En adhd-skalles dag

Ingen dag är den andra lik, varje dag innehåller nya utmaningar och nya hinder att ta sig förbi. När stressen blir för mycket skriker min kropp stopp, hjärnan säger kör på fastän den vet om att det alltid slutar i kaos

Att ha en daglig sysselsättning att gå till, något som jag faktiskt kan kalla för mitt jobb är ett jävla stort plus trots allt. Men ibland blir det för mycket på något vis. Jag ska försöka förklara för er

Du står och arbetar med något och mitt i allt så ropar någon på mig: “Fia kan du fixa…” självklart, släpper det jag har i händerna för att jag ska kunna bistå med det som behövdes. När jag väl är klar så har jag hunnit glömt bort det där första jag höll på med och sätter samtidigt igång med något helt annat. Och återigen ropar någon “Fia, kan du vara snäll…” självklart för det är ju så det ska vara. Men plötsligt inser jag att jag snurrat in mig själv i en enda stor röra. Vad var det jag höll på med från första stund? Det minns jag faktiskt inte. Timmarna går och plötsligt inser jag, ja just ja och börjar då om från noll. 

Det blir lätt överhettad i min adhd-skalle. Jag vill liksom så mycket, men glömmer lätt bort och kan verka både less och tvär fastän jag inte är det. Men jag måste få chansen till att hinna med i karusellen innan det blir för överväldigande. 

Jag vill hela tiden lära mig nya saker och jag visar verkligen att jag vill det.Vill veta allt, hur funkar det, hur gör jag med den där, vad händer om jag trycker på den knappen, vad kan jag göra för att det ska bli bättre, vilka kurser kan jag gå, vad krävs för att kunna lära mig det där, är det svårt eller är det lätt, hur gör jag om jag vill ta betalt av den där kunden, vad gör jag om jag gör fel och hur kan jag bistå med mer än det jag redan gör? 

Ja, hela tiden vill jag lära mig nya saker. Jag visar framfötterna hela tiden, precis som det ska vara. Jag är tjenis med kunderna – varenda en gör att jag blir glad, dem ger mig ett leende på läpparna och dem sätter färg på min annars tråkiga, trista och gråa värld. 

Och det är ju inte bara personalen som lär mig saker och ting utan även alla kunder. 

Jag har mina arbetsområden, och jag trivs grymt bra med dem. Men samtidigt vill jag också kunna bidra med mer. Helst nyss. Men det är ju så jag funkar. Jag och min adhd-skalle. Allt ska gå i en rasande fart, ibland glömmer jag bort mig själv mitt i allt. Glömmer bort att andas, glömmer bort att vila och äta – ja jag glömmer bort hela mig själv. 

Men idag var det en speciell dag för mig och min adhd-skalle. Idag skulle en kontrollant komma och kolla hur vi hade det. Vi väntade och vi väntade, jag frågade hela tiden “har vi gjort allt, vi har inte glömt något” jag ville verkligen vara säker på min sak. Jag ville att allt skulle vara perfekt. Jag ville verkligen att vi skulle få godkänt och jag var verkligen supernervös. Hela jag höll på att dö av nervositet. Plötsligt kommer hon in tillsammans med personalchefen. Shit! Det är nu eller aldrig. Nu var det dags. Kollade på Stefan, tog ett djupt andetag. Nu stod vi där. Stefan skötte kassan, jag skötte talet. Personalchefen började med att tala om hur mycket han hade berömt mig för henne, hur mycket jag ville lära mig, att jag var grymt uppskattad, att jag skötte mig utan anmärkning och att jag trivdes hos dem. Samtidigt tillade han med glimten i ögat “för det gör du väl?” haha så klart!! Trivs nå grymt bra trots att jag har mina dagar som kanske inte är helt okej. Mem jag visade i alla fall kontrollanten det vi hade och allt annat som var viktigt. Hon var tydligen nöjd, påpekade att det här såg väldigt bra ut. Inom mig skrek jag av lycka! Vi klarade det, vi gjorde det och det var jag som förde talan! Wow! Framsteg! Sedan var det dags för henne och personalchefen att gå tillbaka. Jag kunde andas ut, allt släppte – gjorde high five med Stefan! Jävlar vad bra vi är

När jag senare skulle springa in till chefen för att prata om en sak så var även personalchefen där. Han berättar då att jag hade fått enomt mycket beröm från kontrollanten. 😊 Jag svarade med ett okej. Och han påtalade då att “jo men Sophia hon gjorde verkligen det, ta till dig av det“. Jag visste inte vad jag skulle känna. Jag är inte van att få beröm, jag vet liksom inte hur jag ska hantera det. Men juat nu sitter jag hemma i soffan och försöker greppa tag om det, om det beröm som jag fick och försöka suga åt mig av det. 

Och trots min adhd-skalle så funkar jag skapligt i min roll som jag faktiskt har på mitt “arbete“.

