En tillbakablick på året som gått.

Årets sista dag är kommen och det är på sin plats att göra en återblick på det år som varit, ett år som varit fyllt med både glädje och sorg.

~ Januari ~

Det var då som jag faktiskt öste massvis med beröm till en lokal butik här i trakten, dem hade valt att slå igen sin butik för att enbart fungera som en renodlad grossist. Jag påpekade då att dem gjorde helt rätt – man måste våga satsa. Och så här ett år senare så tror jag faktiskt att dem själva känner att dem gjorde ett rätt val.

Men det var också här under denna månad som jag valde att sätta ner foten en gång för alla och be om hjälp så jag bokade en tid till min läkare på psyk. Ett beslut som sedan skulle visa sig vara helt rätt. Jag fick allt svart på vitt – det var som en sten släpptes från mitt bröst just där och då. Plötsligt så fanns bokstäverna där, dem där fyra bokstäverna – ADHD. Utan någon som helst tvekan så var det så det faktiskt var och det vi länge har vetat om utan att någon läkare överhuvudtaget tänkt så långt. Jag fick svar på många utav mina frågor. Och medicin sattes in (concerta) som skulle göra min vardag lite bättre, som skulle göra att hastigheten i huvudet skulle avta så att jag själv kunde hänga med i mitt egna tempo. Och jag gjorde det, jag vågade satsa för att vinna.

Det var också här under januari som jag insåg att jag började få människor runtomkring mig som gav mig trygghet. Som vågade tro på mig och om ville mitt bästa. Människor som jag faktiskt inte trodde fanns. Jag berättade också helhjärtat om några utav dem och en utav dem var min godman som jag inte hade hunnit ha så länge men som ändå visade prov på att han faktiskt ville hjälpa mig.

Har världens bästa godman, ja du läste rätt jag har en sådan person som tar hand om min ekonomi. Och vet ni; jag är inte annorlunda för det. Denna godman är grym, han hjälper mig mer än vad han faktiskt ska göra. Han är grym, han är bäst och får mig våga tro, göra saker som jag aldrig trodde jag skulle klara av!

Sedan kom det ju in ytterligare en människa, en helt fantastisk människa som fick mig att våga lita på andra, som fick mig att växa, som fick mig att börja tro och våga igen trots att lågan nästan brunnit ut. Han fick mig att börja våga vara jag utan masker och roller.

Sedan har jag precis fått veta att jag fått en ny kontaktperson; och jo ni läste rätt även där. En kontaktperson är en person man kan göra saker med. Och jag skäms inte över det! Denna kontaktperson som jag fått nu är en grym människa, som skapar trygghet och ärlighet! Som jag litar på till 100% han är helt klart bäst! 

Men det var också då som jag insåg att mormor nu inte behövde vara allt som hon varit innan – kontaktperson, godman, läkare, sköterska, psykolog och allt annat. Nu fick hon äntligen börja vara den som hon egentligen skulle ha varit under hela min uppväxt – nämligen en mormor. Och jag är så jävla stolt över henne, tänk ändå vad mycket hon har fått gått igenom för att allt skulle fungera för mig. För att inte jag skulle falla. Hon har fått tagit så mycket skit som hon egentligen skulle behövt göra från början. Och ingen mer än jag är ledsen för det. För hade jag haft en normal relation till min familj så hade det aldrig behövt blir så här. Men jag är ändå glad att jag fick tillbaka min mormor precis så som hon ska vara och fungera som. ❤


~ Februari ~

Det var under februari månad som vi också började fundera på om det möjligen kunde vara så att jag också hade aspbergers och att jag dessutom var bipolär. För ju mer vi utforskade allt, mitt förflutna så var det som om pusselbitarna plötsligt började lägga sig till rätta. För ALLT stämde ju in på mig och det var både skrämmande men också en oerhört lättnad. Ju mer jag pratade med mormor desto mer förstod jag allt. Och visst är det som så att det mesta faktiskt hänger ihop. Så egentligen var jag nog inte så förvånad trots allt. Det var mer som en lättnad att äntligen börja få alla svaren.

