Jag är varken sjuk eller störd bara lite skruvad. 


Det här inlägget riktar sig till några som tror sig veta bättre om mig än vad jag själv vet. Men hur som, ni säger saker som inte stämmer någonstans och nu tänker jag en gång för alla sätta ner foten och ryta till. 
Ni säger att jag är sjuk! Men får jag då fråga en sak, bara en sak; vad grundar ni det på? Ni får mer än gärna tala om det för mig i så fall. 

Vet ni en sak, för något år sedan valde jag att beställa hem samtliga journaler från alla håll och kanter, då ville jag använda mig utav dem för att kunna bygga upp mina föreläsningar. Men just då la jag inte märke till vad det stod där. Utan det har jag faktiskt lagt märke till nu. För någonstans har det gått jävligt snett och jag ville som ta reda på vart det gick snett och varför. Vem var det som verkligen bar ansvaret till allt? Nu när jag har gått igenom dem igen så får alla mina frågor sina svar. Och vet ni, det är skrämmande. Jävligt skrämmande. Jag tänker nu citera några rader från vad socialkontoret har skrivit 2000-10-24 och detta är något som min mamma har sagt:

Problemen började när Sophia var 3 år. Då Sophia var 7 år blev det allvarligt. Mamman upplever att det då skedde en förändring över natten och sedan har det blivit värre allt större Sophia blivit. Detta var strax efter att hennes bror fötts.” 

 Ju mer jag har funderat, vridit och vänt så har jag faktiskt hittat svaret på detta. Låt mig först visa en bild.  

Bilden är tagen hemma hos pappa i hans soffa, på bilden syns jag och min bror som då är ca 7 år gamla och den lille grabben i knät är inte ens ett år. Och mitt i allt sitter en leende kvinna som faktiskt ser glad ut. Och bilden, ja den är till 99% tagen utav pappa. Så vad var det som egentligen gjorde att jag vände över en natt så som min mamma så fint beskriver. 

Min gissning till varför det blev som det blev är att det hände något mellan mina föräldrar. Jag tror att det är så här att det var under denna tid som min mamma avbröt all kontakt med min pappa, varför vet jag inte men hon valde att hela tiden påpeka för mig att han inte tyckte om mig, att jag var psykisk sjuk m.m. 

När jag lyckades med något fick jag aldrig någonsin beröm. Istället var det som att få höra “jaha, så bra då” men aldrig fick jag höra att jag dög, att jag faktiskt gjorde något rätt. Jag fick istället veta att jag bara var ivägen, att jag var en bråkig och stökig unge och många gånger kände jag mig så otroligt värdelös att jag faktiskt önskade att jag aldrig hade blivit till. Inte så konstigt att mitt humör urartade. Man sabbade ju allt för mig och sänkte mitt självförtroende till botten, ja om det nu fanns någon botten. Jag slutade allteftersom jag växte upp att lita på människor men framförallt slutade jag lita på mig själv och på att jag dög för just den jag var. Jag kunde ingenting göra mer än att stå och se på hur jag allt mer föll neråt. Tidigt gick jag in i något som kan liknas som en depression och egentligen är det faktiskt inte så konstigt med tanke på allt. 

Inte nog med problemen som hela tiden uppstod hemmavid så vart jag mobbad i skolan. Jag hade inga som helst vänner, inte några som jag kunde på riktigt säga var min vän. Jag var annorlunda, jag var fräknig och passade inte riktigt in bland alla andra. I ett ganska tidigt skede så kände jag att jag var någon annan. Jag trodde att jag var en pojke, jag ville vara en pojke och gjorde allt som pojkar brukar göra. Det enda som faktiskt skilde oss åt var att jag inte hade det som dem hade, för jag hade ju en snippa och började alltmer utveckla bröst och snart var jag också inne i puberteten, jag var då bara 11 år när min kropp valde att ta steget till att bli vuxen. Och jag menar, jag var för i helvete bara ett barn. Under samma veva som detta skedde började tre äldre pojkar ge sig på mig sexuellt. Det pågick sedan under ca 1 år. Och därefter började en bekant till familjen att kladda med sina händer. Och allt detta höll jag för mig själv. Närmare bestämt under 7 år. Jag vågade helt enkelt inte berätta, för ingen skulle ju ändå aldrig tro på mig. Att hålla en sådan sak för sig själv är ganska så påfrestande. Det är egentligen inte så konstigt att man börjar må dåligt psykiskt då. Och det är heller inte så jävla konstigt att man börjar skada sig själv på ett eller annat sätt. Men fortfarande undrar jag vem som gav er rätten till att kalla mig sjuk? Jag var inte sjuk på det sättet som ni tror,  jag var deprimerad och jag tappade totalt lusten till att leva pgr av allt som hände. Men snart nog skulle jag också inse att det bara var början på ett helvete. 