Jag är så sjukt tacksam för allt, för den chansen jag fått att kunna utvecklas och växa i mig själv. 

/Fia 

Advertisements

Nya utmaningar 

Det har hänt en hel del sedan sist jag skrev. För lite mer än två veckor sedan blev jag bjuden på middag hemma hos Anders och Magnus. Efter att vi hade ätit och fikat lite så fick vi lite tid över till att prata. Det har ju varit rätt så kaotiskt kring mig ett tag nu, skulle nästan kunna säga att jag pendlat väldigt fort från att må bra till att göra en rejäl krashlandning. Det har ju så klart satt sina spår, det har tärt mycket inte bara på mig utan även för de som finns runtomkring. En varningslampa hade tänts och blinkat rött väldigt länge. Saken är den att jag själv inte har sett det då jag har varit så inne i allt annat. Jag har verkligen varit trångsynt. När dem har hotat med ett annat boende eller behandlingshem om jag fortsatte på den linje som jag varit inne på så har jag tagit det med en nypa salt och tänkt att det bara varit tomma hot. Men då när jag var hos Anders och Magnus så hände något. Det var som om jag vaknade upp och förstod allvaret. Det slutade med att jag valde att skriva ett kontrakt tillsammans med dem, där vi radade upp fyra olika punkter som vi slutligen skrev under på. Det kändes så galet bra! När jag cyklade hem den kvällen så gjorde jag det med ett leende på läpparna och med ett helt nytt tankesätt. Jag insåg att jag måste ta tag i situationen för i slutändan är det bara JAG som kan förändra situationen men med en viss hjälp förstås. 

Dagen efter, det var en söndag, jag minns det klart och tydligt. Jag ville få igång mitt liv och mina rutiner som jag så väl behöver. Så den dagen valde jag att springa in på Spelboa för att prata med dem som jobbade där om jag möjligen kunde få praktik hos dem. Det skulle nog inte vara några problem, men dem behövde prata med chefen först och som i sin tur sa ja! Lycka! Jag vart så.grymt glad och tacksam. Fick börja samma vecka dessutom, så jag började på torsdagen. Schema lades och jag kände mig galet nöjd med dem tiderna som jag fick! Wow! Vilken känsla! Och nu har jag varit där lite drygt två veckor. Jag visar hela tiden att jag vill lära mig, veta hur allt fungerar och så. Jag verkligen säger rakt ut att jag vill se hur det fungerar som och på så sätt kan jag underlätta för de andra som ibland kan ha mycket i kassan. När dem har fullt upp så tar jag egna initiativ, kollar om bord behöver torkas, om dryckeskylen behöver fyllas på, att det ser rent och fräscht ut vid kaffet och fikabrödet osv. Har även fått lite mer kött på benen när det gäller att fixa alla sorters korv. Grillad/kokt med bröd går som på räls nu så nu håller jag sakta men säkert på att lära mig att göra mosmenyerna. Det är mycket nytt som ska tas in i huvudet på mig men det går framåt och för varje gång växer jag i mig själv. Snart nog kommer jag också ha ansvar för mackor och lite annat kul. Varje dag är en utmaning i sig, ingen dag ser ut som den andra hela tiden något nytt. Dessutom får jag träffa otroligt många härliga kunder som alla får mig att le. 

Det som är bra med just spelboa för min del är att jag får chansen att växa i mig själv, lära mig saker som jag inte trodde att jag kunde men det allra viktigaste är att mitt självförtroende växer mer och mer. Så ja, jag är galet nöjd över att jag fick chansen till att ha min praktik just hos dem på spelboa. Jag trivs grymt bra med dem som jobbar där, dem är väldigt tydliga när dem förklarar vad jag ska göra och hur jag ska göra olika saker – det är ett stort plus. För jag behöver den där tydligheten då jag inte tar in allt på samma sätt som andra kanske gör, men det känns ändå som om jag lär mig fort i alla fall! Så, mitt liv ser mycket bättre ut nu än vad den gjorde för kanske 3 veckor sedan. Mina rutiner som är A och O för mig är återigen på plats. Varje dag som jag känner att jag får må bra är en grym känsla, men jag vet också att det ibland kan dimpa för mig. Men då ska jag försöka se tecknen i tid så att jag också kan be om hjälp i tid! Livet är här och nu och jag tänker leva det.

Må gott! 

Ett tips! 

Detta är till dig som inte förstår hur jag fungerar; 
•Till dig som tror att jag både är lat och helt dum i huvudet. 

•Till dig som inte förstår vilket kaos det kan vara för mig i olika situationer och bland mina känslor. 

•Till dig som inte förstår varför jag inte kan sitta stilla en längre stund utan att behöva skruva på mig, fingra på telefonen eller pilla på något annat. 

•Till dig som inte förstår att jag fort blir trött vid mycket ljud och rörelse. 