Det var också under denna månad som jag blev inlagd på psyk i Hudiksvall för första gången på många år. Och jag minns så väl att jag inte ville tala om vart jag var utan jag förklarade allt med att jag var på “semester” för det var det enklast så. Men det var också då som jag faktiskt tillät mig själv att krasch, ta hjälp och komma igen. En krigare som jag är så gav jag aldrig upp. Och för att citera från en text som jag skev just under februari där inlägget handlade om “Du går inte sönder“.

Ingen har sagt att livet är en lätt match, ibland förlorar man och ibland vinner man. Gäller bara att spela spelet rätt. För i poker finns ingen joker. Att må dåligt ibland är bara mänskligt, att drabbas av psykisk ohälsa är vanligare än man tror. Men en sak ska man komma ihåg och det är; psykisk ohälsa smittar inte, det gör bara förbannat ont i själen. 
Håll ut, det kommer en dag då det vänder ❤️😘

Under denna månade ägnade jag mycket åt att planera in två föreläsningar som jag skulle hålla månaden efter nämligen i mars.

Dessutom under tiden i på avdelningen i Hudiksvall så fick jag chansen till att prova på att sova med bolltäcke och jag minns att det var bland det bästa som jag någonsin hade fått testa. Jösses, det var ett enormt lugn som spred sig inom mig när jag hade det över, ett lugn som jag aldrig kunde tro att jag kunde känna.

Det var även här som jag upptäckte hur underbart det var att sitta och färglägga bilder som var hämtade från målarböcker för vuxna. Och detta skulle komma att bli ett enormt stort hjälpmedel för mig.

~ Mars ~

Detta var en månad med massvis bra saker. Jag fick hem mina två små töser – Xena och Sonja! ❤ Två helt fantastiska tjejer som skulle komma att förändra hela mitt liv på många plan. Det var vi tre redan från start. Det var vi tre som skulle erövra livet. Det var vi tre som skulle visa att vi hörde ihop.

Det är nu som mitt helvete dessutom börjar. Det är nu som jag inser vilken idiot den där människan faktiskt var. För att citera från ett inlägg där jag skrev om denna människa:

Jag trodde så mycket mer på dig, att du ändrat ditt sätt att tänka och se på saker och ting. Men jag hade fel, du har inte förändrats alls. Du är precis som förr, kall, känslolös, och egoistisk. Du tänker bara på dig själv och de närmsta som du har kring dig vareviga dag. Jag måste nog tyvärr inse att du inte kommer förändras, jag måste gå vidare, klippa banden och lyfta blicken uppåt. Du kommer aldrig få se mig falla igen. Du kommer aldrig få se när jag reser mig upp starkare än någonsin. 

Jag berättade för dig om min ADHD och Aspbergers, ditt svar var så skrattretande. Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag frågade dig ärligt och rakt ut; varför gjordes inget när jag var liten? Varför? Borderline är ju inte den rätta diagnosen, just där kläckte du ur dig det som jag inte trodde var möjligt “ja men ADHD är ju borderline” öh hallå? Har jag då haft borderline sedan jag var 4-5 år? Nä skulle inte tro det va? Alla raseriutbrott? Allt? Förstår du inte att det hänger ihop? 

Den där människan har skapat så mycket sår inom mig så jag kan knappt förstå det själv. Jag vet inte riktigt hur denna människa tänkte/tänker som. Skrämmande är det rätta ordet.


