Intergender. 

Jag tog ett steg in i garderoben igen, för att kunna fundera på vem jag faktiskt är. Och nu känner jag att det är dags att kliva ut ur garderoben igen och den här gången på riktigt börja leva mitt liv precis så som den jag faktiskt är. Så, let’s go här kommer historien.

Enda sedan jag var ung si så där runt 10-11 år så har jag alltid känt att det varit något fel. Eller ja, fel och fel kanske man inte ska säga men ja hur som. Jag har alltid valt att klä mig lite så där grabbigt, om jag kollar tillbaka på bilder från då när jag var liten så finns det nog inte en enda bild på mig själv där jag har klänning! Jag menar jag var ju en liten flicka och då ska man ju ha klänning, right? Men jag vet att jag burit det åtminstone två gånger och den ena gången var på mina föräldrars bröllop och det andra på en skolavslutning. Fast jag minns också hur obekväm jag kände mig vid dessa tillfällen. Långt fint hår har jag heller aldrig haft, eller jo som mest page men det har åkt av ganska fort. Saxen har varit min trogna vän under många många år! Jag ville mest gå i kläder som liksom var mer jag. Och vad menar jag med “mer jag” då? Jo, jag klädde mig aldrig som en tjej och heller aldrig som pojke utan jag var något mellanting där. Samtidigt som jag kanske ville ha det där linnet som hängde på tjejavdelningen och kanske dem där tuffa byxorna från pojkavdelningen – jag var någonstans där i mitten. Men jag klädde mig ändå helst som en pojke. Började använda mig utav herrparfymer av alla olika slag allteftersom jag blev äldre. Håret var antingen snaggat eller väldigt kortklippt med en enkel och lätthanterlig frisyr, gärna lite ruffs i den. Men jag kände mig som varken eller. Jag kunde inte identifiera mig som tjej och inte som kille heller. 

Så vem var jag? Och varför kändes allt så tufft och svårt för? 

När mina bröst började växa eller som jag brukar säga “geléklumpar“så kändes det så otroligt fel. Det där var ju inte jag, dem där tillhörde inte min kropp, jag gjorde allt för att försöka dölja dem men insåg ganska snart att det var omöjligt. Dem fanns där och jag hade bara ett val, och det var att försöka acceptera det hela. Men hur accepterar man något som man inte känner sig hemma med? Varje gång jag ska ta på mig en bh och ingenting sitter rätt hur mycket jag än knuffar in dem på plats så slutar det med ilska och tårar. Skam och ångest. Att gå in i en affär för att prova bh har aldrig varit min grej, har aldrig heller gjort det just för att jag känt att det varit totalt fel. Det är mycket som jag inte vågat tala om för någon, dels för att jag varit rädd för att människor ska döma mig och se ner på mig

Idag hade jag läkarsamtal på psyk och då pratade vi bland annat utifrån en remiss som hade inkommit från min husläkare. Remissen handlade om en eventuell operation och hur man kan gå tillväga osv. Operationen gäller borttagning utav brösten och livmoder bland annat. Men just det sistnämnda är en oerhört svår operation och kan leda till fruktansvärda komplikationer. Så jag fick snabbt tänka om i mitt huvud där, för jag tänker inte ta några risker och riskera mitt liv. Just där finns det annan hjälp att få genom gyn. Men för mig är det inte en självklarhet att kontakta gyn och inte heller gå dit. Mycket för att jag skäms men också rädslan för vad dem ska tycka om mig osv. Jag tror att jag dessutom bara gått på en enda cellprovtagning. Och jag vet att jag kommer få göra att det känns lika tufft för alla att lägga upp sig halvnäck på en brits med benen upp i vädret. Men för mig är det så mycket annat som spelar in. Jag får världens panikångest, svetten rinner och tårarna bränner. Varje gång som det där brevet har trillat ner i brevlådan så har det alltid slutat med att jag ringt återbud och kommit med bortförklaringar men att jag skulle återkomma när jag kunde. Varför ska det vara så svårt för, jag är en människa som lever i en tjejs kropp och det där är ju liksom en helt naturlig grej för kvinnor. Men INTE för mig!

