Att blåsa ut andra människors ljus. 

Om någon stör sig på det jag skriver i min blogg, en plats där jag faktiskt kan ventilera mig! Så har jag bara en sak att säga: Det är fritt fram att sluta läsa 📚. Om mina tankar inte duger för dig så låt då bli att följa mig? Jag tvingar INGEN till att läsa!

Visst många av er har säkert hört saker som jag berättat tidigare, men som ni vet så kommer alltid sanningen fram förr eller senare. Tyvärr så har jag under hela min uppväxt fått en helt felaktig bild om vem min pappa var,  men den bilden stämmer inte. Mycket grundar sig i att min mor faktiskt har varit och fortfarande är bitter för något som ingen kommer att kunna ändra på förutom hon själv. Detta svek som hon känner och har känt har lett till den bitterhet hon lever i och som dessutom tyvärr fått gå ut över mig. Förmodligen för att jag varje dag påminde henne om den som hon en gång älskade. För ja, jag är lik min pappa och har alltid varit. Hon såg och ser min pappa i mig. Min mamma har gjort mig sjuk. Hon har lagt över ilskan på mig därav hennes beteende. Jag tror inte ens att hon har kunnat släppa tankarna och känslorna. Och egentligen kan jag tycka att hon borde ta emot hjälp och bearbeta allt. Jag önskar att min mamma faktiskt valde att ta hjälp, för jag vet att det förmodligen gör jävligt ont inom henne. Men det är dags att sluta blunda. Om hon kunde förstå att jag inte är han, att jag inte kan ändra på det som hon känner,  så kanske vi småningom också kunde prata ut tillsammans. 

Så, ni som kommenterar att jag lurar mig själv osv ni kanske ska ta och fråga mig personligen vad som egentligen händer och sker. Jag har liksom aldrig kunnat få bilda mig en egen uppfattning om vem min pappa var pgr av allt skitsnack som jag fått höra. Alla minnen från barndomen kommer sakta sakta fram och upp till ytan. Så nu kanske ni förstår vad jag menar med att jag börjar hitta mig själv. Och kan ni inte vara glada för min skull så kan ni vända på klacken. För då tillför ni heller inget positivt. Jag kommer aldrig ALDRIG någonsin få träffa min pappa, jag kommer aldrig någonsin få lära känna honom personligen för han finns inte längre 😭, och vet ni det gör jävligt ont! Varje jävla dag är en plåga, en smärta utav dess like. Jag saknar honom fruktansvärt mycket och jag är förbannat ledsen för att jag aldrig fick chansen att lära känna honom. Ärligt så önskar jag att jag hade fått växa upp tillsammans med honom. För jag hade behövt han i mitt liv. För han var rak och hård men även rättvis. Hade jag fått chansen till det så hade jag förmodligen varit en helt annan människa och jag hade säkerligen fått ett annat liv?! Så när det kommer kommentarer som vissa utav er skriver så är det som ett slag i magen. Ni tror er veta vem jag är och har varit, men ni vet inte sanningen! Så låt bli, snälla jag ber er. För det gör redan jävligt ont. 

Jag älskar min pappa oavsett för att han är just min pappa! ❤️ och jag älskar min familj! 👪 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s