Sanningen. 

Sitter och bläddrar bland mina journaler, tänker att något har gått snett. Jag vill ta reda på sanningen, varför blev allt som det blev? Svaren måste finnas bland alla papper. Jag började med att läsa det som skrevs 2000 utav socialkontoret i en stad i mellersta Norrland. När jag nu läser igenom dem igen så blir jag nästan lite mörkrädd. Det är en skrämmande läsning. Om och om igen så återkommer orden “enligt undertecknad så säger hennes mamma… enligt vad hennes mamma, styvpappa och familjehem säger…” hela tiden nämns just “mamma” och det är hon som är boven i dramat, inte jag men hon fick mig att framstå som en jävla nolla. 
Orsaken till utredningen som socialkontoret gjorde då 2000 var att enligt dem så var situationen akut då jag på kort tid vid ett antal tillfällen konsumerat alkohol i en sådan omfattning att jag hamnat på sjukhus. Dessutom var det även mycket konflikter mellan mig och familjehemmet. Det går även att läsa: “relativt snart under kontakten var alla inblandade, mamma, familjehemmet inklusive jag själv – överens om att jag tydligt behövde ett annat stöd än vad ett familjehem klarar av att ge.” Det som då var aktuellt enligt socialkontoret var då ett HVB-hem. Och dem skriver följande “ett HVB-hem skulle kunna möta upp Sophias behov av uppmärksamhet och gränser bättre bl.a. genom en högre personaltäthet än vad som finns i ett familjehem.” 

Alltså stopp, jag hade ju faktiskt inget annat val än att acceptera och göra som jag blev tillsagd. 

I början av 2000 kom även resultatet från undersökningen som gjordes vid BUP, Sundsvalls sjukhus. Av denna utredning framgick det att jag hade en begåvningsnivå s.a. diagnosen mental retardation inte var tillämplig dvs jag var NORMALBEGÅVAD

Jag avslutade mina studier vid särskolan och sökte mig istället in på IV. (individuella programmet)

Under våren 2000 var familjehemmet utav den uppfattningen att jag förändrades drastiskt. Dem beskriver att jag gått från att vara “snäll” till att vara “hård“. I och med detta så hade jag valt att förändra min klädstil, utseende, beteende, syn på droger och musikstil. Enligt vad jag själv har sagt så ledde denna förändring till en annan umgängeskrets och som innebar att dem som tidigare hade mobbat mig inte tordes längre. Men enligt familjehemmets uppfattning så var konsekvenserna av denna förändring negativa. De uppfattade mig som att jag inte längre visade dem eller deras barn respekt, att jag medvetet ignorerade familjehemmets mamma. Dessutom så hade min aggressivitet ökat. 

Finns det överhuvudtaget ingen som ställde sig frågan till varför allt var som det var? Varför denna förändring gjordes? 

Återigen kommer vi tillbaka till mitt alkoholberoende som dem så fint kallade det. Dem beskriver som sagt att jag började använda alkohol och att jag direkt fick konsekvenser av detta då jag inte hanterar att använda alkohol. Tilläggas bör var att jag var 18! Jag var ung och dum och ville testa precis som alla andra tonåringar/ungdomar. Men visst det kanske blev för mycket några gånger. Men det finns en bakgrund till just mitt drickande också för den delen men tyvärr är det inget som tas upp någonstans bland alla mina papper.  När jag drack så kände jag ett lugn, jag dövade det som fanns inom mig. 

  • editMed åren har jag också lärt mig att man inte ska dricka om man inte mår okej för oftast är det då som allt spårar ur. Det är lätt att vara efterklok. 

Från våren 2000 och fram till mitten av november samma år så hamnade jag på sjukhusets akutmottagning, blivit hemskickad och blev även omhändertagen jml LOB allt som allt så skedde dessa olika incidenter 6 gånger. Det är på grund av dessa incidenter som socialkontoret i den kommun som jag bodde i ansåg att ett HVB-hem skulle vara den bästa lösningen och jag lovade att hålla mig lugn tills ett lämpligt hem hittades. Och jag höll mitt ord. Jag var enligt socialkontoret klassad som alkoholist och det var även därför som jag senare också hamnade på ett HVB-hem. 

Vidare kan jag läsa följande: “enligt den information som u.t. besitter så har Sophias biologiske fader alkoholproblem. Oro finns hos modern att Sophia ska utveckla samma problematik.

