hade allt annat kvar också. Badrummet, golvlistor, element, hyllorna osv osv. Fönstrena var redan gjorda då jag fick hjälp med dem. Jag skrev till en fin vän, hon kom över med en stor fet pizza. Hungern var ett faktum. Där satt vi mitt på golvet i hallen. Jag nästan kastade i mig maten, man skulle nästan kunnat trott att jag inte ätit på år och dar. Därefter kom två änglar ner och gjorde klart resten åt mig. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Vilken lättnad. Ni anar inte vad det betydde för mig? Men städningen blev klar till slut, förådet sopades rent och alla sopor drog vi iväg med till soprummet! Dagen efter var det dags för den slutgiltiga besiktningen och den vart godkänd! Lämnade gladeligen över påsen med alla nycklar till gamla lägenheten. Och äntligen kunde jag känna att det nu var ett avslutat kapitel! 

På fredagen blev det jobb på bästa praktiken 11-18 var tiderna som det handlade om. Helst hade jag bara velat varit hemma och tagit itu med allt som behövdes göra. Men jag hann med det trots att jag slutade sent. Det mesta åkte upp den kvällen. Dagen efter (lördag) kunde jag mer eller mindre ta det lugnt. Det ända som jag behövde göra var att få upp alla tavlor där jag ville ha dem. När jag så var klar så kände jag mig enormt nöjd! Jag hade fått till allt precis så där som jag vill ha lägenheten! 😊👌

Jag tackar alla inblandade för all hjälp jag fått. För allt stöd jag fått. För alla peppande ord jag fått! Ni har en stor betydelse för att det gick så pass smidigt som det faktsikt gjorde! En stjärna till var och en utav er! 

Så stort TACK för att just ni finns i mitt liv, att ni förgyller mitt liv med er närvaro.

Bjuder på lite bilder från nya lägenheten. För det är nu som jag faktiskt kan vända blad och påbörja ett nytt kapitel. Nu kan det bara bli bättre! 

Vardagsrummet känns både stort och luftigt, här kommer det finnas tid för avkoppling framför tv:n eller för trevliga sällskapskvällar. Ja, och så klart har Xena fått en stor härlig och en egen liten hörna. 

Sovrummet känns både luftigt och välkomnande. Skapligt skönt med ett riktigt sovrum!

Köket som är stort och härligt som även inbjuder till gemenskap om så önskas. Diskmaskin har jag också fått.

Hallen, som hälsar dig välkommen med värme och kärlek. 

Stort och fräscht badrum. 

Ja nog kommer jag allt trivas här, inget snack om den saken! 😊

Over and over!