När varje tugga skapar ångest 

Allt var precis som vanligt innan, visst jag var lite väl uppe i varv, gjorde stora utsvävningar och bara liksom flöt med i strömmen. Inom mig bar jag på ett stort kaos som jag inte tycktes kunna reda ut på egen hand, ja inte den här gången i alla fall. Jag vet inte när allt började. Men jag vet att den sista månaden i alla fall gått väldigt neråt. Jag har tröstätit, gjort saker som varit rent skadligt för mig själv. Jag har testat mina egna gränser så pass mycket att jag tappat omdömet helt om situationen. Jag har kört på i ett. Trots att kroppen har protesterat. Den har varit så pass slut så det finns inte, men jag var dum nog och inte lyssnade. Jag jobbade på som vanligt på praktiken, när jag kom hem var det allt kring hemmet som jag ordnade. Det skulle vara eller nej det skulle se perfekt ut inför andra. Jag behövde hitta något som jag kunde kontrollera och maten blev mitt största kontrollbehov. Istället för att hetsäta så började jag räkna allt jag åt, började föra dagbok osv. Tillslut blev det att jag inte stoppade i mig något alls. Och på något sätt så kändes det skönt. 

Så länge jag inte åt så kändes det bra. För då hade jag kontroll över situationen. Jag tänkte så klart aldrig på riskerna som eventuellt kunde uppstå. Jag hade snurrat in mig ganska rejält ändå liksom. Mitt självhat gentemot mig själv hade mer eller mindre ökat den sista perioden. Varje gång jag tittade mig själv i spegeln så såg jag bara en misslyckad människa med noll kämpaglöd i blicken. Det som fanns framför mig i spegeln var en människa med alla möjliga fel och brister så som; slapp hud, rynkor här och där, finnar i hela ansiktet – ja, inget såg okej ut (iallafall inte i mina ögon) och mitt i allt så hänger där två jävla geléklumpar mitt på kroppen som inte alls tillhör min kropp. När självhatet bara växer och växer och tankarna på att vilja fly tar över handen så kändes det som ett enkelt val att ta kontroll över maten. Men det gick visst lite för långt.

 Hela jag höll på att gå sönder i miljoner bitar. Och måendet? Ja, det blev sju resor värre. 

Så kom den dagen då jag kände att jag inte orkade mera. Jag var så nära på att bara släppa allt och ge upp. Och just då, då blev jag faktiskt rädd och då menar jag livrädd! Jag hade fullkomligt tappat kontrollen över situationen. Jag behövde hjälp, det visste jag så väl men ändå så stretade jag emot så fort någon nämnde det. Det var som om jag slog bakut, satte alla mina taggar utåt och vägrade. I den stunden kände jag mig mest förvirrad. Jag ville ju ha hjälp, men varför slog jag bakut så fort det kom på tals!? Jo, jag har förstått att det där förbannade matmonstret orsakade den stora förvirringen. Skulle jag tvingas att bli inlagd så skulle jag tappa kontrollen, men det var ju just det; jag hade redan tappat kontrollen över hela situationen. Och det gick bara inte att ha det så här längre. Jag förstod att dem bara ville mig väl när dem sa vad som var bäst för mig. Så ett läkarsamtal bokades in där läkaren var en mycket förstående människa. Hon tog reda på mer än vad min ordinarie läkare någonsin har gjort. Hon frågade mig saker som ingen annan har gjort. Hon tog verkligen reda på välbehövlig fakta för att kunna se om någon medicinjustering behövde göras. Tillslut kom hon fram till att vi skulle ta bort ergenyl och sätta in lithium. Dessutom bestämde hon att vi skulle sätta in en antidepressiv medicin också som hon sedan ville att jag snart nog skulle komma upp i maxdos. Det är dessutom en medicin som man inte går upp i vikt av vilket är till min fördel. Medicinen som sattes in var fluoxetin (stavning) och dessutom valde vi att höja lergigan från 25mg till 50mg så det kändes faktiskt bra. Men där och få under läkarsamtalet så gav jag med mig och accepterade en inläggning. För ska jag vara helt ärlig, så var jag så slut som jag bara kunde bli. En sjukresetaxi beställdes och jag satte mig ute i väntrummet tillsammans med M och väntade. 

Just då så tror jag faktiskt att en suck av lättnad drog genom oss alla och att en stor sten föll av från allas axlar. 

Taxin kom och färden mot Hudiksvall påbörjades. Tack gode gud för att jag fick den bästa chauffören. Har åkt med samma chaufför en gång förut och då diskuterade vi musik. Samma sak även på denna resa, Metallica är den stora snackisen när man åker med honom inte så konstigt egentligen då han är ett riktigt inbitet Metallicafan. Det kändes som om resan gick fortare än normalt för plötsligt var vi framme och uppe på avdelningen. Skönt. För jag var verkligen helt jävla slut.

Och det var nu som kampen började. Den tuffa fighten mot matmonstret som gjort sig hemmastadd i min hjärna. Varje tugga innebar en ångestattack och massvis med tårar. Jag verkligen kämpade mot matmonstrets jävla makt. Jag skulle få in den där tuggan av mat i min mun hur jävla tufft det än skulle behöva vara. Men det gick bara inte, mina sista krafter hade tagit slut, jag nästan sov mig igenom två dygn. Plötsligt varvade kroppen ner och helt plötsligt kom min mens tillbaka som varit frånvarande i 54 dagar. Min kropp rusade inte längre, den hade gått ner på sparlåga för att sedan sakta återgå till det normala. Och det var mer saker som jag faktiskt började se, bland annat så gjorde kroppen plötsligt inte lika ont. Den kändes plötsligt lugn och harmonisk. Men fortfarande var maten ett stort hinder. Jag fick ligga med dropp i 2 nätter, det fanns ingen återvändo utan det var bara till att gilla läget liksom. 

Jag fick matstöd till en början, jag kämpade och kämpade. Fick i mig lite i alla fall. Bättre än inget alls om man frågar mig. Fick börja dricka näringsdrycker, det gick bättre. Kroppen fick i alla fall i sig näring. Och sakta men säkert började jag kunna få i mig lite mat. Inte nå mycket alls men det var det där lilla som faktiskt räknades. Och helt plötsligt får jag igång magen, den fick ju något att jobba med så kanske inte direkt så konstigt. 

Men så sabbade jag allt idag (onsdag)  …det där lilla viktiga som jag hade byggt upp raderades på en tiondels sekund. Jag fick ett efterlängtat besök av en underbar människa. Vi gick ner på stan och hon bjuder på fika på ett otroligt mysigt fik. Där valde vi en varsin kladdkaka med grädde på och till det drack jag en portello. Det var faktiskt gott men så klart är matmonstret framme och skriker. Jag måste straffa mig själv och det genom att inte äta trots att min mage formligen skriker utav hunger.

Just nu ligger jag inne på mitt rum (där jag förövrigt har tillbringat all min tid här på avdelningen) med musik i öronen. Mitt mående i övrigt är faktiskt helt okej, jag är på rätt väg. Det enda som är problemet är maten, och om jag ska behöva stanna här tills jag fått kontrollen över maten igen så känns det lite som att jag aldrig skulle kunna komma hem och det är väl inget som jag direkt skulle vilja. Och det känns inte helt okej. För hur det än är, så hoppas jag på en eventuell hemgång på fredag. 

Men en sak är säker och det är att JAG kämpar och kämpar. Det kan bra bli bättre. Och dessutom tror jag stenhårt på den nya medicineringen. Så nu tänker jag hålla huvudet högt och bara blicka framåt! 

Jag valde livet! ❤️ 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s