 

FÖDELSEDAG 11/3

Och ja just ja, jag blev ju ett år äldre dessutom. Vart fan tog tiden vägen liksom? 🙂 Plötsligt hade jag hunnit fylla 34 år! Fy sjutton. Haha! Jag ställde i alla fall till med kalas och firade med helt underbara människor. Fick en asfrän tårta och en massa bra saker och så klart gick det mesta i regnbågens alla färger. ❤

 


 

Dessutom hade jag föreläsning den 14/3 och det gick som vanligt helt galet bra. Men visst blir man helt tom efteråt. Men det är så värt allt slit som krävs för att kunna genomföra varje föreläsning. För där står ju jag och berättar naket och öppet om mitt liv, min historia och om det som jag varit med om. Min kontaktperson och godman var på den föreläsningen vilket jag faktiskt är sjukt tacksam över. Dem fick en bättre bild av mig och om vem jag är.

img_0150


 

Återberättelse från ett inlägg under mars månad där jag återigen berättar hur lyckligt lottad jag är över två speciella människor.

Det finns två människor som har kommit att betyda enormt mycket för mig. Två människor som har en enorm stor plats i mitt hjärta, dem som finns där när det är obalans i livet och när det blåser upp till storm. Två människor som har hjärtan utav guld, som är rak och ärliga i sina samtal med mig. Dessa två människor har satt sina spår hos mig, dem som har en viktig roll i mitt liv, som vet vad som göras bör.

Det känns så otroligt bra att få ha dessa två fina och snälla människor kring mig. Så mycket styrka dem ger mig, så mycket glädje dem ger mig. Underbarare människor får man leta efter. Dem växer liksom inte på träd. Tacksam


 

Det var också under denna månad som jag upptäckte en hjälte och som även blev min stora idol!

Han som är min stora idol! Han som skriver dem bästa och klokaste orden när man som bäst behöver dem. Tack för att du finns Rickard och förgyller mitt liv bara genom dina ord och texter. You rock! 🌈🌸 

img_3723


 

Den 31/3 fick jag också chansen att se och höra fantastiska Gabriel Kelly! Alltså den mannen, hans röst *wow* – han är en grym musiker med fantastiska låtar. Denna upplevelse fick jag utav en otroligt fin människa som har funnits i mitt liv i några år nu som också varit en viktig punkt för mig. Bättre födelsedagspresent kunde man ju inte få! Bjuder på en bild där jag står med Gabriel.

img_4474-1


~ April ~

I slutet på april åkte jag tillsammans med dem två bästa – A och M till Hudiksvall för att gå på Antik och Samlarmässan som hölls där. Den var en helt underbar dag med skratt men också en del ångest. Jag gav mig själv en rejäl prövning genom att följa med, det var sjukt mycket folk på den mässan och ångesten den låg där som en klump i magen. Men jag lyckades ta mig igenom hela dagen.

Efter mässan så gjorde vi stan osäker och jag minns att jag behövde nya byxor så vi gick in på en affär där jag slet åt mig ett par jeans i storlek 48 och jag minns lyckan som infann sig när jag insåg att dem slank på som en smäck! Just den lyckan går inte att beskriva nog med ord. Helt underbart! Men även där i affären fick jag en prövning att bita i – provhytt! Jag skulle stå i en jävla provhytt men det gick faktiskt helt jäkla bra och jag tror att det var mycket tack vare tryggheten jag kände från A och M. Hade jag varit själv så hade jag inte ens gått in i den där jävla provhytten för att ens testa jeansen utan jag hade betalat dem och hoppats på att dem skulle passa när jag väl kommit hem. Men det jag minns att det var en super bra dag på många sätt och vis.

1461413074552-21


~ Maj ~

Den fjärde maj skrev jag ett inlägg här på bloggen om en händelse som inträffade sista april. En händelse som sårade mer….och detta är vad jag skrev just den dagen:

 Men lördagen den sista april vid halv fyra fick jag ett samtal som jag inte alls hade räknat med. Jag svarade och i andra änden hör jag en bekant röst som säger: “Hej, bara så du vet så har jag varit i Arbrå hela dagen.” 