Men åter till läkarsamtalet, vi fortsatte diskutera frågan en stund men blev inte så mycket klokare av det. Jag ville liksom förklara exakt hur allt känns och ligger till men det var som om någon satte handen för min mun så att inte orden kunde hitta ut. Jag fick frågan om det är så att jag vill byta kön. Svaret på den är ganska enkel men jag förstår också att den kan vara vilseledande för andra människor. Men svaret var i alla fall: NEJ! Men varför vill jag då ta bort brösten och livmodern

Svaret: Brösten tillhör inte min kropp, det är inte mina, det är inte jag – det är några jävla dadlar son hänger och flänger där. Livmodern? Ja varför inte liksom, jag känner mig smutsig och hemsk när jag har mina menstruationer. Varje månad när jag får min mens så är det precis som om jag tappar bort mig själv. Jag blir äcklad, mår sämre rent psykiskt och vill mest bara gömma för mig för omvärlden. Jag kan bli riktigt grotesk när jag har den där skiten. Och det är ju inte den människan som jag är i vanliga fall. Så slutsatsen blir: jag vill inte byta kön, jag vill ta bort brösten och livmodern. Min kontaktperson var också med på samtalet och han frågade då hur jag kan definiera mig som lesbisk eftersom jag vill ta bort brösten? Brösten har ingen betydelse, jag har alltid sagt att antingen ta bort dem helt eller minska ner dem radikalt till mindre storlek. Och jo visst definierar jag mig som lesbisk för jag dras ju till tjejer.  Men det är något annat som gör detta till en svår situation. Så vem är jag? Vem definierar jag mig som? 

Jag föddes som tjej med tio fingrar, tio tår och en snippa. Med andra ord en helt perfekt och välskapt tjej. Jag fick ett personnummer precis som alla andra, fick namnet Linda och kallades för flicka. För det var ju det jag var, en flicka med lockar och ljust hår. Så långt är allt okej. Jag växte så det knakade, och för varje år som gick så lärde jag mig något nytt. När jag var 8-9 år så ville jag bygga koja med grabbarna i skogen men det fick jag inte för jag var ju en tjej. Men det är just där som jag tror att allt började och det var just då som jag började fundera på vem jag faktiskt var. Grabbarna sa nej till mig pgr av att jag var en tjej för tjejerna kunde minsann inte bygga kojor dem skulle leka med dockor och smink. Men jag stretade emot och sa att jag faktiskt var en kille för jag hade också en snopp precis som dem. Dem skrattade till och sa att hur kunde jag ha det om jag var en tjej. (Ja hur kunde jag ha det) Det är nu som jag gör det förbjudna det är nu som jag gör det där som jag kommer få skämmas för resten utav livet. Jag drog ner mina byxor, lutade mig bakåt för att dem faktiskt skulle se att jag hade en snopp än om jag kanske tyckte den var lite väl liten. Det blev ett jävla liv bland föräldrarna efter denna händelse och själv fick jag en utskällning och antagligen föräldrar som skämdes ganska rejält för min handling. Då visste jag inte bättre, men nu vet jag att det jag gjorde var fel. För så gör man inte. Men jag var ju inte tjej, jag var ju kille eller vem var jag egentligen? 

Och ja, vem definierar jag mig som? Jag definierar mig som människa, vill bli kallad för hen och jag är en stolt flata. För visst kan jag väl ändå säga att jag är flata trots att jag saknar en könsidentitet? Jag definierar mig varken som han eller hon. Men klär mig gärna grabbigt men kan uppfattas som tjejig. Jag bytte namn till Sophia ville ha ett namn som passade både pojkar och tjejer men hittade inget som jag kände att jag skulle känna mig hemma med. Så det blev Sophia, kalla mig gärna för Fia eller PH? Men jag är varken tjej eller kille och namnet i sig har ingen betydelse egentligen. 

För två år sedan kom jag ut som flata och en helt ny värld öppnades för mig, en sten lyfte från mina axlar den gången. Samma sak gäller även denna gång, jag väljer nu att ta ytterligare ett steg ut ur garderoben. Och jag tänker inte skämmas för den jag är. Jag tänker fortsätta leva precis som innan. Men just nu tog jag bort en rejäl tyngd från mina axlar. Ett råd som jag nu tänker ge er: – Skäms aldrig för den du är för du duger precis så som du är, för det finns bara en som du! ❤

För att beskriva lite mer kring detta ämne i klarspråk så har jag valt att ta med en text från Umo där finns det också mycket annat du kan läsa om. 

 http://www.umo.se/jag/trans-och-cis/

Intergender

“Om man är intergender känner man sig varken som en kille eller tjej. Istället upplever man sig som både och, eller någonstans mittemellan. Man kan också känna att man är något helt annat. Att tjej och kille känns för begränsade och inte riktigt passar. Kanske vill man bli kallad för hen istället för hon eller han.

Definitionen av intergender kan variera mellan olika personer, och en del föredrar istället begrepp som bigender, nongender eller agender.

En del intergenders vill förändra sin kropp och andra inte. Möjligheterna att få hjälp av landstingsvården med hormonbehandling eller kirurgi är än så länge små för andra transpersoner än transexuella. Men hos några utredningsteam går det att få viss hjälp. Om man själv har pengar och kan betala går det att genomföra vissa saker, som att förstora eller ta bort bröst eller ta bort skäggväxt.”

Advertisements

One thought on “Intergender. 

  1. Tänk att du berättar allt detta och jag får ta del av det. Du är otrolig! Tack snälla, fina, starka och modiga du. Tack.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s