•Till dig som inte förstår hur jävla jobbigt allt kan vara ibland. 
Låt mig då få ge dig ett råd; 

– Läs den här texten så kanske du kommer förstå mig lite mer! 👌

http://uppskattat.se/den-har-texten-om-adhd-ar-bland-det-basta-vi-nagonsin-last-detta-borde-alla-lasa/

Adhd 

När jag inte kan sätta ord på hur allt känns inuti mig själv. När jag inte vet hur jag ska kunna förklara så att du förstår. Jag önskar att det stod inristat i min panna så att du enklare skulle kunna förstå.

När jag försöker förklara att det bara känns som ett enda stort kaos i mitt huvud där allt hoppar både hit och dit. När jag säger att det känns som om hela jag ska explodera, så är det precis så det känns. När det bara kryper i hela kroppen, när rastlösheten och stressen blir för mycket – då vill jag bara rusa ut!! Gå så långt benen bär mig. När det gör så ont att jag inte längre kan kontrollera mig, när det känns som om jag bara vill fly, fly så långt bort jag kan. När jag är arg eller skriker på dig så är det inte med min mening. När jag blir avbruten i en mening så kan jag lätt tappa bort mig och har då svårt att hitta tillbaka till där jag var, då kan det hända att jag byter samtalsämne eller blir helt tyst. När ilskan tar över handen kan jag ha svårt med att kontrollera mig själv och det slutar oftast i ett totalt kaos. När det är som värst så hinner jag inte ens att tänka mig för eller på konsekvenserna som uppstår sedan. Jag hinner verkligen inte tänka mig för

Jag har svårt med att hantera mina impulser jag hinner som inte tänka mig för – inte förräns allt är över när skriken, ångesten och tårarna sakta börjat avta. Allt hade varit så mycket enklare om jag kunde tänka mig för innan jag gör något. Men jag hinner inte, jag hinner verkligen inte. Det är som att få en kalldusch över sig. Jag önskar bara att jag kunde förklara för dig hur det känns inuti mig själv och det kaos som befinner sig i mitt huvud. Allt hade varit så mycket enklare då. 

Varje dag är en kamp. Varje dag är en kamp för mig att kunna behärska mig, tänka efter före istället för efteråt när det redan är försent. Jag vill kunna vara som du. Jag vill kunna leva fritt utan att ständigt behöva gå runt med den enorma klumpen i magen. Jag vill kunna umgås med människor utan att behöva känna mig till besvär. Jag vill kunna göra saker och ting utan att behöva känna rädsla för att göra fel. Jag vill kunna känna glädje över de människor som finns runtomkring utan att hela tiden gå runt och vara rädd för att såra eller skada. 

Jag försöker verkligen lyssna på dig när du pratar men oftast hamnar jag i min egna värld. När du frågar mig om något och jag inte kan svara, ta inte illa upp då. För troligtvis har jag miljoner andra tankar som snurrar runt i mitt huvud. 

Att leva med adhd är inte lätt. Varje dag är en kamp, en kamp som jag aldrig kommer tillåta mig själv att förlora. Det går att lära sig att leva med adhd, det finns hjälp och det finns verktyg att använda för att göra vardagen lite enklare. Jag önskar bara att jag fått hjälpen mycket tidigare. 

Tack som fan! 

Det finns så mycket som jag skulle behöva få sagt. Saker som har sårat. Saker som har skadat. Saker som gjort mig både arg och frustrerad. Men allra mest saker som fått mig att tvivla på min egna existens och mitt egna värde. Det som har hänt under alla mina levnadsår skulle kunna liknas som lite av en psykisk misshandel. Just nu känner jag för att bara ventilera mig, få ur mig den där ilskan, bitterheten och sorgen en gång för alla! Jag skriver detta enbart för min egen skull. Men det finns en baktanke med allt också. För det finns några som har sårat mig otroligt mycket, dem som man ska känna sig trygg med och dem som alltid borde finnas där i vått och i torrt. Dem som ska älska mig så där gränslöst, som ska finnas med i både med och i motgång och som ska trösta, som ska pusha på och säga vad som är rätt och fel. Dem som ska dela allt, både glädje och sorg men även välgång. 

Tyvärr. Inget existerar. Och har aldrig heller gjort. Och det har skadat mig mer än vad någon någonsin kommer att förstå. 