Jaha men vad jävla kul tänkte jag, varför ens göra sig besväret att ringa när du är på väg hem? I alla fall fick jag henne att komma ner och tro inte att hon kliver ur bilen för att ens ge mig en kram; nej tok heller sånt gör man inte om man är hon. Vissa människor kommer jag aldrig att förstå och kanske är det lika bra så.  I alla fall fick jag veta att min riktiga morfar inte hade långt kvar och dagen efter får jag ett sms om att han somnat in halv sju på söndagsmorgonen. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag känna? Skulle jag vara ledsen? Skulle jag känna sorg? Med honom har jag faktiskt inga minnen som jag kan dela med någon. Jag vet egentligen ingenting, lika lite som jag vet om den personen jag möter på affären, som säger hej bara för att. Jag vet knappt vad han har jobbat med, maskinförare? Heter det så? 

Vad skulle jag säga? Vad skulle jag känna? Jag känner ingen sorg, ingen saknad. Bara tomhet, bitterhet, ilska och skam.  Han har aldrig varit min morfar

Han har aldrig funnits där när jag som bäst behövde han. Det var grabbarna som var hans favoriter, och så har det alltid varit. Så ärligt, vad ska jag känna? 

Även om allt känns kaos i huvudet på mig nu och att jag återigen lyckats krascha. Och att det återigen gör så där förbannat ont i själen igen. Så måste jag gå igenom detta också. Livet har återigen gjort en touchdown. Om allt ändå vore annorlunda. Att livet var något annat än vad det faktiskt är. 

Detta va vad som maj hade att erbjuda mig – en massa äcklig ångest och en massa hemska tankar som aldrig tycktes ta slut.


~ Juni ~

Den 10 juni fick jag göra något sjukt roligt tillsammans med min kontaktperson – vi åkte nämligen till Söderhamn den kvällen för att gå på Schools out. Då fick jag se Danny, Emil Assergård och Ison och Fille! Så sjukt galet! Det var en helt fantastisk kväll där jag faktiskt skapade en herre jävla massa fina minnen att bära med mig i hjärtat. Men innan vi åkte därifrån så lyckades jag faktiskt övertala M om att vi skulle lyssna på Två blyga läppar bara någon låt och det var helt galet bra! 🙂

This slideshow requires JavaScript.


 

Men juni innehöll också några svackor där livet spelade mig ett spratt. Där jag inte visste riktigt vem jag var och där rakbladet återigen hade blivit min bästa vän. När jag kände lättnad när jag återigen kunde sätta smärtan på något helt annat ställe än den som fanns inom mig, den som gjorde så det kändes som om jag skulle dö när som helst. Och det finns ett inlägg från just juni månad där jag berättar lite om hur det kändes om rädslan som fanns inom mig och om rädslan över vetskapen om att det faktiskt fanns människor som för första gången visade att dem brydde sig som visade att dem inte hade en tanke på att ge upp mig. Men ibland ville jag nästan att dem skulle säga att dem inte orkade mer, just för att slippa känna den där rädslan om det som var så skrämmande och så nytt.

Du vet inte om ärren på mina armar, du vet inte om att dem är nya. Du vet inte om hur ont det faktiskt gör när det känns som om hela jag ska gå upp i molekyler. När det känns som om hela jorden bara snurrar medan jag står stilla. När jag låtsas skratta och le trots att jag helst bara vill gråta. Jag vill känna mig liten men ändå så vuxen. Jag vill känna mig älskad men ändå inte vara till besvär. Jag vill känna mig behövd men ändå inte. Jag vill ha en trygg famn att krypa in i när allt bara gör så där förbannat ont. Men samtidigt vill jag bara bli lämnad ifred utan några tomma ord. 

Alla känslor bara hopar sig. Jag känner att jag inte riktigt har kontrollen. 

