En adhd-skalles dag

Ingen dag är den andra lik, varje dag innehåller nya utmaningar och nya hinder att ta sig förbi. När stressen blir för mycket skriker min kropp stopp, hjärnan säger kör på fastän den vet om att det alltid slutar i kaos

Att ha en daglig sysselsättning att gå till, något som jag faktiskt kan kalla för mitt jobb är ett jävla stort plus trots allt. Men ibland blir det för mycket på något vis. Jag ska försöka förklara för er

Du står och arbetar med något och mitt i allt så ropar någon på mig: “Fia kan du fixa…” självklart, släpper det jag har i händerna för att jag ska kunna bistå med det som behövdes. När jag väl är klar så har jag hunnit glömt bort det där första jag höll på med och sätter samtidigt igång med något helt annat. Och återigen ropar någon “Fia, kan du vara snäll…” självklart för det är ju så det ska vara. Men plötsligt inser jag att jag snurrat in mig själv i en enda stor röra. Vad var det jag höll på med från första stund? Det minns jag faktiskt inte. Timmarna går och plötsligt inser jag, ja just ja och börjar då om från noll. 

Det blir lätt överhettad i min adhd-skalle. Jag vill liksom så mycket, men glömmer lätt bort och kan verka både less och tvär fastän jag inte är det. Men jag måste få chansen till att hinna med i karusellen innan det blir för överväldigande. 

Jag vill hela tiden lära mig nya saker och jag visar verkligen att jag vill det.Vill veta allt, hur funkar det, hur gör jag med den där, vad händer om jag trycker på den knappen, vad kan jag göra för att det ska bli bättre, vilka kurser kan jag gå, vad krävs för att kunna lära mig det där, är det svårt eller är det lätt, hur gör jag om jag vill ta betalt av den där kunden, vad gör jag om jag gör fel och hur kan jag bistå med mer än det jag redan gör? 

Ja, hela tiden vill jag lära mig nya saker. Jag visar framfötterna hela tiden, precis som det ska vara. Jag är tjenis med kunderna – varenda en gör att jag blir glad, dem ger mig ett leende på läpparna och dem sätter färg på min annars tråkiga, trista och gråa värld. 

Och det är ju inte bara personalen som lär mig saker och ting utan även alla kunder. 

Jag har mina arbetsområden, och jag trivs grymt bra med dem. Men samtidigt vill jag också kunna bidra med mer. Helst nyss. Men det är ju så jag funkar. Jag och min adhd-skalle. Allt ska gå i en rasande fart, ibland glömmer jag bort mig själv mitt i allt. Glömmer bort att andas, glömmer bort att vila och äta – ja jag glömmer bort hela mig själv. 

Men idag var det en speciell dag för mig och min adhd-skalle. Idag skulle en kontrollant komma och kolla hur vi hade det. Vi väntade och vi väntade, jag frågade hela tiden “har vi gjort allt, vi har inte glömt något” jag ville verkligen vara säker på min sak. Jag ville att allt skulle vara perfekt. Jag ville verkligen att vi skulle få godkänt och jag var verkligen supernervös. Hela jag höll på att dö av nervositet. Plötsligt kommer hon in tillsammans med personalchefen. Shit! Det är nu eller aldrig. Nu var det dags. Kollade på Stefan, tog ett djupt andetag. Nu stod vi där. Stefan skötte kassan, jag skötte talet. Personalchefen började med att tala om hur mycket han hade berömt mig för henne, hur mycket jag ville lära mig, att jag var grymt uppskattad, att jag skötte mig utan anmärkning och att jag trivdes hos dem. Samtidigt tillade han med glimten i ögat “för det gör du väl?” haha så klart!! Trivs nå grymt bra trots att jag har mina dagar som kanske inte är helt okej. Mem jag visade i alla fall kontrollanten det vi hade och allt annat som var viktigt. Hon var tydligen nöjd, påpekade att det här såg väldigt bra ut. Inom mig skrek jag av lycka! Vi klarade det, vi gjorde det och det var jag som förde talan! Wow! Framsteg! Sedan var det dags för henne och personalchefen att gå tillbaka. Jag kunde andas ut, allt släppte – gjorde high five med Stefan! Jävlar vad bra vi är

När jag senare skulle springa in till chefen för att prata om en sak så var även personalchefen där. Han berättar då att jag hade fått enomt mycket beröm från kontrollanten. 😊 Jag svarade med ett okej. Och han påtalade då att “jo men Sophia hon gjorde verkligen det, ta till dig av det“. Jag visste inte vad jag skulle känna. Jag är inte van att få beröm, jag vet liksom inte hur jag ska hantera det. Men juat nu sitter jag hemma i soffan och försöker greppa tag om det, om det beröm som jag fick och försöka suga åt mig av det. 

Och trots min adhd-skalle så funkar jag skapligt i min roll som jag faktiskt har på mitt “arbete“.

Jag är så sjukt tacksam för allt, för den chansen jag fått att kunna utvecklas och växa i mig själv. 

/Fia 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s