Vart fan finns stoppknappen?! 

Allt bara swishar förbi i ett rasande tempo, jag kan inte hitta det livsviktiga – nämligen stoppknappen

På dagarna är jag på min praktikplats, vilket jag älskar till 110%. Från Tisdag till Fredag är jag där från förmiddag till kväll alltså runt 19:00. Sedan är jag ledig lördag för att sedan köra ett pass på söndagen, fast då en kortare arbetsdag. Därefter är jag ledig på måndagen för att sedan köra igång dagen därpå. Samma tider, samma dagar vecka efter vecka, dag efter dag. I början när jag hade börjat där så var det så skönt att bara komma hem och slänga på sig lite skönare kläder för att sedan slänga sig på soffan framför dumburken. Men allt förändrades allt eftersom. Plötsligt var jag inne i ett rasande tempo, slutade helt med att ta ut mina raster. Struntade i maten. Jag körde på helt utan någon som helst spärr på mig själv. Och så är det fortfarande….men tyvärr har det eskalerat till det sämre, ganska så rejält sämre också. 

Just nu går allt ut på att överleva

Jag sliter som ett jävla djur på praktiken, men det är ju något jag väljer själv. Men sätter jag mig ner i fem minuter så blir jag tokig, jag blir rastlös så in åt skogen. Allt blir som på ren automatik. Hjärnan går på högvarv medan kroppen bara skriker – stopp, lugna ner dig jag hinner inte med. Tyst med dig jag arbetar skriker hjärnan. När jag väl kommer hem på kvällarna så måste jag DAMMSUGA trots att jag gjorde det dagen innan och dagen före det. Jag kan inte ens varva ner när jag kommer hem. Jag fortsätter i samma jävla tempo som jag gjort hela dagen. Maten glömmer jag bort totalt. Och om jag väl äter så äter jag minimalt med mat eller så hetsäter jag för att sedan spy upp skiten igen. Sömnen är totalt rubbad. Jag kan somna framåt 4 på morgonen. 😱 När jag väl vaknar på morgonen är jag så förbannat slut, men så fort jag slår upp ögonen så sätter hjärnan igång och arbetar – den går in på högvarv igen. Och sedan spelas allt upp igen. Om och om igen. Jag kan inte tillåta mig själv till vila! Det liksom går bara inte och jag blir bara så förbannad på mig själv. För jag vet med mig själv att jag kommer att krascha och det är inte frågan om hur – utan när

OM jag tillåter mig själv till vila så går allt åt helvete, då rasar hela min mur som jag byggt upp, min fasad. Det är också då som alla tankar kommer, alla känslor som jag inte vill känna. Jag vill liksom inte känna ångesten krypa i min kropp. Jag vill inte känna allt det där som gnager i mitt bröst…jag känner mig så otillräcklig…jag vill finnas där för alla. Vill vara den där duktiga tjejen som alla pratar om. 

Jag tror att jag aldrig har städat så mkt som jag gjort den senaste tiden. Det har blivit som ett tvång, jag bara måste. Det måste vara kliniskt jävla rent. Och även om det inte behövs dammsugas så gör jag det ändå. Jag glömmer bort mig själv i min perfekta värld. Det får inte ligga minsta lilla gruskorn på golvet. Mattorna får inte ligga snett, allt ska vara perfektion annars blir det bara knas. 

Jag är verkligen livrädd för att att bara sätta mig ner och bara vara…jag är livrädd för vad som kan hända. Rädd för att jag inte kommer kunna hantera allt så som jag vill. Och eftersom rädslan är så pass stark så försöker jag hela tiden sysselsätta mig själv med allt jag kan komma på! Jag har nog gått igenom allt här hemma från golv till tak! 

Och det är ju inte konstigt att kroppen protesterar så som den gör nu med utebliven menstruation osv, det är ju kroppens sätt att säga ifrån. Men tror ni att jag lyssnar på kroppen? Näe, inte ett dugg, dumt? Ja, nå djävulskt! 