Jag har knappt några minnen kvar från tiden då man var en liten knodd, varför det är så vet jag inte. Men något måste ha hänt, något som fått min egna hjärna att blockera allt. Kanske är det bra kanske inte. Men den här texten är  riktad till dig, du som skulle vara min förebild, min bästa vän och min hjälte – du skulle ha varit min mamma. Och precis som alla andra mammor så skulle du ha älskat mig gränslöst, du skulle ha gjort saker med mig, du skulle ha hjälpt mig när du såg att något inte stämde, men du valde att blunda. Du valde att inte se, för du var rädd för vad andra skulle säga. Du var rädd för att bli klassad som en dålig morsa. Visst jag kan förstå din känsla, men oavsett om hur ens barn är så ska man aldrig knuffa bort, stöta undan och allra minst ge upp. För just ge upp – det gjorde du gång på gång. Så fort det vart jobbigt, så fort du inte kunde hantera mig eller situationen så skickade du mig till mormor. Jag förstod aldrig varför du gjorde det. Det ända jag fick höra var att det inte funkade, att jag skrämde både djuren och mina bröder! Men varför gjorde du inte det som faktiskt kanske hade varit det enda rätta? Att ta mig till bup? Varför gav du dem inte chansen till  att försöka hjälpa mig? Varför? Jag fattar inte och jag kommer nog heller aldrig att förstå. Hur mycket jag än funderar så kommer jag bara gräva ner mig själv i mina sorger. Varje gång jag vart arg, varje gång jag tappade fattningen förstod du inte redan då att något var fel? Varje gång jag hade alla taggarna utåt, varje gång jag munhögg dig, varje gång som jag smällde i dörren och varje gång som jag flydde ut i ren panik! Fattade du aldrig något? Eller ville du inte förstå? 

Under sex år hade jag bara dig och min styvpappa. Mina allra första år. Utan en massa skit och några minnen från den tiden finns inte. Vad gjorde vi då? Hur levde livet då? Jag vet inte, jag minns inte och hittar inga svar. Jag har fått reda på saker som jag inte hade velat veta om. Omgivningen tyckte du skulle göra abort, men du valde att behålla mig. Varför vet jag inte och jag vet heller inte hur dina tankar och funderingar gick. Jag vet bara att du valde att behålla mig. Jag antar att jag borde vara tacksam för att jag faktiskt fick chansen till ett liv. Trots att det varit kantat utav så mycket trasigt. Jag vet också att du en gång väntade tvillingar, det fanns bara två du kunde välja mellan som kunde tänkas vara fadern, den ena vet jag om och den andra vet jag inte och kanske lika bra att det är så som det är. För sanningen hade nog sårat mig ännu mer. Men frågan är; varför kunde du vara egoistisk och ta bort fostrena? Varför? Och vart fanns meningen med att du behöll mig? Frågorna är många men svaren är få! 

Såg du aldrig bortanför mina masker? Förstod du aldrig vad som hände när allt var som jobbigast? Du drog upp mig från en trygg plats, där jag gick både lekis och mitt första år i skolan. Såg du inte att jag trivdes med barnen? Med lärarna? Med mig själv? Varför valde du att ta ifrån mig den tryggheten för att sätta mig i en annan skola där det inte var okej att vara annorlunda, där man blev petad in i ett hörn för att man inte passade in. Jag lekte aldrig med tjejerna, jag lekte oftast i skogen, byggde kojor och gjorde saker med grabbarna. Det dröjde inte länge förrän mobbning var ett faktum och den där hemska känslan av ensamhet och utanförskap. Varje gång vi skulle byta platser i klassrummet blev ett helvete. Förändringar var något som jag inte klarade av MEN jag sa aldrig något, jag valde att hålla tyst. Vet du om att jag ofta höll allt inom mig, du hade ju fullt upp med båda mina bröder. Vet du om att jag redan som 10 åring började fundera på döden. Att jag faktiskt ville ta bort mig själv? Jag har gjort så mycket skit och mycket vet du inte om. 

Jag började stjäla fimpar från askkoppen redan när jag var 12 för att sedan smyga ut och röka. Det var som att hamna i en helt annan värld. Allt bara släppte, alla tårarna bara rann. Vissa gånger fick jag tag på cigaretter från din ask. Och varje gång jag tog mig ett bloss kunde jag känna ett så enormt lugn. Det var liksom mitt sätt att bedöva smärtan, bedöva allt som fanns inom mig. Jag rymde många gånger, ibland kändes det som att det inte skulle spela någon som helst större roll för ni skulle ändå inte leta efter mig, för ni hade ju redan fullt upp med erat. Jag minns hur jag kunde gå ut mitt i vintern lägga mig i en snöhög för att sedan hoppas på att jag skulle frysa ihjäl. Jag lekte med döden mest varje dag och du fattade aldrig något. När man är 10 år ska man inte behöva gå runt och fundera på döden, nej det är då man ska ha kul med vänner med lekar och med en massa skratt. Såg du någonsin mina tårar, såg du aldrig hur jag mådde? Varför gav du upp så jävla lätt? Varför ville du inte ens försöka, försöka se bortom allt det andra. Få mig att må bra? Nej, jag antar väl att du alltid valde den enkla vägen genom att skicka bort mig till mormor. Men vet du en sak, det fanns – tro det eller ej människor som faktiskt såg men som ingenting kunde göra för dem var inte mina VÅRDNADSHAVARE dem hade inte rätten att blanda sig i. Och vet du vilka dessa var? Jo, exat! Mormor, Morfar och Moster. Själv valde du att blunda för problemen. Om allt hade sett annorlunda ut, om situationen varit något helt annat tror du att det hade spelat någon roll? Eller är det så här du funkar, att du är egoistisk, självisk och bara bryr dig om dig själv? Har du någonsin funderat på om det kanske är så att du skulle behövt ha hjälp, gå i samtal eller what ever

Det ända jag minns var att du skyllde mina problem, mitt humör och allt det andra på dagiset. Att man blev så om man gick på dagis medan sina föräldrar jobbade. Hör du själv inte hur det låter? Hur tokigt det känns? 

