Han gav mig livet 

Jag tänker vara brutalt ärlig nu. Det finns vissa saker man inte kan förbereda sig mentalt inför. Saker som man inte tror ska kunna påverka en själv. Jag hade fel. 
Helgen som passerat har varit turbulent på många plan och det har varit en känslomässig berg-och-dalbana utav dess like. Allt började på lördagen då jag fick veta att min biologiska far inte hade långt kvar och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera som, för det är ju ändå en människa jag knappt har haft något att göra med och inte känt på samma sätt som vad min bror har gjort. För han är ju trots allt uppvuxen med våran far. Under söndagen satte jag mig ner tillsammans med A och M för att berätta om allt och på så vis även förbereda dem för vad som skulle komma framöver. Men bara efter en stund att dem gått från Spelboa så ringer min telefon. På displayen står min brors namn…

Det hade hänt. Det där som man inte kan förbereda sig mentalt inför. Våran gemensamma far hade somnat in och det hade gått fort. Jag hörde verkligen hur pass förstörd min bror var och just då önskade jag faktiskt att jag stod bredvid honom så jag kunde få krama om honom. Jag förklarade att jag kände tacksamhet genom att han hörde utav sig och innan vi avslutade samtalet så bestämde vi att vi skulle fortsätta hålla kontakten. Jag har inga större förväntningar egentligen, men jag hoppas att det blir bra i slutändan oavsett hur det blir. 

Men för min del så känns allt så konstigt. Jag känner mig så tom på något vis. Jag kan inte direkt sätta fingret på allt. Det är en ny upplevelse som jag måste ta mig igenom och jag måste få ta allt i min egna takt. För hur mycket min far har sagt och gjort så är det ändå han som skapat mig och gett mig chansen till att få leva det liv jag fått. Jag har aldrig hatat honom för det val han valde att ta. Han må kanske inte vara guds bästa ängel men han är och var trots allt min far och det kommer aldrig någon kunna ta ifrån mig. Och hur fel det än låter så måste jag få vara ledsen, jag måste få sörja på mitt sätt. För oavsett hur allt ser ut så är det en bit från mig som har försvunnit, en länk till mitt förflutna. Det som händer och sker just nu är något jag inte kan kontrollera och det skrämmer mig. Alla känslor, alla frågor – ja allt kommer upp till ytan och det känns som om hela jag ruskas om.

En sak vet jag och det är att det känns otroligt tufft att förlora en förälder och det spelar faktiskt ingen roll om man inte hade någon kontakt eller ej det blir lika tufft ändå. Jag måste låta allt få ta sin tid. Jag måste tillåta mig själv att sörja, tänka och bearbeta allt. Det kommer ljusna och såren i min själ kommer att blekna med tiden. Vissa saker måste man bara försöka acceptera oavsett hur tufft och svårt allt känns just för stunden. 

Min far gav mig den bästa gåvan man någonsin kan få nämligen livet. ❤️ 

Jag kommer aldrig någonsin glömma. Men jag hoppas innerligt att han funnit ro på något vis. Frågorna som jag har kommer jag aldrig någonsin kunna få svaren på. 

Sov Gott far. 

Kalla det va fan du vill

För en vecka blev jag inskriven på avd. 10A i Hudiksvall. Jag trodde jag skulle få någon slags hjälp som jag alltid annars har fått. Redan efter några dagar insåg jag att ingenting var som vanligt. Den där vården fanns inte längre,  den där viktiga vårdplaneringen som alltid görs när jag har kommit in har heller inte funnits. En vårdplanering som gör att jag får upp mina rutiner osv. och där man ser hur vårdtiden ska se ut och hur länge den ska pågå. Dessutom har inget samtal genomförts, för jag vet ju inte ens vem min kontaktperson på avdelningen är. Den som jag har haft har tydligen slutat vilket är jävligt trist för henne gillade jag. Hon var rak och ärlig, inget daltande där liksom. Så behöver jag säga att jag både är besviken och otroligt ledsen? 
Kalla det va fan du vill men det är då inte särskilt mycket vård som jag fått den här gången. Jag är jävligt frustrerad över allt och hela den här situationen. För är det det här som ni kallar för vård så vette fan vad jag ska tro. För det har inte varit någon vård överhuvudtaget denna gång.


Alla dem där små sakerna som alltid har kunnat hjälpt mig att finna lugnet inom mig när jag varit så ledsen och trasig när jag kommit in har jag inte fått. Allt det där livsviktiga har inte ens lagts fram. Men trots alla brister som funnits denna gång så har jag vägrat ge upp. Jag har kämpat och kämpat. Jag reste mig upp ur askan på egen hand den här gången med hjälp utav dem nya medicinerna. Visst, jag måste fortsätta kämpa med maten och allt som hör det till. Men det tänker jag kämpa med på hemmaplan. För jag kan lika gärna vara hemma och kämpa än att behöva vara på avdelningen som mest känns som förvaring denna gång.  