Men jag vill verkligen inte krascha…vill inte låta känslorna vinna, det går bara inte. 

Vissa dagar vill jag bara ge upp, skita i allt – för ska jag vara uppriktigt ärlig så orkar jag inte mer. Hela jag skriker på hjälp! Jag fixar inte detta själv! 😥 När är det okej att ge upp? När är det okej att be om hjälp? När är det okej att säga stopp, jag behöver en paus från livet

Jag är otroligt tacksam att jag har mina älskar små töser. Även om jag glömt bort dem ett tag så är dem livet självt! Genom dem hittar jag styrkan att fortsätta kriga, hos dem hittar jag kärleken och glädjen. Dem ger mitt liv trots allt en mening. ❤

Men när man känner att man inte orkar mer…vad gör man då? 

Jag vill inte leva men jag vill heller inte dö. 💔😢

-PAUS- 

Advertisements

Allt handlar om överlevnad

Allt handlar om överlevnad. Varje dag är en kamp i sig! Jag är otroligt tacksam över att jag har min praktikplats att gå till. För oavsett hur jävligt jag mår och mycket hellre skulle vilja ligga kvar under täcket i sängen och stirra in i väggen så tar jag mig alltid upp och iväg till praktiken. För när jag väl är där så släpper allt – det är som att kliva in i en annan värld. Dem jag jobbar med gör dagarna lite sådär extra bra, dem får mig att må bra, dem får mig att prova mina egna vingar och dem får mig att utvecklas till det positiva. Alltid glimten i ögat och alltid en gnutta humor som gör att man inte kan låta bli att låta ett leende växa fram. Och det är inte bara dem som gör mina dagar utan även alla trevliga kunder. Den ena kan dra ett skämt så vi viker oss dubbelt, någon annan bockar och bugar medan någon annan alltid ska surra sport. Ingen är den andre lik. Någon ska hämta paket, man hämtar det från hyllan, scannar och lämnar över det till kunden som tackar hjärtligt. En annan kommer in och ska ha sin spelkupong rättas ‘pling’ wow! Där satt den och en glad kund lämnar lokalen. En annan vill vinna på Triss medan någon annan vill spela på lotto. En stressad kund kommer in och vill ha korv med bröd kanske med senap och räksallad på, men lika trevlig ändå. Dags att fylla på i hyllorna, torka borden och se till att allt ser bra ut. Ibland får vi tid över till att surra och peppa varandra. Vi är ju ett team och ett team måste hålla ihop. Vi misslyckas ibland, men vi krigar på – tillsammans! Vi rättar till våra fel och misstag och lär oss utav dem så vi inte gör om samma sak igen. 

Men en sak är jag säker på, att utan er alla så skulle jag inte orka. Då skulle jag tycka att mitt liv var tråkigt och meningslöst. Ni ger mig styrka, ni ger mig hopp och ni får mig att våga tro på mig själv. Så tack som fan för att jag får chansen att vara hos er! Jag är stolt över er och jag är stolt att få vara tillsammans med er. ❤

En adhd-skalles dag

Ingen dag är den andra lik, varje dag innehåller nya utmaningar och nya hinder att ta sig förbi. När stressen blir för mycket skriker min kropp stopp, hjärnan säger kör på fastän den vet om att det alltid slutar i kaos

Att ha en daglig sysselsättning att gå till, något som jag faktiskt kan kalla för mitt jobb är ett jävla stort plus trots allt. Men ibland blir det för mycket på något vis. Jag ska försöka förklara för er

Du står och arbetar med något och mitt i allt så ropar någon på mig: “Fia kan du fixa…” självklart, släpper det jag har i händerna för att jag ska kunna bistå med det som behövdes. När jag väl är klar så har jag hunnit glömt bort det där första jag höll på med och sätter samtidigt igång med något helt annat. Och återigen ropar någon “Fia, kan du vara snäll…” självklart för det är ju så det ska vara. Men plötsligt inser jag att jag snurrat in mig själv i en enda stor röra. Vad var det jag höll på med från första stund? Det minns jag faktiskt inte. Timmarna går och plötsligt inser jag, ja just ja och börjar då om från noll. 

