Att hitta tillbaka till sig själv!

Under hela min uppväxt och även på senare tid så har jag alltid känt mig vilsen. Jag har aldrig riktigt vetat vem jag varit eller för den delen vem jag faktiskt ville vara. Idag däremot vet jag vem jag är! Och jag tänker leva mitt liv som aldrig förr även om det kanske resulterar i att jag mister nära och kära. Men det är inte mitt fel, utan det är i så fall deras förlust. 

Men låt mig förklara lite. 

För 35 år sedan föddes en söt flicka som fick namnet ‘Linda Östlund‘  –  hon fick sin mors efternamn. Men så hittade hon en man som hon gifte sig och därmed var även Östlund ett minne blott, för hon valde istället att ta efternamnet Karlsson

När jag fick veta det så kände jag på en gång att det inte var rätt någonstans. Det kändes som om min mors nya man försökte ta henne ifrån mig. Den lilla gnutta trygghet som jag kände försvann sakta med tiden. Dem valde att bilda familj och någonstans inom mig så kände jag mig fruktansvärt utstött. Jag verkligen gjorde allt för att nå min mor men förgäves. 
Så när jag skulle fylla 20 så gick jag i tankarna om att byta mitt efternamn, jag tänkte först ta namnet Viberg precis som min far. Men så blev det Östlund tillslut, mest för att jag ville behålla efternamnet inom familjen för det var ju trots allt så jag hette som liten och dessutom fanns det ju redan två stycken som redan bar det och det var mina två mostrar, idag är det dock bara en som bär namnet. Men allt förändras med tiden, familjemedlemmar försvinner, man tappar kontakten osv. 

Men nu så här 15 år senare är jag tillbaka på ruta ett där allt började angående namnbyte. Återigen finns namnet Viberg med i mina tankar precis så som dem gjorde när jag var 20 fast idag känns det mer rätt och mer naturligt. Men även om jag inte väljer att byta (för jag har faktiskt inte bestämt mig) så vet jag att jag innerst inne är en Viberg. Men jag kommer dock aldrig bli lika bäst som min bror för det finns bara en som han! Vem är störst och bäst i Veberöd? Haha 😂 Så jag kommer aldrig nå till hans höjder men jag är bra på så mycket annat så det gör inget liksom. Dessutom har jag numera valt att kalla mig för ‘Linda Sophia‘, ja för på något sätt så känns det mer naturligt att låta människor kalla mig för vad dem själva känner för. 

I och med flytten ner till Skåne så var det som om alla bitarna föll på plats. Det var som om jag hittade hem efter alla dessa år. Mitt liv började som sagt här nere för 35 år sedan och här kommer jag leva tills den dagen jag dör. Låt mig citera en mening från våran nationalsång som avslutning:  

Ja ja vill leva jag jag vill dö i Skåne!” 

Så varsågod, kalla mig för vad du själv känner för! Det kan faktiskt spela ganska stor roll för var och en! För någon är jag kanske just bara Sophia medan jag är Linda för någon annan! Det är helt okej och jag tänker inte hålla på att rätta er om ni skulle säga något annat. ❤️ 🙏 

Kom ihåg en sak: Jag är den jag är, du kommer aldrig någonsin kunna ändra på mig eller få mig att vara någon som du vill att jag ska vara! För jag är jag och jag är stolt över mig själv! 


Skåne i mitt hjärta! 

Nu har det snart gått en månad sedan jag köpte min allra första egna lägenhet och flyttade in! Det är väl det som kallas för att vuxenpoäng! 😃 Men det är två månader sedan som flytten ner till Skåne gick. Och jag ångrar det inte för en sekund. Visst det kommer dagar som bara drar undan marken från min fötter och som sätter hela världen i obalans. Men jag har också lärt mig att det är okej så länge man reser sig upp igen och inte gräver ner sig. Att vara vuxen är fan inte lätt, det är både tufft och krävande men samtidigt lär man sig något nytt varje dag och det är faktiskt det som formar en till den man ska bli och vill vara. Man måste våga chansa, man måste våga riskera för att klättra uppåt på karriärstegen. För att kunna nå sina mål och drömmar så måste man våga göra nya saker. Man måste våga utmana ödet. ❤️ 

“Livet är inte någon dans på rosor precis det är en dans med svåra steg.”  

