Vart fan finns stoppknappen?! 

Allt bara swishar förbi i ett rasande tempo, jag kan inte hitta det livsviktiga – nämligen stoppknappen

På dagarna är jag på min praktikplats, vilket jag älskar till 110%. Från Tisdag till Fredag är jag där från förmiddag till kväll alltså runt 19:00. Sedan är jag ledig lördag för att sedan köra ett pass på söndagen, fast då en kortare arbetsdag. Därefter är jag ledig på måndagen för att sedan köra igång dagen därpå. Samma tider, samma dagar vecka efter vecka, dag efter dag. I början när jag hade börjat där så var det så skönt att bara komma hem och slänga på sig lite skönare kläder för att sedan slänga sig på soffan framför dumburken. Men allt förändrades allt eftersom. Plötsligt var jag inne i ett rasande tempo, slutade helt med att ta ut mina raster. Struntade i maten. Jag körde på helt utan någon som helst spärr på mig själv. Och så är det fortfarande….men tyvärr har det eskalerat till det sämre, ganska så rejält sämre också. 

Just nu går allt ut på att överleva

Jag sliter som ett jävla djur på praktiken, men det är ju något jag väljer själv. Men sätter jag mig ner i fem minuter så blir jag tokig, jag blir rastlös så in åt skogen. Allt blir som på ren automatik. Hjärnan går på högvarv medan kroppen bara skriker – stopp, lugna ner dig jag hinner inte med. Tyst med dig jag arbetar skriker hjärnan. När jag väl kommer hem på kvällarna så måste jag DAMMSUGA trots att jag gjorde det dagen innan och dagen före det. Jag kan inte ens varva ner när jag kommer hem. Jag fortsätter i samma jävla tempo som jag gjort hela dagen. Maten glömmer jag bort totalt. Och om jag väl äter så äter jag minimalt med mat eller så hetsäter jag för att sedan spy upp skiten igen. Sömnen är totalt rubbad. Jag kan somna framåt 4 på morgonen. 😱 När jag väl vaknar på morgonen är jag så förbannat slut, men så fort jag slår upp ögonen så sätter hjärnan igång och arbetar – den går in på högvarv igen. Och sedan spelas allt upp igen. Om och om igen. Jag kan inte tillåta mig själv till vila! Det liksom går bara inte och jag blir bara så förbannad på mig själv. För jag vet med mig själv att jag kommer att krascha och det är inte frågan om hur – utan när

OM jag tillåter mig själv till vila så går allt åt helvete, då rasar hela min mur som jag byggt upp, min fasad. Det är också då som alla tankar kommer, alla känslor som jag inte vill känna. Jag vill liksom inte känna ångesten krypa i min kropp. Jag vill inte känna allt det där som gnager i mitt bröst…jag känner mig så otillräcklig…jag vill finnas där för alla. Vill vara den där duktiga tjejen som alla pratar om. 

Jag tror att jag aldrig har städat så mkt som jag gjort den senaste tiden. Det har blivit som ett tvång, jag bara måste. Det måste vara kliniskt jävla rent. Och även om det inte behövs dammsugas så gör jag det ändå. Jag glömmer bort mig själv i min perfekta värld. Det får inte ligga minsta lilla gruskorn på golvet. Mattorna får inte ligga snett, allt ska vara perfektion annars blir det bara knas. 

Jag är verkligen livrädd för att att bara sätta mig ner och bara vara…jag är livrädd för vad som kan hända. Rädd för att jag inte kommer kunna hantera allt så som jag vill. Och eftersom rädslan är så pass stark så försöker jag hela tiden sysselsätta mig själv med allt jag kan komma på! Jag har nog gått igenom allt här hemma från golv till tak! 

Och det är ju inte konstigt att kroppen protesterar så som den gör nu med utebliven menstruation osv, det är ju kroppens sätt att säga ifrån. Men tror ni att jag lyssnar på kroppen? Näe, inte ett dugg, dumt? Ja, nå djävulskt! 

Men jag vill verkligen inte krascha…vill inte låta känslorna vinna, det går bara inte. 

Vissa dagar vill jag bara ge upp, skita i allt – för ska jag vara uppriktigt ärlig så orkar jag inte mer. Hela jag skriker på hjälp! Jag fixar inte detta själv! 😥 När är det okej att ge upp? När är det okej att be om hjälp? När är det okej att säga stopp, jag behöver en paus från livet

Jag är otroligt tacksam att jag har mina älskar små töser. Även om jag glömt bort dem ett tag så är dem livet självt! Genom dem hittar jag styrkan att fortsätta kriga, hos dem hittar jag kärleken och glädjen. Dem ger mitt liv trots allt en mening. ❤

Men när man känner att man inte orkar mer…vad gör man då? 

Jag vill inte leva men jag vill heller inte dö. 💔😢

-PAUS- 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s