Jag är inte van att människor ser mig för den jag är, jag är inte heller van att människor älskar mig för den jag faktiskt är. Jag är inte van att människor bryr sig och vill mitt bästa. Jag är inte van att människor faktiskt tar emot mig när jag faller, att dem står kvar och hjälper mig upp. Jag är inte van. Och det skrämmer mig. Något så fruktansvärt. Hela situationen känns skrämmande, så fasansfullt. Så nytt. Jag måste lära mig att hantera alla känslor, våga lita på dem som faktiskt bryr sig, som vill mitt bästa. Som varje dag kämpar med mig. Som vill att allt ska gå bra, att det ska bli så bra som möjligt för mig. Allt är så nytt. Och allt skrämmer mig. 


Det finns ett speciellt inlägg där jag skriver om hur det är när det känns som om man trassalat in sig själv i ett jävla garnnystan. Jag väljer att länka till just det inlägget.

Som ett garnnystan


Ett annat starkt inlägg där jag satte ord på allt som jag haft inom mig var brevet till min mamma. Ett inlägg som egentligen inte skulle bli så jäkla långt och invecklat och inte alls riktat till någon speciell men som faktiskt blev ett långt inlägg och ett öppet brev till hon som skulle ha funnits där i både med och motgång. Hon som skulle gett mig kärlek, som skulle visat mig vad trygghet var, som skulle visat mig vad livet handlade om och som skulle ha berättat om alla farligheter som man kunde stöta på under livet. Hon som skulle ha tröstat mig när jag var ledsen, som skulle ha torkat mina tårar när dem rann längs med mina kinder, som skulle ha sett när allt inte stod rätt till. Hon som skulle ha kramat mig godnatt om kvällen, pussat min panna och sagt godnatt och sov gott. Hon som skulle ha lärt mig allt, som skulle ha stöttat mig i mina val och i mina beslut. Som skulle sagt vad som var rätt och fel och som skulle ha sett när jag var rädd och sårad. Men det fanns inget sådant. Och om allt detta skrev jag i detta inlägg (jag väljer att länka till det inlägget)

Tack som fan!


Under juni månad insåg jag också att min kontaktperson hade blivit mer än bara en kontaktperson, han hade även blivit en otroligt viktig person för mig och inte vilken som helst utan: “Han har blivit som en fadersfigur för mig och jag är så otroligt tacksam över att ha honom i mitt liv.”

Jag beskriver honom också på detta sätt: Han ser mig, han finns för mig, han torkar mina tårar när dem rinner, han tröstar och omsluter mig i sin stora björnfamn. Han finns! Han har visat att det faktiskt finns människor som bryr sig. Han har fått mig att våga lita lite mer på mig själv även om det är tufft mellan varven.”

Men samtidigt är jag fullkomligt livrädd….för att såra och för att skada: “Men när mitt humör svänger, när utbrotten blir svåra och när gråten inte har någon hejd. När jag skakar inombords, när frustrationen ökar och pulsen är på max – då blir jag rädd, fullkomligt livrädd! Jag får bita mig hårt i läppen för att inte ställa till en scen. Men trots allt detta, trots att han vet hur jag funkar så står han faktiskt kvar!! Ja han står kvar och han tänker inte ge upp! Han tänker inte ge upp så som min mor gjorde. Han tänker ta fighten och han tänker kämpa för kung och fosterland! Jag är så jävla glad och så otroligt tacksam över att ha denna man i mitt liv!”


~ Juli ~

Jag inleder juli månad med att ställa mig själv en fråga: När ska allt vända, tills jag hittat svaret så tänker jag fortsätta kämpa och grubbla. “

 


 

Den 11 juli gjorde jag något som var ett jävla stort steg, en slags befrielse. Jag postade det viktiga avslutet, jag lade det på lådan och även om jag innerst inne någonstans trodde att jag skulle få någon slags reaktion på brevet så visste jag samtidigt att hon inte skulle svara. Hon skulle inte visa någon som helst reaktion på brevet. Men bara vetskapen om att jag faktiskt hade lagt det på lådan och skickat iväg det gjorde att det kändes lite lättare.