Jag trivs som bara den här nere i Skåneland. Jag har hunnit med att jobba som volontär vid Lundapride vilket var en grym upplevelse, förutom allt slit och jobb så träffade jag grymt härliga människor som alla satte sina spår i mitt hjärta. Deras sätt att vara, inga dömande blickar, bara en massa ren och skär glädje och värme. Och för allra första gången kände jag att jag faktiskt passade in och jag var en i mängden! Den helgen växte jag enormt mycket i mig själv! 🙏

Och hur trivs jag i Veberöd då? Jodå, jag trivs faktiskt bra, ja bättre än förväntat. Jag trodde att jag skulle längta tillbaka till Hälsingland och Arbrå igen men vet ni, det gör jag inte. För Arbrå har ingenting att erbjuda och jag är enormt tacksam över att jag tillslut vågade gå min egna väg och lämna allt bakom mig. Det är ett val som jag aldrig kommer att ångra. För ni vet när människor vet allt om en själv utan att du själv vet om det och när det tisslas och tasslas bakom ryggen på en för att du sticker ut ur mängden…ja, det är något som jag faktiskt jävligt stolt över att jag vågade lämna. För det sägs att är man inte född Arbråbo så kommer man heller aldrig in i “gemenskapen” och det stämmer nog jävligt bra! 

Jag saknar Ingenting där uppe förutom några enstaka människor. Men det är också det enda. 

Men det finns något som tynger mig, som får mig att undra lite över mänskligheten. Familjen. Jag trodde mer på den så kallade familjen jag en gång hade. Jag trodde mer på värme och kärlek. Att familjen är människor som ska finnas där oavsett. Men det finns vissa som sårar mig genom sin tystnad. Tack för det, ni har verkligen visat vilka ni är. Tragiskt hur vissa kan bete sig. Men ja, jag tänker inte ödlsa mer tid och energi på er. Ni har verkligen visat mig vart ni står genom att inte kunna acceptera det val som jag faktiskt har gjort. Så vad säger man? På återseende eller något. 

Men som sagt jag tänker inte gräva ner mig bara för att vissa beter sig som om jag inte fanns. För jag har en familj nu, även om den är liten men det är en familj som betyder enormt mycket för mig. Dem som finns där, som får mitt liv att kännas som en vinst. Jag trodde aldrig att jag skulle få säga att jag har en familj, men det har jag. Och min familj är den vackraste familjen man kan önska sig! ❤️ Jag älskar er otroligt mycket! 

Nu måste jag börja avrunda här, jag ska ner på banken och fixa lite saker, ta en runda med cykeln och utforska Veberöd lite mer. Ska försöka hitta ett visst ställe, för ikväll är det allsång just där och jag skulle vilja dra dit. Så idag ska jag på upptäcktsfärd. Men innan jag avslutar tänkte jag bjuda på några bilder bland annat från lägenheten! 

Puss och kram på er och var rädda om varandra! ❤️ 

Jag ville säga hej 

Jag ville säga hej och hälsa på dig, men jag får göra det på helt fel plats. En plats som du inte ska vara på. Här sitter jag på en bänk med tårar som rinner längs med mina kinder. Det gör så förbannat ont. Om någon bara kunde känna den smärtan som finns inom mig, om någon bara kunde hålla om mig och aldrig mer släppa taget om mig. Jag har så många frågor men inga svar. 
Här sitter jag och er ut över den plats du ligger på pappa, fåglarna kvittrar och någonstans långt härifrån så smäller någonting. Här sitter jag med en klump i magen, och det känns som om jag ska gå sönder. Fan, jag saknar dig pappa. 💔😭

Jag tänkte att jag skulle försöka skriva något vettigt och fint men jag hittar inte orden just nu. 

Hallon, vanilj eller jordgubb. 

Tänk om jag bara kunde få smaka på hennes läppar en enda gång. Tänk om jag bara fick känna hennes hud mot min, dra mina fingrar genom hennes tjocka hår och låta henne få vila sitt huvud mot min axel. Tänk om jag bara fick ligga bredvid henne och höra hennes andetag, låta mitt huvud vila mot hennes bröst och känna hjärtat slå. Tänk om jag bara fick ligga där bredvid henne och se in i hennes ögon. Bara ligga där och vara, känna lycka, glädje och värme. ❤️ 

Undrar hur hennes läppar smakar, kanske som smaken av hallon, vanilj eller jordgubb 🍓.  Men jag får nog fortsätta drömma om hon som gör mig alldeles varm i hela mig och som ger mig fjärilar i magen bara genom att jag tittar på henne. 

