Tankar

När jag tittar tillbaka från det som varit gör jag det med en fruktansvärd stor sorg och besvikelse. 

  • Hur kunde ingen se att allt inte stod rätt till? 
  • Hur kunde ingen se att jag inte var okej? 
  • Varför blundade hon som borde varit min trygghet, min röst och mitt allt? 
  • Varför? 

Frågorna är många men svaren är få. Om allt hade varit annorlunda hur hade allt varit då, hade mitt liv sett annorlunda ut då? 

Jag letar förtvivlat efter svaren, men besvikelsen blir bara större och större för jag blir inte klokare. Dem där raderna från det utskrivna dokumentet gör mig både arg och ledsen. Du ville inte låta mig vara själv tillsammans med mina bröder, du trodde att jag skulle skada dem.
Du ville inte låta mig komma hem till er och hälsa på när jag bodde i familjehem, du tyckte visst att det var jobbigt att jag kom “hem” och väntade på bussen som skulle ta mig hem till mitt familjehem. Var jag verkligen så besvärande för dig?

Var jag verkligen så jävla dum som du sa att jag var? Jag fortsätter att läsa tills jag fastnar på ytterligare en mening, där det står att jag skrämde både djuren och mina bröder då jag fick mina raseriutbrott. 


Hallå, stopp där.
Du borde ju ha förstått att något inte var rätt. Du har också påpekat ett flertal gånger att jag tog på mig roller och att jag var identitetslös. Ringde det aldrig några som helst varningsklockor hos dig? Jag önskar att jag aldrig blev till. Egentligen är det inte jag som ska känna all denna smärta, alla dessa känslor och det är tamejfan inte jag som borde skämmas. Det är inte jag som ska känna mig värdelös. Det är inte jag som ska känna att jag har gjort fel. 

Nej för vet du, det borde vara du som skulle känna den där enorma smärtan som dagligen river i mitt bröst. Det borde vara du som skulle skämmas för det är inte jag som har gjort fel utan det är DU. Det är du som borde känna dig värdelös för att du gav upp gång på gång. För att du inte kunde vara en trygg punkt för mig. För att du inte kunde ge mig allt det där som ett barn så väl behöver. Det är du som borde känna att du gjort fel, för det är precis vad du har gjort. Det var du som felade INTE jag för jag var ju bara ett oskyldigt barn som växte upp i en värld där det inte var okej att vara annorlunda. Där det tisslades och tasslades bakom ryggarna. Det viskades och det pekades. Hon är inte frisk, hon är inte normal. Henne ska vi ge oss på. 

Du misslyckades med att vara en kärleksfull mor, du misslyckades med att visa mig vad kärlek var, vad trygghet innebar, vad kramar och vänliga ord betydde. Du gjorde så många fel så jag kan inte ens räkna dem på mina fingrar. Och ändå är det jag som fått skulden för allt, för allt har bara varit mitt fel – det är det enda jag fått höra. 

Men se, här står jag idag, jag har sakta börjat få tillbaka tilliten till livet. Jag har sakta men säkert börjat fått tillbaka styrkan som jag länge har saknat. Jag har sakta börjat våga lita på människor igen, även om jag faktiskt är LIVRÄDD för att göra fel, för att förlora dem som finns där och som betyder allra mest för mig. Ja, jag är fullkomligt livrädd för att misslyckas. För att trampa snett, för att falla och för att våga visa mina känslor. Livet har brutit ner mig många gånger och många gånger har jag bara känt att jag velat ge upp. För vad har jag att kämpa för, vad har jag att leva för? När jag blir så där arg så orden bara sprutar ut ur min mun, ja då känner jag mig som en misslyckad idiot, att jag betett mig som ett svin. Men jag kämpar för att allt ska bli bättre. Jag är ändå stolt över mig själv, för idag fungerar jag nästan som en “normal” människa trots mina fel och brister.

Och vet du en sak; jag har fått en underbar människa i mitt liv – en fadersfigur, en trygg person som ger mig den där tryggheten, som ser mig, som ger mig allt det där som du inte klarade av att ge mig. Han är min hjälte, min förebild och min trygga punkt i livet. Han finns där när jag som mest behöver honom, han ger inte upp bara för att det går lite snett i livet – nej för han vill se mig må bra och han kämpar tillsammans med mig! 

Oavsett hur ont det gör, oavsett hur hårt jag faller så kommer jag ALLTID att resa mig upp starkare än någonsin.  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s