Jag har fått vissa verktyg, dock inte alla men jag ska fixa det! Men en sak vet jag och det är att jag har lovat mig själv att lyssna mer på min kropp och inte köra ända in i kaklet. Jag ska bli snällare mot mig själv och säga till i tid innan det gått för långt. Och jag vet att jag har det bästa stödet där hemma som pushar och stöttar. Även om dem inte är många så vet jag vilka som faktiskt finns där. ❤️ 

Nu ska börja runda av, strax lunch och jag ska försöka peta i mig lite innan jag måste packa klart väskorna och hinna ner på apoteket fram och tillbaka för att hämta ut näringsdrycker. Taxin hem är bokad till klockan 13 så det är bäst jag skyndar på. 

Det finns en sak som jag inte kommer sakna i alla fall och det är duschen! Tänk dig själv att du står och duschar och samtidigt se dig själv i en stor jävla spegel. Det känns ju inte helt okej när man har ett sånt självhat gentemot sig själv när varje duschtillfälle skapade en enorm ångest! Så tacka gudarna för att jag får komma hem och duscha i min egen dusch! Bild från duschen 👇


Peace ☮ 

När varje tugga skapar ångest 

Allt var precis som vanligt innan, visst jag var lite väl uppe i varv, gjorde stora utsvävningar och bara liksom flöt med i strömmen. Inom mig bar jag på ett stort kaos som jag inte tycktes kunna reda ut på egen hand, ja inte den här gången i alla fall. Jag vet inte när allt började. Men jag vet att den sista månaden i alla fall gått väldigt neråt. Jag har tröstätit, gjort saker som varit rent skadligt för mig själv. Jag har testat mina egna gränser så pass mycket att jag tappat omdömet helt om situationen. Jag har kört på i ett. Trots att kroppen har protesterat. Den har varit så pass slut så det finns inte, men jag var dum nog och inte lyssnade. Jag jobbade på som vanligt på praktiken, när jag kom hem var det allt kring hemmet som jag ordnade. Det skulle vara eller nej det skulle se perfekt ut inför andra. Jag behövde hitta något som jag kunde kontrollera och maten blev mitt största kontrollbehov. Istället för att hetsäta så började jag räkna allt jag åt, började föra dagbok osv. Tillslut blev det att jag inte stoppade i mig något alls. Och på något sätt så kändes det skönt. 

Så länge jag inte åt så kändes det bra. För då hade jag kontroll över situationen. Jag tänkte så klart aldrig på riskerna som eventuellt kunde uppstå. Jag hade snurrat in mig ganska rejält ändå liksom. Mitt självhat gentemot mig själv hade mer eller mindre ökat den sista perioden. Varje gång jag tittade mig själv i spegeln så såg jag bara en misslyckad människa med noll kämpaglöd i blicken. Det som fanns framför mig i spegeln var en människa med alla möjliga fel och brister så som; slapp hud, rynkor här och där, finnar i hela ansiktet – ja, inget såg okej ut (iallafall inte i mina ögon) och mitt i allt så hänger där två jävla geléklumpar mitt på kroppen som inte alls tillhör min kropp. När självhatet bara växer och växer och tankarna på att vilja fly tar över handen så kändes det som ett enkelt val att ta kontroll över maten. Men det gick visst lite för långt.

 Hela jag höll på att gå sönder i miljoner bitar. Och måendet? Ja, det blev sju resor värre. 