Jag har gjort ett val här i livet. 

Jag har gjort ett val här i livet, ett val som kanske rent av är bättre än alla andra val. Men även om jag nu har valt att göra den här resan, det här valet men också framförallt påbörja ett nytt kapitel så är ju jag fortfarande jag, eller hur? Det känns så oerhört tråkigt och ledsamt att dem människor man faktiskt litade på och trodde på helt plötsligt bara vänder ryggen till? Varför måste en del människor vara så inåthelvete bittra för? Kan ni inte ens för första gången visa en liten gnutta stolthet? Eller vara glada för min skull? Jag trodde jag visste vilka en del var, men jag hade nog fel – fruktansvärt fel. För vet ni en sak; tystnaden gör mer ont än vad ni kan tro? Men det är ju som vanligt, spelar ingen roll vad jag än gjort, så nog fan har ni alltid fått mig till att sjunka tillbaka till en nivå som är bra för er så att ni kan fortsätta kontrollera. Men det är slut med det! Låt mig få välja mina egna val, låt mig få bestämma vad fan jag vill göra med mitt liv. Kan ni inte bara se glädjen över att jag väljer en väg som kan ge mig så oändligt mycket mer kunskap, utveckling och rätt väg in i livet

Jag är fortfarande jag, jag är fortfarande en dotter, ett barnbarn, en systerdotter, en kusin och en vän? Jag försvinner ju inte direkt? Jag är ju fortfarande kvar och jag är jag. Men jag ska tamejfan inte behöva klamra mig krampaktigt fast vid något, speciellt inte när jag inte kommer någon vart och bara står och stampar på ett och samma ställe. Tystnaden svider, den skaver och den den bränner. 
Med det här inlägget vill jag bara säga: för en gångs skull, VAR GLADA för min skull och sluta behandla mig som om jag vore ett barn och inte förstod ett jävla skit. För vet ni, jag förstår, jag är smart, klok, framåt, nyfiken och stolt!

Ja, tamejtusan jag är STOLT att jag tar det här klivet rätt ut mot nya mål och höjder, med nya utmaningar att ta mig an. 

På tisdag går flytten och många har haft chansen till att träffa och umgås med mig innan, men det är bara några få som valt att faktiskt ta den chansen och dem människorna betyder enormt, dem har på ett eller annat sätt hjälpt mig, dem har gett mig redskapen och lärdomarna om vad som komma skall, dem har hejat, peppat och stöttat – ja dem har gett mig den där förbannade sparken i baken när jag som mest har behövt den. 

Så tack Hälsingland för allt du har gett mig, för alla lärdomar, för alla möten och för alla utmaningar som jag fått efter vägen. Nu är det dags för mig att vända blad och börja på ett helt nytt kapitel. ❤️ 

Jag är varken sjuk eller störd bara lite skruvad. 


Det här inlägget riktar sig till några som tror sig veta bättre om mig än vad jag själv vet. Men hur som, ni säger saker som inte stämmer någonstans och nu tänker jag en gång för alla sätta ner foten och ryta till. 
Ni säger att jag är sjuk! Men får jag då fråga en sak, bara en sak; vad grundar ni det på? Ni får mer än gärna tala om det för mig i så fall. 

Vet ni en sak, för något år sedan valde jag att beställa hem samtliga journaler från alla håll och kanter, då ville jag använda mig utav dem för att kunna bygga upp mina föreläsningar. Men just då la jag inte märke till vad det stod där. Utan det har jag faktiskt lagt märke till nu. För någonstans har det gått jävligt snett och jag ville som ta reda på vart det gick snett och varför. Vem var det som verkligen bar ansvaret till allt? Nu när jag har gått igenom dem igen så får alla mina frågor sina svar. Och vet ni, det är skrämmande. Jävligt skrämmande. Jag tänker nu citera några rader från vad socialkontoret har skrivit 2000-10-24 och detta är något som min mamma har sagt:

Problemen började när Sophia var 3 år. Då Sophia var 7 år blev det allvarligt. Mamman upplever att det då skedde en förändring över natten och sedan har det blivit värre allt större Sophia blivit. Detta var strax efter att hennes bror fötts.” 