Det finns vissa saker som har etsat sig fast i mitt minne för alltid. 

Alla de gånger som jag fick skäll utan anledning, varje gång jag hade gjort allt rätt men ändå så var det fel för er. Hur skulle jag vara? Hur tyckte ni att att jag skulle agerat? Minns du alla dem gånger som min äldre lillebror bet mig? Dem gångerna var också mitt fel, då fick jag skylla mig själv för jag hade säkert förtjänat det. Gång på gång så skällde ni på mig, jag förstår nu att jag bara dög till att passa mina bröder när du själv inte klarade det. Och nej det är ingen känsla utan det är dem hårda orden. Du anar inte hur mycket jag fått veta om dig som person under den senaste tiden. Saker som jag nog aldrig skulle fått höra annars. Jag är otroligt tacksam över att få höra den nakna sanningen, för du skulle ju aldrig någonsin säga den till mig. Men jag ska faktiskt också släppa en sanning, en hård sådan. För som sagt det finns mycket som du inte vet. Och du behöver få höra dem hårda orden, den bittra sanningen. Så okej. 

Vart börjar man, jag gör ett försök så får vi se hur det blir. 

När jag var 10 år började min kropp forma sig allt mer och mer. Brösten började växa på mig vilket kändes hemskt, det var liksom två jävla geléklumpar som växte där på mig utan att jag kunde göra något. Jag kände att det inte alls var rätt, det var så fel, så hemskt. Dem tillhörde fan inte min kropp. När jag var 11 hade jag utvecklats klart. Brösten hade växt klart någotsånär, mensen hade kommit igång och jag kände mig hemsk, jag verkligen hatade min kropp och jag kände mig så jävla smutsig och äcklig. I samma veva började allt det där med grabbarna. Alla gånger som dem tog på min nakna kropp, varje gång som dem körde in den där jävla hemska saken i mig hårt och rejält allteftersom tårarna rann från mina kinder. Dem turades om och allt hände nästan intill husknuten. Varje gång dem ringde hem, stönade i luren och frågade om jag var villig – varje gång hörde jag mig själv säga nej inom mig, i mitt huvud. Jag visste att jag var tvungen, mest för att få dem till att sluta ringa och köra efter mig med sina mopeder. Det ända jag ville var att få ett slut på allt. Många gånger ville jag bara skrika, men då skulle det bara bli värre. Jag höll mitt löfte. Jag höll det inom mig. Varje gång lämnade dem mig själv med tårar som rann och en smärta utav dess like. Varje gång borstade jag av allt det där hemska från mig. När jag kom hem gick jag direkt in på mitt rum. Allt bara snurrade. Jag hade inte längre kontrollen. Jag var bara en simpel spelpjäs i ett falskt spel. Ungefär vid samma tidpunkt så började även en annan att kladda med sina händer på min kropp. Så fort han fick ensam tid med mig så hände det någonting. Jag kan än idag känna den där äckliga handen leta sig in innanför mina byxor och trosor. Han tvingade mig till att ta på hans, jag ville inte, men vad kunde jag göra? Jag låg där helt handlingsförlamad utan att ens kunna göra något åt saken. Han var en närstående och det finns bara en som vet om det, och när jag för allra första gången vågade berätta för henne så kändes det så skönt. Men svaret hade jag inte räknat med. Hon visste, hon hade förstått. Jag vågade i alla fall att äntligen berätta och just då var det okej att gråta. Det som har skadat mig mest är att det kunde pågå under så lång tid utan att någon ens märkte eller förstod. Min kropp var inte längre min kropp, den var smutsig och den var äcklig. Än idag kan jag inte helt hundra älska min smutsiga kropp, för just smutsig är vad den är och jag kan ingenting göra förutom att bygga upp mitt självförtroende. Varje dag är en kamp, en kamp för överlevnad. Kommer du ihåg alla pengar jag fick när jag ringde det där samtalet, kommer du ihåg alla gånger jag sprang in till dem och fick pengar? Vissa gånger kunde jag få en check på någon tusenlapp! Vet du varför jag fick dem? Jo för att hålla tyst, vara tyst som en mus och inte öppna käften överhuvudtaget. Allt detta hände under tiden som jag själv var ett barn, ett barn som behövde trygghet, kärlek, någon som såg vad som hände. För det kan inte vara så jävla svårt att förstå?  Men jag var bara ett barn och trodde att det var så här det skulle vara, att det dem gjorde var rätt. Men nu vet jag att det inte alls var okej, det var inte rätt någonstans inte på långa vägar, men som sagt jag var bara ett barn och visset inte bättre. Vart fanns du när jag som behövde dig som mest? Vart fanns du när trygghet var det enda jag behövde? 