Så kom den dagen då jag kände att jag inte orkade mera. Jag var så nära på att bara släppa allt och ge upp. Och just då, då blev jag faktiskt rädd och då menar jag livrädd! Jag hade fullkomligt tappat kontrollen över situationen. Jag behövde hjälp, det visste jag så väl men ändå så stretade jag emot så fort någon nämnde det. Det var som om jag slog bakut, satte alla mina taggar utåt och vägrade. I den stunden kände jag mig mest förvirrad. Jag ville ju ha hjälp, men varför slog jag bakut så fort det kom på tals!? Jo, jag har förstått att det där förbannade matmonstret orsakade den stora förvirringen. Skulle jag tvingas att bli inlagd så skulle jag tappa kontrollen, men det var ju just det; jag hade redan tappat kontrollen över hela situationen. Och det gick bara inte att ha det så här längre. Jag förstod att dem bara ville mig väl när dem sa vad som var bäst för mig. Så ett läkarsamtal bokades in där läkaren var en mycket förstående människa. Hon tog reda på mer än vad min ordinarie läkare någonsin har gjort. Hon frågade mig saker som ingen annan har gjort. Hon tog verkligen reda på välbehövlig fakta för att kunna se om någon medicinjustering behövde göras. Tillslut kom hon fram till att vi skulle ta bort ergenyl och sätta in lithium. Dessutom bestämde hon att vi skulle sätta in en antidepressiv medicin också som hon sedan ville att jag snart nog skulle komma upp i maxdos. Det är dessutom en medicin som man inte går upp i vikt av vilket är till min fördel. Medicinen som sattes in var fluoxetin (stavning) och dessutom valde vi att höja lergigan från 25mg till 50mg så det kändes faktiskt bra. Men där och få under läkarsamtalet så gav jag med mig och accepterade en inläggning. För ska jag vara helt ärlig, så var jag så slut som jag bara kunde bli. En sjukresetaxi beställdes och jag satte mig ute i väntrummet tillsammans med M och väntade. 

Just då så tror jag faktiskt att en suck av lättnad drog genom oss alla och att en stor sten föll av från allas axlar. 

Taxin kom och färden mot Hudiksvall påbörjades. Tack gode gud för att jag fick den bästa chauffören. Har åkt med samma chaufför en gång förut och då diskuterade vi musik. Samma sak även på denna resa, Metallica är den stora snackisen när man åker med honom inte så konstigt egentligen då han är ett riktigt inbitet Metallicafan. Det kändes som om resan gick fortare än normalt för plötsligt var vi framme och uppe på avdelningen. Skönt. För jag var verkligen helt jävla slut.

Och det var nu som kampen började. Den tuffa fighten mot matmonstret som gjort sig hemmastadd i min hjärna. Varje tugga innebar en ångestattack och massvis med tårar. Jag verkligen kämpade mot matmonstrets jävla makt. Jag skulle få in den där tuggan av mat i min mun hur jävla tufft det än skulle behöva vara. Men det gick bara inte, mina sista krafter hade tagit slut, jag nästan sov mig igenom två dygn. Plötsligt varvade kroppen ner och helt plötsligt kom min mens tillbaka som varit frånvarande i 54 dagar. Min kropp rusade inte längre, den hade gått ner på sparlåga för att sedan sakta återgå till det normala. Och det var mer saker som jag faktiskt började se, bland annat så gjorde kroppen plötsligt inte lika ont. Den kändes plötsligt lugn och harmonisk. Men fortfarande var maten ett stort hinder. Jag fick ligga med dropp i 2 nätter, det fanns ingen återvändo utan det var bara till att gilla läget liksom. 

Jag fick matstöd till en början, jag kämpade och kämpade. Fick i mig lite i alla fall. Bättre än inget alls om man frågar mig. Fick börja dricka näringsdrycker, det gick bättre. Kroppen fick i alla fall i sig näring. Och sakta men säkert började jag kunna få i mig lite mat. Inte nå mycket alls men det var det där lilla som faktiskt räknades. Och helt plötsligt får jag igång magen, den fick ju något att jobba med så kanske inte direkt så konstigt. 

Men så sabbade jag allt idag (onsdag)  …det där lilla viktiga som jag hade byggt upp raderades på en tiondels sekund. Jag fick ett efterlängtat besök av en underbar människa. Vi gick ner på stan och hon bjuder på fika på ett otroligt mysigt fik. Där valde vi en varsin kladdkaka med grädde på och till det drack jag en portello. Det var faktiskt gott men så klart är matmonstret framme och skriker. Jag måste straffa mig själv och det genom att inte äta trots att min mage formligen skriker utav hunger.

Just nu ligger jag inne på mitt rum (där jag förövrigt har tillbringat all min tid här på avdelningen) med musik i öronen. Mitt mående i övrigt är faktiskt helt okej, jag är på rätt väg. Det enda som är problemet är maten, och om jag ska behöva stanna här tills jag fått kontrollen över maten igen så känns det lite som att jag aldrig skulle kunna komma hem och det är väl inget som jag direkt skulle vilja. Och det känns inte helt okej. För hur det än är, så hoppas jag på en eventuell hemgång på fredag. 

Men en sak är säker och det är att JAG kämpar och kämpar. Det kan bra bli bättre. Och dessutom tror jag stenhårt på den nya medicineringen. Så nu tänker jag hålla huvudet högt och bara blicka framåt! 