 Ju mer jag har funderat, vridit och vänt så har jag faktiskt hittat svaret på detta. Låt mig först visa en bild.  

Bilden är tagen hemma hos pappa i hans soffa, på bilden syns jag och min bror som då är ca 7 år gamla och den lille grabben i knät är inte ens ett år. Och mitt i allt sitter en leende kvinna som faktiskt ser glad ut. Och bilden, ja den är till 99% tagen utav pappa. Så vad var det som egentligen gjorde att jag vände över en natt så som min mamma så fint beskriver. 

Min gissning till varför det blev som det blev är att det hände något mellan mina föräldrar. Jag tror att det är så här att det var under denna tid som min mamma avbröt all kontakt med min pappa, varför vet jag inte men hon valde att hela tiden påpeka för mig att han inte tyckte om mig, att jag var psykisk sjuk m.m. 

När jag lyckades med något fick jag aldrig någonsin beröm. Istället var det som att få höra “jaha, så bra då” men aldrig fick jag höra att jag dög, att jag faktiskt gjorde något rätt. Jag fick istället veta att jag bara var ivägen, att jag var en bråkig och stökig unge och många gånger kände jag mig så otroligt värdelös att jag faktiskt önskade att jag aldrig hade blivit till. Inte så konstigt att mitt humör urartade. Man sabbade ju allt för mig och sänkte mitt självförtroende till botten, ja om det nu fanns någon botten. Jag slutade allteftersom jag växte upp att lita på människor men framförallt slutade jag lita på mig själv och på att jag dög för just den jag var. Jag kunde ingenting göra mer än att stå och se på hur jag allt mer föll neråt. Tidigt gick jag in i något som kan liknas som en depression och egentligen är det faktiskt inte så konstigt med tanke på allt. 

Inte nog med problemen som hela tiden uppstod hemmavid så vart jag mobbad i skolan. Jag hade inga som helst vänner, inte några som jag kunde på riktigt säga var min vän. Jag var annorlunda, jag var fräknig och passade inte riktigt in bland alla andra. I ett ganska tidigt skede så kände jag att jag var någon annan. Jag trodde att jag var en pojke, jag ville vara en pojke och gjorde allt som pojkar brukar göra. Det enda som faktiskt skilde oss åt var att jag inte hade det som dem hade, för jag hade ju en snippa och började alltmer utveckla bröst och snart var jag också inne i puberteten, jag var då bara 11 år när min kropp valde att ta steget till att bli vuxen. Och jag menar, jag var för i helvete bara ett barn. Under samma veva som detta skedde började tre äldre pojkar ge sig på mig sexuellt. Det pågick sedan under ca 1 år. Och därefter började en bekant till familjen att kladda med sina händer. Och allt detta höll jag för mig själv. Närmare bestämt under 7 år. Jag vågade helt enkelt inte berätta, för ingen skulle ju ändå aldrig tro på mig. Att hålla en sådan sak för sig själv är ganska så påfrestande. Det är egentligen inte så konstigt att man börjar må dåligt psykiskt då. Och det är heller inte så jävla konstigt att man börjar skada sig själv på ett eller annat sätt. Men fortfarande undrar jag vem som gav er rätten till att kalla mig sjuk? Jag var inte sjuk på det sättet som ni tror,  jag var deprimerad och jag tappade totalt lusten till att leva pgr av allt som hände. Men snart nog skulle jag också inse att det bara var början på ett helvete. 

Snabbt fick jag lära mig att ta på mig olika roller, en slags mantel som jag kunde gömma mig bakom. Jag byggde upp en mur kring mig själv, blev utåtagerande och kunde slå bakut på 3 röda. Ja, det är faktiskt inte så konstigt egentligen att allt blev som det blev. 
Min mamma verkade tycka det var “kul” att säga en massa saker om mig. Idag blir jag mest besviken och ledsen över det som hon sagt till socialtjänsten. Bland annat fick jag inte vara själv hemma i huset och orsaken till detta enligt vad hon själv har sagt, var det för att jag “stal“, både saker och pengar. 😱 Och dessutom påtalar hon att jag regelbundet stal på staden. Hur i hela helvete kunde hon ens sitta där och säga allt? Vad fan visste hon? Precis, ingenting. Hon ville verkligen smutskasta mig och göra mig dummare än vad jag var! Jag stal aldrig någonsin hemifrån, eller jo nu ljög jag – för jag stal hennes cigarettfimpar när jag var runt 12. Och tänker jag efter så “snodde” jag också några foton på mig från när jag var liten. Vet ni varför? Jo för jag ägde inga bilder själv. 😢