Samtidigt började allt annat också att strula till sig. Smärtan inom mig blev bara värre och värre. Och snart skulle det bli ett jävla stort kaos.

Skolan gick bara sämre och sämre, koncentrationen var svår och snabbt kände jag att jag inte kunde hålla fokuset. Jag hade svårt att att sitta still. Pillade ofta med annat istället för att räkna i matteboken, eller lyssna på det där bandet under engelskalektionen. Allt som oftast drömde jag mig bort från stressen, pressen och smärtan som fanns inom mig. Varje dag var en plåga. Plötsligt kunde jag från ingenstans börja skrika åt läraren, rusa ut från klassrummet och bort så långt som det bara gick från skolan. Jag började skada mig själv på olika sätt, jag hade fel när jag talade om att det var på behandlingshemmet som jag lärde mig . ( förvisso så stämmer det till till en viss del ) Jag tog det jag kom åt, en potatisskalare skulle till att bli mitt första verktyg. Jag satte den mot armen och drog den precis så som man gör när man skalar en potatis. Det var en skön känsla. En lättnad, för jag fick bort smärtan om så bara för stunden. Mitt humör blev bara värre och värre, hela tiden hade jag taggarna utåt. Jag visste inte från gång till gång hur allt skulle sluta eller bli. Jag bara drogs med. Alla gånger jag stått och väntat på att min styvpappa skulle hämta mig från simningen eller fotbollen och han var sen, bara en sådan sak kunde få mig att explodera. Och när vi ändå är inne på det spåret så måste jag få fråga; varför var du aldrig med? Varför stöttade du inte mig? Varför fanns du inte där som alla andra föräldrar och hejade på mig? Alla andra föräldrar var ju där, alla andra föräldrar ställde upp när det behövdes oavsett om det handlade om idrott eller skolresor. Varför? Jag förstår inte riktigt. 

Men vet du när allt blev så där riktigt jobbigt för mig själv? Det var under tonårstiden. Humöret var inte på topp. Ena sekunden kunde jag må bra för att i nästa sekund falla. Ena sekunden kunde jag skratta och glädjas för att i nästa sekund smälla. Jag hade ingen som kontroll, jag tappade fattningen och blev faktiskt rädd för mig själv, ja du hörde rätt jag blev rädd. Jag ville ju varken skada eller såra. Allra minst ville jag bli nerbrottad på golvet eller i sängen utav min styvpappa för att det var det enda sättet som ni kunde få kontrollen, få ner mig på jorden igen. Tro inte att jag tyckte att det var kul. Snarare så var det plågsamt och otroligt tröttsamt.  Och samma temperament följde även med till skolan där varje dag var en kamp. En kamp för att inte skada andra. Oftast valde jag den enkla vägen – jag flydde istället. 

Kommer du ihåg när jag fick börja i särskola? Minns du varför jag hamnade där? Jag ska färska upp ditt minne lite; det gjordes ju en utredning som visade att jag hade ett begåvningshandikapp att jag låg efter i utvecklingen när det gäller åldersmässigt. Men faktum är den att jag ljög under hela testet, spelade dum allt för att testa mina egna gränser om hur mycket jag kunde ljuga. Jag lyckades, jag hamnade i särskola. Jag trodde att situationen skulle bli bättre, att den grova mobbningen skulle avta men framförallt så trodde jag någonstans inom mig att du skulle ÄLSKA mig mer. Men ack vad jag bedrog mig själv. Det funkade inte, du var samma jävla egoistiska människa. Hur fan tänkte jag? Hur dum fick jag vara och tro på något dylikt?! 

Återigen. Bara kaos. Mitt liv verkar bara ha bestått utav kaos. Många gånger tvivlade jag på min egna existens och att det kanske till och med skulle varit enklare om jag inte fanns. Skriken, bråken och tårarna återkom gång på gång. Jag kände mig totalt slut vissa gånger. Så kom den dagen som skulle till att förändra hela mig, hela min situation och tillit till andra. Det var då som en enorm cirkus skulle sättas igång. Jag fick ett vredesutbrott, det bara small till och jag höjer min arm för att slutligen låta min handflata slicka din kind. 

Du brann till! Du skrek! Ut ut ut! Ut ur mitt hus! 

Jag kände mig så trasig, så förstörd, så ledsen men samtidigt så otroligt ångerfull. Fan! Jag slog till dig och jag kunde inte styra mig själv. Va fan, du borde ha insett och fattat redan då att något inte stämde. Men du fortsatte tamejfan i samma jävla mönster som innan. 