Snabbt fick jag lära mig att ta på mig olika roller, en slags mantel som jag kunde gömma mig bakom. Jag byggde upp en mur kring mig själv, blev utåtagerande och kunde slå bakut på 3 röda. Ja, det är faktiskt inte så konstigt egentligen att allt blev som det blev. 
Min mamma verkade tycka det var “kul” att säga en massa saker om mig. Idag blir jag mest besviken och ledsen över det som hon sagt till socialtjänsten. Bland annat fick jag inte vara själv hemma i huset och orsaken till detta enligt vad hon själv har sagt, var det för att jag “stal“, både saker och pengar. 😱 Och dessutom påtalar hon att jag regelbundet stal på staden. Hur i hela helvete kunde hon ens sitta där och säga allt? Vad fan visste hon? Precis, ingenting. Hon ville verkligen smutskasta mig och göra mig dummare än vad jag var! Jag stal aldrig någonsin hemifrån, eller jo nu ljög jag – för jag stal hennes cigarettfimpar när jag var runt 12. Och tänker jag efter så “snodde” jag också några foton på mig från när jag var liten. Vet ni varför? Jo för jag ägde inga bilder själv. 😢

Vad gäller Sophias beteende mot småsyskonen har hon tidigare betett dig så illa mot dem (småsyskonen var då 9 och 5 år gamla och Sophia 16), även fysiskt, att de blir hysteriska då Sophia får sina utbrott och de finns i närheten. Med det tidigare beteendet som Sophia uppvisat skulle mamman och styvpappan aldrig tordas utsätta de övriga barnen för att vara ensam med Sophia, de litar inte på hennes beteende i en sådan situation.” 

Vänta nu här, vad då även fysiskt? Gjorde jag något mot dem psykiskt också? Om jag nu varit så jävla elak som hon säger så borde dem kanske få bearbeta allt hos en psykolog. Jag menar jag kan kanske ha skadat dem för livet. Men tillåt mig gråta en skvätt. Jag gav mig aldrig någonsin på någon utav dem. Jag skulle aldrig i min vildaste fantasi vilja skada någon. Så fuck off! Dessutom, det var visst någon som ständigt bet mig i armarna så det allt som ofta gick hål? Vems fel var det då? Jo men visst, det var mitt fel, för det hade minsann inte min bror gjort. Jaja, jag hade säkert bitit mig själv i armarna också så jag fick bitmärken. För det var ju alltid jag som fick skäll. Han kunde gråta och säga att det inte var han och ni; ja ni bara daltade med honom och tog hans jävla parti. Fast det är ju klart han var ju också eran lilla ängel. 

Vet ni dessutom om att min mamma och styvpappa var oroliga över att jag skulle kunna ta mitt liv? Vad dem grundar det på? Jadu, ta det med dem. 

I ett annat papper från socialtjänsten går det att läsa följande: 

Familjehemmet bedömde därefter att Sophia behövde hjälp att bearbeta sin förlorade barndom.

Se där ja se där ja när inte min mamma är med under ett samtal så dyker det upp annan information från annat håll. Men vet ni vad som är mest skrämmande. 😕 Jo, att när jag väl hade flyttat till Umeå, bott på ett behandlingshem för att sedan flytta därifrån efter ca 1 år och ut till eget. Då hamnade jag i psykiatrins grepp och en utredning gjordes och som dessutom visade på att jag hade borderline. Numera vet jag att så inte riktigt är fallet, en ny utredning ska göra då jag mest troligt har adhd och ingenting annat. Men i vilket fall som helst så går det att läsa om borderline på olika ställen och hela tiden framkommer samma sak om och om igen nämligen: 

På andra ställen kan man även läsa:

En gemensam sak med dessa texter är den att det framkommer om och om igen om att det kan handla om barndomen, trauma som uppkommit antingen genom något som hänt fysiskt eller psykiskt. Så vad drar jag för slutsatser av allt detta? Jo, att det är ni som har gjort mig sjuk. Det är ni som aldrig har trott på mig. Aldrig tillåtit mig att att våga tro på mig själv, att acceptera mig själv och ni har aldrig låtit mig vara jag! Så vem är ni att kalla mig sjuk? 👊

Så vart tog den där glada och spralliga tjejen vägen som så fint satt och tittade på när hennes bror öppnade sin julklapp? ❤️ Jo, hon blev borttappad pgr av dem vuxnas bråk, tjafs, lögner, otrygghet, hopplöshet, nedvärderande och mycket annat. Det var ni vuxna som ställde till allt. Det var ni som såg till att jag blev sjuk för att Ni skulle kunna ha kontroll och köra något jävla maktspel. Men vet ni en sak, ni kommer aldrig någonsin mer kunna trycka ner mig, ni kommer aldrig mer kunna såra mig för jag har lärt mig, ni har gjort mig starkare och jag kommer tamejfan lyckas här i livet. Jag är varken sjuk eller störd bara lite skruvad. 😂

Puss å kram! 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s