Vad gäller Sophias beteende mot småsyskonen har hon tidigare betett dig så illa mot dem (småsyskonen var då 9 och 5 år gamla och Sophia 16), även fysiskt, att de blir hysteriska då Sophia får sina utbrott och de finns i närheten. Med det tidigare beteendet som Sophia uppvisat skulle mamman och styvpappan aldrig tordas utsätta de övriga barnen för att vara ensam med Sophia, de litar inte på hennes beteende i en sådan situation.” 

Vänta nu här, vad då även fysiskt? Gjorde jag något mot dem psykiskt också? Om jag nu varit så jävla elak som hon säger så borde dem kanske få bearbeta allt hos en psykolog. Jag menar jag kan kanske ha skadat dem för livet. Men tillåt mig gråta en skvätt. Jag gav mig aldrig någonsin på någon utav dem. Jag skulle aldrig i min vildaste fantasi vilja skada någon. Så fuck off! Dessutom, det var visst någon som ständigt bet mig i armarna så det allt som ofta gick hål? Vems fel var det då? Jo men visst, det var mitt fel, för det hade minsann inte min bror gjort. Jaja, jag hade säkert bitit mig själv i armarna också så jag fick bitmärken. För det var ju alltid jag som fick skäll. Han kunde gråta och säga att det inte var han och ni; ja ni bara daltade med honom och tog hans jävla parti. Fast det är ju klart han var ju också eran lilla ängel. 

Vet ni dessutom om att min mamma och styvpappa var oroliga över att jag skulle kunna ta mitt liv? Vad dem grundar det på? Jadu, ta det med dem. 

I ett annat papper från socialtjänsten går det att läsa följande: 

Familjehemmet bedömde därefter att Sophia behövde hjälp att bearbeta sin förlorade barndom.

Se där ja se där ja när inte min mamma är med under ett samtal så dyker det upp annan information från annat håll. Men vet ni vad som är mest skrämmande. 😕 Jo, att när jag väl hade flyttat till Umeå, bott på ett behandlingshem för att sedan flytta därifrån efter ca 1 år och ut till eget. Då hamnade jag i psykiatrins grepp och en utredning gjordes och som dessutom visade på att jag hade borderline. Numera vet jag att så inte riktigt är fallet, en ny utredning ska göra då jag mest troligt har adhd och ingenting annat. Men i vilket fall som helst så går det att läsa om borderline på olika ställen och hela tiden framkommer samma sak om och om igen nämligen: 

På andra ställen kan man även läsa:

En gemensam sak med dessa texter är den att det framkommer om och om igen om att det kan handla om barndomen, trauma som uppkommit antingen genom något som hänt fysiskt eller psykiskt. Så vad drar jag för slutsatser av allt detta? Jo, att det är ni som har gjort mig sjuk. Det är ni som aldrig har trott på mig. Aldrig tillåtit mig att att våga tro på mig själv, att acceptera mig själv och ni har aldrig låtit mig vara jag! Så vem är ni att kalla mig sjuk? 👊

Så vart tog den där glada och spralliga tjejen vägen som så fint satt och tittade på när hennes bror öppnade sin julklapp? ❤️ Jo, hon blev borttappad pgr av dem vuxnas bråk, tjafs, lögner, otrygghet, hopplöshet, nedvärderande och mycket annat. Det var ni vuxna som ställde till allt. Det var ni som såg till att jag blev sjuk för att Ni skulle kunna ha kontroll och köra något jävla maktspel. Men vet ni en sak, ni kommer aldrig någonsin mer kunna trycka ner mig, ni kommer aldrig mer kunna såra mig för jag har lärt mig, ni har gjort mig starkare och jag kommer tamejfan lyckas här i livet. Jag är varken sjuk eller störd bara lite skruvad. 😂

Puss å kram!