 What? Alltså vad grundade hon det på? 

Under hösten i samband med dessa fyllor var mitt beteende mycket självdestruktivt. Enligt vad jag själv har sagt så pratade jag om självmord. Fanns kanske en orsak till det? Jag läser vidare och kan då läsa följande:

“.. både familjehemmet och hennes mamma var av den uppfattningen att hon i ett akut läge skulle kunna fullfölja ett självmord.” 

Då vill jag ställa en fråga: Om dem nu var av den uppfattningen, varför i hela fridens namn tog dem inte tag i det då? Nä, det är förstås lättare att låtsas att man bryr sig genom att sitta och säga en massa saker till en sekreterare på socialkontoret för att kunna hålla sin heder uppe. Men, att sitta och leka duktig var kanske inte den rätta vägen, för i slutändan var det ingen mindre än jag som drabbades.  Men allt skulle ju som vanligt se bra ut. 

I samband med sista fyllan då jag hamnade på sjukhus för observation så berättade jag för första gången för min mamma att jag vid 11 års ålder blev sexuellt utnyttjad av 3 äldre killar. Jag minns det så väl när jag berättade det, jag var helt jävla väck och den enda som jag såg där i dimmorna var just min mamma, det liksom bara brast för mig. Det där som jag gått och hållt inom mig i 7 år utan att någon hade förstått kom plötsligt fram. Det var som allt bara släppte där och då. Men det jag funderar på var varför ingen tog tag i det då när jag berättade? Varför förstod ingen att det var grunden till mitt mående – ja till allt? Nä, det är ju klart det är bättre att klassa mig som alkoholist och skicka iväg mig till ett HVB-hem. Jag menar då slipper man liksom problemen och allt löser sig för alla parter. Förutom för mig? Var det ingen som tänkte på att fråga mig? 

Enligt vad familjehemmet upplevde så var jag identitetslös. Och i samband med att jag flyttade till familjehemmet så blev jag jag religiös. Våren 2000 bytte jag min religiositet mot ett utåtagerande och självdestruktivt beteende. Återigen varför? 

Min relation till mamma har alltid varit ansträngd och komplicerad. Det har varit mycket konflikter som började redan vid 7 års ålder. Konflikterna trappades upp under tonåren och det resulterade i att jag senare också blev familjehemsplacerad då min mamma handgripligen kastade ut mig vid 15 års ålder. Där och då gav hon upp och lämnade över ansvaret till någon annan. Enligt vad det går att läsa så har jag under alla dessa år sökt min mammas accepterande. Jag har dock fått uppleva besvikelser avseende detta då hon inte orkat möta upp mina förväntningar? Ursäkta mig, men hon är ju trots allt min mamma? Om hon inte orkade möta upp mina förväntningar varför i hela jävla helvetet valde hon då att behålla mig? Jag blir mörkrädd, men jag får också fler svar på mina frågor. Fy fan, jag finner inga ord. 

Av personer runt Sophia upplevs hon som identitetslös. Återigen beskrevs jag som en människa som inte visste vem jag var. Egentligen är det inte så konstigt med tanke på att jag faktiskt var ganska så vilsen i mig själv? Enligt vad människor har sagt så tog jag på mig olika roller. Tre år tidigare hade en utredning gjorts på mig som därefter pekade på att jag var bedömd utvecklingsstörd. Det fanns dock en liten detalj, jag var inte alls utvecklingsstörd. Jag lurade alla, jag låtsades vara utvecklingsstörd av den anledningen att jag trodde min mamma skulle se mig och tycka om mig bättre. Men tyvärr visade det sig att hon inte brydde sig mer om mig då än innan, lika jävla känslokall precis som alltid. Diagnosen avskrevs. 

Vidare läser jag att jag upplevdes som mycket kontakt sökande. Att jag hade ett stort behov av uppmärksamhet. Återigen, det kanske finns en bakgrund till det? 

Återigen tas mitt alkoholmissbruk upp och återigen står det: “Enligt uppgift, bl.a från Sophias mamma, har Sophias biologiske pappa alkoholproblem. Sophias mamma uppger att han får samma reaktion på alkohol som Sophia, dvs omedelbara konsekvenser. Han tål inte alkohol.” 