Jag blev placerad akut i ett familjehem hos en äldre dam och hennes hund. Jag fick absolut inte gå ut med den. Hon rökte inne. Och på kvällen låste hon mitt rum efter att jag lagt mig. På morgonen låste hon återigen upp dörren, talade om att frukosten var framdukad. Havregrynsgröt varenda jävla gång. Jag var alltid tvungen att komma direkt hem från skolan. Fick inte träffa vänner, fick inte göra något annat. Jag grät tyst inne på mitt rum. Efter fyra dagar gav jag upp, jag rymde. Ville inte vara kvar hos henne. Hon var sträng och jävligt hård, ingen som helst sympati alls. Ingen värme utstrålade hon och kärlek visste hon säkert inte vad det var eller betydde. Hon tog emot mig för det mest troliga – pengar. Pengakåta fanskap! Men det som hände innanför väggarna var det ingen som visste om. Det kändes som ett fängelse och hon var den där hårda vakten som stod med armarna i kors, som följde mig med blicken varenda sekund och för varje millimeter jag gick. När jag så rymde så tog jag fönstervägen. Jag ringde till Harriet, jag sprang hela vägen hem till dem. Till världens bästa barndomsvän och hennes familj. Dem såg mig, dem torkade mina tårar och fixade nya rena kläder till mig. Mina verkligen stank rök, det var så jävla vidrigt. 

Möte med soc och beslutet togs att jag skulle testa att bo hos Harriet och familjen ena veckan och den andra veckan hos dig. Jag vet också att du motsatte dig det, att du inte alls gillade förslaget som lades fram men du hade inget val. Vi var tvugna att testa och så blev det. Men snabbt insåg du att du inte klarade utav mig, återigen sa du ifrån dig ansvaret och lämnade över det till någon helt annan. Jag minns inte exakt hur länge jag bodde hos Harriet med familj. Men nästan ett år skulle jag tippa på, för det handlade ju trots allt bara om en nödlösning tills dess att soc hittat en annan. Det gick bra, allt flöt på så som det skulle. Så plötsligt kommer beskedet, dem hade hittat en familj. Långt ute på landet, långt bort från stan. Buss eller bil var det enda färdmedlet för att kunna ta sig från punkt a till punkt b. Jag trivdes, faktiskt så trivdes jag. Men mitt humör, mitt temperament skulle sakta komma krypandes tillbaka. Helvetet brakade loss. Tillbaka på ruta ett igen. 

Jag kunde bli irriterad för minsta lilla sak, det räckte med att någon sa fel ord så var loppet kört. 

Skriken, bråken och svordomarna. Allt bara flög ur mig. Till en början var det hanterbart. Men i längden skulle det blir tuffare inte bara för mig utan även för familjen jag bodde hos. Min fosterpappa fick ofta brotta ner mig, sätta sig över mig och lägga mina armar bak på ryggen. Han gjorde det inte för att vara elak utan han gjorde det med välmening, för det var det enda sättet som faktiskt hjälpte mig, som fick mig att bli lugn och återfå kontrollen. När så fighten var över så kom ångesten och tårarna. Jag förstod ingenting varför jag var så här. Vi fick tid till bup i Sundsvall, vi skulle vistas där under en period för att dem skulle kunna göra en bedömning. Tråkigt nog så var jag lugn som en filbunke under dagarna när vi var där. Men på kvällen i lägenheten som vi fått låna utav landstinget så blev allt kaos. Och det dem ville se och utreda under dagtid kunde dem förståss inte göra, det fanns inget för dem att ta på. För vid det här laget var jag så van vid att stänga inne mina känslor, bita ihop och visa mig stark. Något svar fick vi aldrig och någon vidare utredning gjordes inte heller då dem inte kunde se något problem. Problemen bara fortsatte allt mer. Och snart skulle jag komma till att använda mig av ett rus. Ett rus som gjorde mig lugn varenda jävla gång, det var då som jag kunde slappna av. 

