När kroppen kraschar.

Nu har det varit en tuff period, både med flytt och ny praktikplats. Jag har valt att köra långa pass på praktiken utav den enkla anledningen att jag trivs så förbaskat bra med det jag gör. Jag får utvecklas på ett positivt sätt. Men även jag är bara en människa. Även jag blir stressad, ni vet så där så att man stupar. Det är ungefär som att man sprungit ett helt marathon och sedan bara kraschat vid mållinjen. Man klarar inte av att resa sig upp igen, man känner sig svag och oduglig. 

Jag har kommit till den punkten, när tårarna bränner bakom ögonlocken. När det känns som man ska dö vilken sekund som helst bara för att ångesten ligger där i bröstet och trycker. Alla dessa tankar som ploppat upp i huvudet på mig. Alla kaostankar som skrämmer mig och gör mig så där rädd igen. När det känns som om det inte finns ett slut på det där höga stupet. Jag bara faller och faller. Jag vill inte känna så här. Jag vill inte att det ska gå neråt. Fan! Skärpning, upp till ytan igen. Kippar efter luft. Ångesten kväver ju för fan mig, mina desperata försök till överlevnad känns långt bort åt helvete för långt bort. 

Jag vill ha en trygg famn att krypa in i, som omfamnar hela mig och som säger det jag behöver göra “det blir bra”. Jag vill känna mig så där liten och ynklig om så bara för en stund. Jag vill kunna gråta ut. Få ur mig all min smärta, all min ångest. 

Jag önskar ibland att jag inte ens blev till, jag önskar att jag inte existerade. För vad har jag att leva för? 

Jag är en föräldralös flicka. Som bara längtar och trånar efter att få vara sedd och älskad. Jag önskar att jag aldrig blev till, att du inte satte mig till världen. För minnena från förr har återigen valt att dyka upp. Tänk om man kunde backa bandet, göra allt ogjort. Fan, jag orkar inte. Jag orkar inte hålla fasaden uppe längre. Det känns som om jag går i tusen bitar. 

Allt läggs liksom som på hög. Stress, stress och återigen stress. Det känns som om jag sprungit in i en vägg. Sömnen är som bortblåst. Jag behöver få sova!! Jag behöver få bli människa igen. Jag behöver min styrka. Kaos! Totalt kaos. Om jag sträcker handen mot dig, drar du då upp mig? Kan du lova att finnas kvar vid min sida oavsett vad som händer? Please, don’t go away from me, please don’t leave me. 

I can tell you my story if you wan’t that. 

Fuck, jag vill må bra, jag behöver inte detta nu. Jag vill inte falla. Jag har inte tid med det. Jag drar på mig masken, sätter upp min fasad och låtsas som om allt är bra. För i min fantasivärld är allt okej. 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s