Jag valde livet! ❤️ 

Monstret i mitt huvud 

Mitt mående är på botten. Så långt som det bara går att komma. Och jag är rädd, fullkomligt livrädd för att förlora kontrollen. Får inte i mig någon som helst mat och med andra ord får kroppen inte i sig någon näring. Men det går inte att äta, monstret i mitt huvud ser hela tiden till att jag inte går över gränsen. Varje gång jag ser mig själv i spegeln så ser JAG bara en ful och äcklig människa med ärr på både brösten och magen. Hela min kropp är full av ärr och varje ärr har jag tillfoga mig själv i ett resultat av en massa dystra tankar,  panikångest och rädsla. Maten är ett helvete, ett riktigt jävla helvete. Hur svårt ska det vara att bara kunna ta en klunk av den där soppan eller vad det nu må vara. Men nej, inte ens det klarar jag för då är det där jävla monstret där med sitt långa finger och talar om att äter du så måste du straffa dig själv. Varje dag är en ständig kamp –  en kamp för att inte förlora men också föt att ta tillbaka makten över monstret i mitt huvud. Det hotas om tvång hit och dit. Dem säger att börjar jag inte äta snart nog så blir det dropp och tvång. För varje gång jag får höra så knuffar jag bort orden som dem precis har sagt till mig. Men samtidigt sköljer sig panikångesten över mig och jag blir fruktansvärt rädd. Det var ju inte så här det skulle bli. Jag trodde ärligt att jag höll på att utveckla bulimi igen men så är tydligen inte fallet. Jag är på väg åt motsatt håll där jag måste ha kontroll. Texten här under 👇 beskriver mitt tankesätt ganska så bra. 

“Man känner att man vill få kontroll på en kaotisk inre värld genom att kontrollera sin kropp och sitt ätande. Man vill dämpa sina känslor hellre än att uppleva deras fulla kraft. Inledningsvis stillas ångesten, det är en biologisk följd av att kroppen svälter, men alla svåra känslor förblir osorterade.”

Som sagt, mitt tankesätt, synen på mig själv och tankarna om hur misslyckad och ful jag är drar allas tankar till något som heter anorexi
Jag vet inte riktigt hur dem tänker, för det är ju något som jag inte kan lida av. Jag menar jag är både överviktig och tjock så inte kan väl jag vara på väg att utveckla något sånt. Och inte behöver jag väl något dropp för att få näring i mig? Min kropp har så mycket att ta ifrån så det är nog ingen större fara. Men jag får också höra att det inte alls är bra, att ju mer jag fortsätter så här ju ner skada tar kroppen. Dem säger att det kommer bli plågsamt för kroppen och att det kan liknas med ett långsamt självmord om jag inte försöker återfå kontrollen igen. Men som jag sa, jag kan inte vara på väg åt det hållet för jag är överviktig. 

“Det är vanligt att man ställer orimliga krav på sig själv och har ett stort behov att få kontroll på tillvaron.”

Jag måste ha kontroll över mitt liv för att inte falla. Och kraven som jag har på mig själv är det inte många som vet om. För i min värld ska allt vara perfekt. I min värld får inget gå snett. Misslyckas jag med något så kan hela min värld rasa samman och jag tappar balansen. 

men ätstörningar är oftast ett symtom på något annat, exempelvis låg självkänsla. Ofta är sjukdomen kopplad till höga prestationskrav och en vilja att ha kontroll för att kunna handskas med svåra känslor.

En låg självkänsla har jag haft så länge bara kan minnas. Har alltid haft dåligt förhållande till mig själv, nedvärdetat mig själv som att jag är otillräcklig och ful – att jag inte är värd något. Och att allt skulle vara mycket bättre om inte jag fanns. Och när det gäller höga prestationskrav så kan jag med handen på hjärtat bara säga att precis så är det. Jag kan ta ett exempel på det. 

När jag startade mitt projekt kring föreläsningar så hade jag enorma krav på mig själv, upplägget skulle vara helt perfekt – fick absolut inte bli fel eller se fel ut. Jag presterade så högt som jag bara kunde. För att uppnå mina höga prestationer så var jag tvungen att hålla huvudet högt för att inte avslöja alltför mycket. Det är galet hur allt kan te sig.

Som jag skrev innan så tänker jag kämpa och strida mot mina kaotiska tankar i mitt huvud. Jag ska vinna och gå segrande ur den här striden på något sätt. Oavsett hur ont det kommer göra, oavsett hur tufft det kommer att bli. Men just nu tar jag en stund i taget. För just nu är hungern helt bortblåst. Kroppen värker och själen gör ont. Och jag är sjukskriven fram tills på tisdag en gång till att börja…jag har kraschat rätt in i betongväggen. Jag famlar runt i mörkret efter ljuset. Jag hittar inte utgången. 

Det gör ont nu, det är tufft nu men jag kommer aldrig ge upp. 🙏 ❤️