Han gav mig livet 

Jag tänker vara brutalt ärlig nu. Det finns vissa saker man inte kan förbereda sig mentalt inför. Saker som man inte tror ska kunna påverka en själv. Jag hade fel. 
Helgen som passerat har varit turbulent på många plan och det har varit en känslomässig berg-och-dalbana utav dess like. Allt började på lördagen då jag fick veta att min biologiska far inte hade långt kvar och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera som, för det är ju ändå en människa jag knappt har haft något att göra med och inte känt på samma sätt som vad min bror har gjort. För han är ju trots allt uppvuxen med våran far. Under söndagen satte jag mig ner tillsammans med A och M för att berätta om allt och på så vis även förbereda dem för vad som skulle komma framöver. Men bara efter en stund att dem gått från Spelboa så ringer min telefon. På displayen står min brors namn…

Det hade hänt. Det där som man inte kan förbereda sig mentalt inför. Våran gemensamma far hade somnat in och det hade gått fort. Jag hörde verkligen hur pass förstörd min bror var och just då önskade jag faktiskt att jag stod bredvid honom så jag kunde få krama om honom. Jag förklarade att jag kände tacksamhet genom att han hörde utav sig och innan vi avslutade samtalet så bestämde vi att vi skulle fortsätta hålla kontakten. Jag har inga större förväntningar egentligen, men jag hoppas att det blir bra i slutändan oavsett hur det blir. 

Men för min del så känns allt så konstigt. Jag känner mig så tom på något vis. Jag kan inte direkt sätta fingret på allt. Det är en ny upplevelse som jag måste ta mig igenom och jag måste få ta allt i min egna takt. För hur mycket min far har sagt och gjort så är det ändå han som skapat mig och gett mig chansen till att få leva det liv jag fått. Jag har aldrig hatat honom för det val han valde att ta. Han må kanske inte vara guds bästa ängel men han är och var trots allt min far och det kommer aldrig någon kunna ta ifrån mig. Och hur fel det än låter så måste jag få vara ledsen, jag måste få sörja på mitt sätt. För oavsett hur allt ser ut så är det en bit från mig som har försvunnit, en länk till mitt förflutna. Det som händer och sker just nu är något jag inte kan kontrollera och det skrämmer mig. Alla känslor, alla frågor – ja allt kommer upp till ytan och det känns som om hela jag ruskas om.

En sak vet jag och det är att det känns otroligt tufft att förlora en förälder och det spelar faktiskt ingen roll om man inte hade någon kontakt eller ej det blir lika tufft ändå. Jag måste låta allt få ta sin tid. Jag måste tillåta mig själv att sörja, tänka och bearbeta allt. Det kommer ljusna och såren i min själ kommer att blekna med tiden. Vissa saker måste man bara försöka acceptera oavsett hur tufft och svårt allt känns just för stunden. 

Min far gav mig den bästa gåvan man någonsin kan få nämligen livet. ❤️ 

Jag kommer aldrig någonsin glömma. Men jag hoppas innerligt att han funnit ro på något vis. Frågorna som jag har kommer jag aldrig någonsin kunna få svaren på. 

Sov Gott far. 

Advertisements

One thought on “Han gav mig livet 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s