“Nu ligger det i lådan, avslutet, mitt förflutna, mitt trasiga jag, mitt förra liv. Ja en del utav det i alla fall.”

avslutet

 

 


 

Jag har mycket att tacka mina tjejer för att jag lever. För dem fick/får mig att orka en bit i taget. Bättre medicin kan man inte få. För dem gav/ger mig så otroligt mycket. Gränslös kärlek vill jag kalla det för!

Utan er är jag ingenting! Ni är allt jag har, ni ger mig styrkan att orka bit för bit! För eran skull skulle jag kunna gå genom eld och vatten för! ❤️ Jag är verkligen inte hel utan er och att behöva vara ifrån er ofrivilligt ibland gör förbaskat ont. När jag har tappat tron, när jag har tappat hoppet och tilliten till människor och livet så vet jag att ni finns där. Ni behöver mig, min kärlek – lika mycket som jag faktiskt behöver er! För jag vet också att ingenting varar för evigt. 

 


 

Sommaren blev verkligen inte som jag hade tänkt mig. Den slutade totalt i ett enda stort kaos.

Jag hade en dröm, en dröm om en underbar sommar med massa skratt, galna upptåg och massa glassande i solen. Jag hade en dröm om att få känna lycka, känna glädje över att få finnas till och njuta av en underbar sommar och allt vad det hör till! 

Men istället kraschar jagtotalt! 

Stunderna inne på avdelningen där jag tillbringade en del utav min sommar kändes lite lättare efter att stött på några helt underbara människor. Och jag skrev faktiskt ett peppande inlägg till oss alla.

– För trots allt så har jag lärt känna nya människor fast kanske på helt fel ställe. Men det är tre människor som har gjort mina dagar lite bättre, lite roligare och lite trevligare. Som alla har lämnat spår efter sig på deras egna vis. Skrattattackerna ute på balkongen om kvällarna när personalen trodde vi var helt knasiga! Samtalen om drömmarna vi alla hade – att få må bra, leva livet och känna oss oslagbara! Tårarna som vi delade och kramarna som vi gav varandra. Vi tröstade varandra när det behövdes, vi fanns där när allt kändes lite extra jobbigt. Värmen från varandra gjorde oss lite modigare och lite starkare. 

– Men någonstans där bakom våra fasader så fanns även glädje, framtidstro och en vilja att våga ta en bit i taget till ett bättre liv! Och vet ni; JAG tror på er!! 

Vi alla kämpade med det vi själva hade, men ändå var vi så otroligt lika på något sätt. Jag är ändå tacksam över dessa möten trots situationen som rådde och trots platsen vi befann oss på. 

Tillsammans ska vi kriga, tillsammans ska vi kämpa som en hel armé med tappra soldater på led! Var en utav er är värdefulla på era egna vis! Klappa er på axeln för ni gör ett jävla grymt jobb! 

Lite trasiga och knasiga är vårt trasdocksgäng! 

Tillsammans fick vi tiden att gå och vi krigade på som bara den – tillsammans. ❤

 


~ Augusti ~

Augusti kom med en väldans fart och Magnus min kontaktperson hade födelsedag då. Och så klart skrev jag ett inlägg till honom då här på min blogg.

– Magnus har betytt och betyder sjukt mycket, han hat funnits där i med och i motgång. Han har tagit emot mig när jag rasat, han har hjälpt mig upp, han har kämpat med mig sida vid sida. Han har ALDRIG någonsin valt att ge upp! Och det är något som jag är otroligt tacksam över. 

Många gånger har jag varit trotsig som en barnunge, många gånger har jag skrikit åt honom, många gånger har jag betett mig som ett svin rent ut sagt!! Det är nästan så att jag skäms när jag tänker tillbaka på hur fan jag varit mot honom. Men trots det så väljer han att att stå kvar och kämpa med mig. 