Det blir lätt överhettad i min adhd-skalle. Jag vill liksom så mycket, men glömmer lätt bort och kan verka både less och tvär fastän jag inte är det. Men jag måste få chansen till att hinna med i karusellen innan det blir för överväldigande. 

Jag vill hela tiden lära mig nya saker och jag visar verkligen att jag vill det.Vill veta allt, hur funkar det, hur gör jag med den där, vad händer om jag trycker på den knappen, vad kan jag göra för att det ska bli bättre, vilka kurser kan jag gå, vad krävs för att kunna lära mig det där, är det svårt eller är det lätt, hur gör jag om jag vill ta betalt av den där kunden, vad gör jag om jag gör fel och hur kan jag bistå med mer än det jag redan gör? 

Ja, hela tiden vill jag lära mig nya saker. Jag visar framfötterna hela tiden, precis som det ska vara. Jag är tjenis med kunderna – varenda en gör att jag blir glad, dem ger mig ett leende på läpparna och dem sätter färg på min annars tråkiga, trista och gråa värld. 

Och det är ju inte bara personalen som lär mig saker och ting utan även alla kunder. 

Jag har mina arbetsområden, och jag trivs grymt bra med dem. Men samtidigt vill jag också kunna bidra med mer. Helst nyss. Men det är ju så jag funkar. Jag och min adhd-skalle. Allt ska gå i en rasande fart, ibland glömmer jag bort mig själv mitt i allt. Glömmer bort att andas, glömmer bort att vila och äta – ja jag glömmer bort hela mig själv. 

Men idag var det en speciell dag för mig och min adhd-skalle. Idag skulle en kontrollant komma och kolla hur vi hade det. Vi väntade och vi väntade, jag frågade hela tiden “har vi gjort allt, vi har inte glömt något” jag ville verkligen vara säker på min sak. Jag ville att allt skulle vara perfekt. Jag ville verkligen att vi skulle få godkänt och jag var verkligen supernervös. Hela jag höll på att dö av nervositet. Plötsligt kommer hon in tillsammans med personalchefen. Shit! Det är nu eller aldrig. Nu var det dags. Kollade på Stefan, tog ett djupt andetag. Nu stod vi där. Stefan skötte kassan, jag skötte talet. Personalchefen började med att tala om hur mycket han hade berömt mig för henne, hur mycket jag ville lära mig, att jag var grymt uppskattad, att jag skötte mig utan anmärkning och att jag trivdes hos dem. Samtidigt tillade han med glimten i ögat “för det gör du väl?” haha så klart!! Trivs nå grymt bra trots att jag har mina dagar som kanske inte är helt okej. Mem jag visade i alla fall kontrollanten det vi hade och allt annat som var viktigt. Hon var tydligen nöjd, påpekade att det här såg väldigt bra ut. Inom mig skrek jag av lycka! Vi klarade det, vi gjorde det och det var jag som förde talan! Wow! Framsteg! Sedan var det dags för henne och personalchefen att gå tillbaka. Jag kunde andas ut, allt släppte – gjorde high five med Stefan! Jävlar vad bra vi är

När jag senare skulle springa in till chefen för att prata om en sak så var även personalchefen där. Han berättar då att jag hade fått enomt mycket beröm från kontrollanten. 😊 Jag svarade med ett okej. Och han påtalade då att “jo men Sophia hon gjorde verkligen det, ta till dig av det“. Jag visste inte vad jag skulle känna. Jag är inte van att få beröm, jag vet liksom inte hur jag ska hantera det. Men juat nu sitter jag hemma i soffan och försöker greppa tag om det, om det beröm som jag fick och försöka suga åt mig av det. 

Och trots min adhd-skalle så funkar jag skapligt i min roll som jag faktiskt har på mitt “arbete“.

Jag är så sjukt tacksam för allt, för den chansen jag fått att kunna utvecklas och växa i mig själv. 

/Fia