När jag första gången läste igenom dessa papper och fick syn på just detta så ringde jag faktiskt upp min mamma och frågade henne rakt ut om hon minns att hon sagt det där och om det det stämde? (jag besitter idag på sanningen om min pappa och om vem han var.) Det som min mamma sa då var fruktansvärt chockerande. Hon nekade. Hon hade minsann inte sagt det där. Nä men vad bra vi säger så. Men saken är att hon sagt så mycket annat om min pappa. Hon har gett mig en felaktig bild av vem han var och det är nog det som svider mest. Jag har förlorat min pappa, jag fick aldrig chansen till att lära känna honom som den människan han faktiskt var. Och vet ni det gör ont, förbannat jävla ont. Jag har förlorat en del utav mig själv. 😢

Jag fortsätter att läsa: “Samtidigt som Sophia har utvecklats sista åren upplevs hon ändock som omogen.” Okej? Ni talar emot er själva lite där. Men tack då vet jag. Tydligen så utvecklade jag med åldern ett beteende som blev alltmer uppenbart destruktiva för omgivningen. Med detta avses alkoholanvändning,aggressivitet, m.m.. Förlåt men, vad då m.m? Kom ni inte på något mer? Tillåt mig skratta eller nej förlåt jag menar gråta en skvätt. 

För jag menar enligt vad u.t. skriver sedan är att jag är en flicka som har resurser. U.t. grundar detta på bl.a. på hur snabbt jag läste in vissa ämnen då jag började vid individuella programmet. U.t. skriver vidare: “Sophia har även trots sin livssituation och beteende en god uppfattning om sin situation och vad som sker.” Se där ja. Du talar visst emot dig själv igen. 👏

Angående Sophias framtid är u.t.s uppfattning att om det inte sker en förändring i positiv/konstruktiv riktning där Sophia kan vara i psykisk balans kommer Sophia att utveckla någon form av destruktivt beteende. Mest troligt är hon kommer att utveckla ett drogmissbruk. Vidare tror u.t., precis som andra runt Sophia, att Sophia kan hamna i en situation där hon fullföljer ett självmord om livet fortsätter att utvecklas på det vis som var hösten 2000.

Tack för all hjälp, men till vilken nytta. För någon hjälp fick jag aldrig. Men ni valde att sätta mig på ett HVB-hem som kostade 2.580:- /dygn. Där det inte fanns riktig personal. Ingen psykolog, ingen läkare, inga aktiviteter. Det fanns förvisso ett rum nere i källaren, dit kunde man gå och slänga porslin i väggen om man kände sig frustrerad eller arg. Men vad fick jag för hjälp? Ingen! När jag efter lite mer än ett år valde att flytta därifrån så hamnade jag i psykiatrins händer. Men fortfarande ingen psykologkontakt? Ingen som har tänkt på att ta reda på grunden till mitt mående? Nä, men visst det är lättare att säga att du är så och du är så, vi sätter in den där medicinen, så sätter vi in den här också. Åh, du kan inte sova? Ja men varsågod lite Imovane, stilnoct, propavan och kanske lite theralen? Jasså du mår dåligt, men då sätter vi in sobril, stesolid, attarax, lergigan. Ta sen det 3 gånger om dagen. Men vi sätter också in vid behov. Men lite zeldox kan du också få, kanske lite haldol? Men vi kan även testa lite lyrica. Allt som allt så har jag haft 27 olika mediciner under alla dessa år, allt från benzo till sorter som varit lite mer snällare och inte beroendeframkallande. 

Varför bara medicinera? Jag behöver inga jävla mediciner. Jag vill kunna känna, jag vill kunna skratta och vara glad, jag vill kunna gråta utan att behöva höra att jag mår dåligt vi måste lägga in dig. Jag vill kunna vara glad utan att behöva få höra att jag är manisk. Jag är fan jag! Jag har varit med om saker ingen ska behöva gå igenom eller vara med om. Men jag har aldrig blivit erbjuden en psykologkontakt? Är det för mycket begärt? Om jag säger att jag mår bra så lyssna då för fan! Se mig för den jag är! Jag behöver inte gömma mig bakom en massa mediciner. Visst, adhd-medicinen kanske jag behöver men allt det där andra? Våga se mig för den människan jag är. Alla mina s.k självmordsförsök har i själva verket varit ett rop på hjälp. Alla mina ärr, ja dem visar bara på hur stark jag varit men också hur jävla ont det har gjort. 

.. Nä, det är okej att må dåligt ibland, men det är också okej att må bra, skratta och känna glädje! 

Advertisements