För han vill mig väl, han vill se mig må bra, han vill se mig skratta utav lycka och han vill se mig växa som människa.

Många gånger har jag verkligen känt rädsla över att förlora honom då han betyder så otroligt mycket. Han får mig liksom att tänka ett steg längre, har får mig att tänka i andra banor och jag är enormt stolt över det. Han har verkligen visat vart skåpet ska stå, att man inte kan bete sig hur som helst! 

magnus


 

Den 25 augusti började jag på min nya praktikplats – ICA spelboa och det är ett val som jag inte ångrar för en sekund. För det var då och där som jag fick börja växa som människa, ta ansvar och känna att jag faktiskt var uppskattad även om jag många gånger tvivlar på mig själv. Men jag får så fruktansvärt mycket peppande ord från dem jag jobbar med så det går inte att förklara. Vilka helt otroliga människor dem är. Tackar dem högre makterna för att jag fick chansen att börja just där.


~ September ~

I slutet på september så var det äntligen dags för mig att på allvar ta mig ann nya utmaningar. Äntligen skulle jag få flytta ifrån min lilla sunkiga etta till en stor härlig och fräsch tvåa. Det kunde inte bli mycket bättre än så här. Men jag vet också att just undet den perioden så körde jag på som aldrig förr och lovade er och mig själv att jag inte skulle krascha på kuppen.

– Imorgon är det måndag vilket innebär att jag nu kickar igång den där är helevtesveckan, när miljoner saker ska göras innan onsdag då det ÄNTLIGEN är dags för flytt! Det ska packas, det ska städas, det ska tömmas och förhoppningsvis ska allt gå som på räls för att det inte ska bli för mycket och för att jag inte ska behöva krascha på kuppen! Det ligger en inre stress inom mig och gnager. Alla måsten gör mig tokig, allt måste skrivas upp för att inte glömmas bort. Allt ska prickas av som på löpande band. Men bara allt detta är klart så ska det förhoppningsvis bli lugnare för min del! Men just nu skulle både en paus och en resa bort från allt inte sitta helt fel! 

Men jag lovar att se till så att jag inte faller eller kraschar på kuppen. En dag i taget med hjälp eller utan hjälp. Men nu kallar sängen på mig, upp tidigt imorgon då tvätten ska fixas, då det sista ska börja packas ner och då lite utav städningen kan påbörjas.

jag


~ Oktober ~

Också klev vi in i Oktober med ett rasande tempo och plötsligt hade jag flyttat ut från den gamla lägenheten och in i min nya. Med hjälp utav två “flyttgubbar” 😀 Alltså Anders och Magnus så gick flytten som på räls. Och det tog inte många dagar innan hela lägenheten var uppackad och allt stod på sin plats.

This slideshow requires JavaScript.


 

Och efter en flytt och samtidigt praktiken som skulle skötas så sa livet ifrån. Jag började svaja och mående blev ostabilt. Inte konstigt egentligen om jag tänker efter.

Allt läggs liksom som på hög. Stress, stress och återigen stress. Det känns som om jag sprungit in i en vägg. Sömnen är som bortblåst. Jag behöver få sova!! Jag behöver få bli människa igen. Jag behöver min styrka. Kaos! Totalt kaos. Om jag sträcker handen mot dig, drar du då upp mig? Kan du lova att finnas kvar vid min sida oavsett vad som händer? Please, don’t go away from me, please don’t leave me. 

I can tell you my story if you wan’t that. 

Fuck, jag vill må bra, jag behöver inte detta nu. Jag vill inte falla. Jag har inte tid med det. Jag drar på mig masken, sätter upp min fasad och låtsas som om allt är bra. För i min fantasivärld är allt okej. 

 


 

Jag skrev ett inlägg här på bloggen under oktober månad också som tydligen inte uppskattades av alla. Men som jag senare förklarade genom att påtala att jag tvingar ingen att läsa mina inlägg “Gillar du inte mina inlägg så läs då inte” var bara en utav alla meningar jag använde mig utav. Men jag kan fortfarande inte förstå. Kommentaren var från någon helt random person – ja det var så jag trodde från början.

