Monstret i mitt huvud 

Mitt mående är på botten. Så långt som det bara går att komma. Och jag är rädd, fullkomligt livrädd för att förlora kontrollen. Får inte i mig någon som helst mat och med andra ord får kroppen inte i sig någon näring. Men det går inte att äta, monstret i mitt huvud ser hela tiden till att jag inte går över gränsen. Varje gång jag ser mig själv i spegeln så ser JAG bara en ful och äcklig människa med ärr på både brösten och magen. Hela min kropp är full av ärr och varje ärr har jag tillfoga mig själv i ett resultat av en massa dystra tankar,  panikångest och rädsla. Maten är ett helvete, ett riktigt jävla helvete. Hur svårt ska det vara att bara kunna ta en klunk av den där soppan eller vad det nu må vara. Men nej, inte ens det klarar jag för då är det där jävla monstret där med sitt långa finger och talar om att äter du så måste du straffa dig själv. Varje dag är en ständig kamp –  en kamp för att inte förlora men också föt att ta tillbaka makten över monstret i mitt huvud. Det hotas om tvång hit och dit. Dem säger att börjar jag inte äta snart nog så blir det dropp och tvång. För varje gång jag får höra så knuffar jag bort orden som dem precis har sagt till mig. Men samtidigt sköljer sig panikångesten över mig och jag blir fruktansvärt rädd. Det var ju inte så här det skulle bli. Jag trodde ärligt att jag höll på att utveckla bulimi igen men så är tydligen inte fallet. Jag är på väg åt motsatt håll där jag måste ha kontroll. Texten här under 👇 beskriver mitt tankesätt ganska så bra. 

“Man känner att man vill få kontroll på en kaotisk inre värld genom att kontrollera sin kropp och sitt ätande. Man vill dämpa sina känslor hellre än att uppleva deras fulla kraft. Inledningsvis stillas ångesten, det är en biologisk följd av att kroppen svälter, men alla svåra känslor förblir osorterade.”

Som sagt, mitt tankesätt, synen på mig själv och tankarna om hur misslyckad och ful jag är drar allas tankar till något som heter anorexi
Jag vet inte riktigt hur dem tänker, för det är ju något som jag inte kan lida av. Jag menar jag är både överviktig och tjock så inte kan väl jag vara på väg att utveckla något sånt. Och inte behöver jag väl något dropp för att få näring i mig? Min kropp har så mycket att ta ifrån så det är nog ingen större fara. Men jag får också höra att det inte alls är bra, att ju mer jag fortsätter så här ju ner skada tar kroppen. Dem säger att det kommer bli plågsamt för kroppen och att det kan liknas med ett långsamt självmord om jag inte försöker återfå kontrollen igen. Men som jag sa, jag kan inte vara på väg åt det hållet för jag är överviktig. 

“Det är vanligt att man ställer orimliga krav på sig själv och har ett stort behov att få kontroll på tillvaron.”

Jag måste ha kontroll över mitt liv för att inte falla. Och kraven som jag har på mig själv är det inte många som vet om. För i min värld ska allt vara perfekt. I min värld får inget gå snett. Misslyckas jag med något så kan hela min värld rasa samman och jag tappar balansen. 

men ätstörningar är oftast ett symtom på något annat, exempelvis låg självkänsla. Ofta är sjukdomen kopplad till höga prestationskrav och en vilja att ha kontroll för att kunna handskas med svåra känslor.

En låg självkänsla har jag haft så länge bara kan minnas. Har alltid haft dåligt förhållande till mig själv, nedvärdetat mig själv som att jag är otillräcklig och ful – att jag inte är värd något. Och att allt skulle vara mycket bättre om inte jag fanns. Och när det gäller höga prestationskrav så kan jag med handen på hjärtat bara säga att precis så är det. Jag kan ta ett exempel på det. 

När jag startade mitt projekt kring föreläsningar så hade jag enorma krav på mig själv, upplägget skulle vara helt perfekt – fick absolut inte bli fel eller se fel ut. Jag presterade så högt som jag bara kunde. För att uppnå mina höga prestationer så var jag tvungen att hålla huvudet högt för att inte avslöja alltför mycket. Det är galet hur allt kan te sig.

Som jag skrev innan så tänker jag kämpa och strida mot mina kaotiska tankar i mitt huvud. Jag ska vinna och gå segrande ur den här striden på något sätt. Oavsett hur ont det kommer göra, oavsett hur tufft det kommer att bli. Men just nu tar jag en stund i taget. För just nu är hungern helt bortblåst. Kroppen värker och själen gör ont. Och jag är sjukskriven fram tills på tisdag en gång till att börja…jag har kraschat rätt in i betongväggen. Jag famlar runt i mörkret efter ljuset. Jag hittar inte utgången. 

Det gör ont nu, det är tufft nu men jag kommer aldrig ge upp. 🙏 ❤️ 



  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s