Men efter lite efterforskningar så insåg jag att personen bakom kommentaren var en som jag faktiskt kände, som jag hade stort förtroende för och som jag har litat på till 110%. Ibland ska man nog inte ropa hej förrän man har hoppat över ån. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det hela som. Det gjorde så fruktansvärt ont. Så ja, det blev ett totalt kaos i huvudet på mig.

Följande kommentar fick jag: 

img_20161008_150233.png

Och jag kunde inte låta bli, jag skrev ett svar på tal och det hittar ni genom att klicka er in på följande: Svar på tal!

Efter detta inlägg blev det tyst och jag fick ingen som helst kommentar tillbaka från denna människa. Men jag vet att hen har läst det.


 

Under Oktober släppte jag även en rätt stor bomb – jag berättade att jag är en intergender. Alltså jag känner mig varken som tjej eller som kille utan jag är någonstans där i mitten där jag inte känner någonting. Jag vill egentligen inte bli kallad för hon och inte han heller för den delen utan jag vill gå under pronomen HEN. Dem flesta har faktiskt accepterat vilket jag är sjukt tacksam över. Jag vill operera bort brösten men vill inte göra en könskorrigering. Jag är en intergender men jag är också flata. Jag gillar tjejer. Jag faller för tjejer. Jag attraheras utav tjejer. Det pirrar i hela mig när jag ser en snygg tjej. Mer om ämnet intergender kan du läsa på UMO’s hemsida: UMO

“Om man är intergender känner man sig varken som en kille eller tjej. Istället upplever man sig som både och, eller någonstans mittemellan. Man kan också känna att man är något helt annat. Att tjej och kille känns för begränsade och inte riktigt passar. Kanske vill man bli kallad för hen istället för hon eller han.”

This slideshow requires JavaScript.


 

~ November ~

November skulle komma att bli en månad med ett svajande mående som hela tiden gick upp och ned likt en bergochdalbana. Jag klamrade mig fast vid livet gång på gång och gav mig fan på att inte ge upp. Och hur många gånger jag än tänkte på att jag ville lägga in mig då det faktiskt kändes som det enda rätta så knuffade jag bort tanken fortare än fortast. Istället lätt jag tankarna gå till mina älskade långsvansar här hemma. För dem behöver mig så enkelt är det och jag behöver dem. ❤ Dem är mitt liv, dem är min luft och dem ger mitt liv en mening. ❤

 


~ December ~

Och December kom med en rasande fart. Julen stod inför dörren och ångesten kröp sig allt närmare och närmare inpå. Jag gjorde allt för att överleva, för att vinna. För just December var en månad som handlade om överlevnad. Jag skulle fan överleva hela december, jag skulle fixa julen även om ångesten skulle knäcka mig. Jag skulle överleva till årets sista dag. Klarade jag det så visste jag att jag är starkare än vad jag kan tro. För jag är en krigare och en sann krigare ger inte upp oavsett hur hård striden är.

Men nu är det som sagt årets sista dag. Och snart är det dags för nyårsklockorna att ringa. Snart är det dags att skåla in det nya året. Jag vänder blad och påbörjar på helt nya oskrivna blad och hoppas på att 2017 ger mig mer glädje än vad 2016 har gett mig.

Tanken på att avsluta 2016 med allt vad det innebär känns ändå som en lättnad, allt som har hänt under detta år har gett mig nya perspektiv och ett nytt sätt att se livet på.

Förvisso kliver jag in i 2017 helt ensam och ikväll när klockan slår 00:00 så sitter jag ensam i mitt vardagsrum och skålar med mig själv. Jag får ge mig själv en kram och pussa lite extra på mina töser här hemma. ❤

Må 2017 bli ett bra år.

Var rädda om er!

Advertisements