Alkoholen blev min vän. Varje gång samma rus men för varje gång kunde jag också dricka mer och mer. Jag hade ingen som helst kontroll. Alla mina pengar gick åt till alkohol. Varje vecka längtade jag till helgen. Dagarna kändes som år. Men så när helgen äntligen kom så var det till att supa sig full och glömma allt annat för en stund. Jag fick kämpa för att ens få tag på pengar. När ambulansfärd blev som vardagsmat, när platsen i bagaget i bilen blev som på rutin och för att till sista bli nekad utav både ambulans och familjen så fick jag istället tillbringa en natt i en utav alla celler på polisstationens hårda  madrass. Det kala, kyliga och nakna rummet med endast en filt över min kropp. Men just då brydde jag mig inte. Jag orkade helt enkelt inte. När alkoholen var min enda vän, men samtidigt min onda fiende. Jag lekte med livet som insats. Och plötsligt hände det som inte alls fick hända! Hjärtstopp! Ambulans med blåljus. Pumpa pumpa! Ge inte upp! Jag snuddade med en del utav mig själv på andra sidan. Det gick så snabbt och plötsligt låg jag där och tittade upp mot den starka lampan som lyste mig rätt i ögonen. Hon är tillbaka, ja jag var tillbaka. Jag hör och ser dig långt bortom dimmorna. Jag hörde mig själv säga den nakna sanningen om vad som hade hänt 7 år tidigare. Du sov inget den natten, det var vad du sa i alla fall. Dagen efter kommer du upp till Iva och vi pratar lite. Sedan får jag byta avdelning när dem såg att jag var stabil nog. Hamnade på barnavdelningen och där blev det akutmöte med soc. Det fick inte fortsätta så som det gjorde längre. Behandlingshem var vad som krävdes nu. Och jag lovade att hålla mig lugn fram tills dess att dem hittat ett och det gjorde jag. Jag hamnade på ett behandlingshem i Umeå. Jag fixade ett år lite drygt sedan flyttade jag därifrån. Kommer du ihåg vad som hände då? Det var då som hela cirkusen med psykiatrin tog fart. Det skulle bli många svängar in och ut bakom låsta dörrar. Tunga mediciner. Till sist gjordes det en utredning som sa att jag hade borderline. En diagnos som varit felaktig från allra första början. En diagnos som dem allra flesta har sagt att jag inte har.  Idag däremot har jag börjat få svaren på allt, alla korten är lagda på bordet och snart nog ska det göras en ny utredning, en större och lite mer omfattande än den första. Allt pekar på adhd, aspberger och manodepressiv/bipolär. Vet du om att psykisk ohälsa finns i släkten på båda sidorna. Har du någonsin tänkt att du själv kanske skulle behöva ta itu med saker och ting? Har du någonsin tänkt så långt någon gång? Antagligen inte och jag förväntar mig heller inget. 

Men jag måste få fråga; vart fanns du? Varför gav du upp så lätt? Varför såg du inte mig? Varför puschade du aldrig mig? Varför visade du aldrig kärlek? Varför var det så svårt för dig att visa känslor, trösta och ge mig den där tryggheten? Jag fattar inte, jag förstår inte. För mig är du en stor självisk, självömkande och en egoistisk person. En person som helst vill vara i centrum, som gör allt för att låta andra se hur “perfekt” och “duktig” du är. Du kan verkligen lura alla, men den du lurar mest är dig själv! 

Grabbarna, mina bröder dem har alltid varit nummer ett för dig. Dem har utvecklats väl, fått fina betyg, haft samma intresse som dig och min styvfar. För dem har du alltid funnits till hands. Du har verkligen serverat dem allt som på ett silverfat. Dem har lyckats med livet, gjort något bra och gjort allt rätt. Dem har inte dem problemen som jag har och då är det också lättare för dig att känna stolthet över dem. För dem har ju vuxit upp till två stiliga män, skaffat jobb, familj och allt vad det heter. 

Förstår att du inte alls gillade mig, jag är ju som det där svarta fåret som inte existerar. Jag var ju inte alls lika smart som mina bröder, hade ingen avslutad grundskola, var instabil, hade ett temperament som hette duga – men trots allt detta så gav jag inte upp. 

Men en sak ska du veta, dem tomma orden, sårade mig mer än vad du någonsin kommer att förstå. 

Jag är glad att jag inte var i din närhet den dagen du bad mormor dra åt helvete. Hade jag varit i närheten då hade jag fan gett dig en rak höger! Sedan att det inte passade sig att maka sig neröver för att hjälpa din egen mor när huset skulle tömmas och städas ur det var bara toppen utav ett isberg. Du visar verkligen hur jävla bra du är som person, själviskt! Att inte ta sig tiden till att fara ner och hjälpa till? Fy fan rent ut sagt! Men däremot när Birger, din pappa men inte min morfar dör då passar det för dig att åka ner flera vändor. Då minsann så kunde du leka duktig. Fast jag tror ju att det var själva kakan du var ute efter. Att dessutom säga rätt i mitt ansikte att det inte var någon idé till att jag medverkade på begravningen för jag kände ju ingen ändå. Förvisso hade jag heller inte ens tänkt att gå, fanns ingen mening med det. För han har aldrig varit min morfar, ALDRIG! Men tack som fan för att du återigen uteslöt mig. Tack som fan för att du har sabbat mitt liv. 

Ensam är stark och jag må hålla med. Punkt.

Som ett garnnystan

Idag var jag på psyk för att träffa min sköterska tillsammans med min kontaktperson. Jag träffar henne regelbundet för samtal och även gällande mediciner. Allt gick bra, tills jag plötsligt bara från ingenstans börjar prata om något helt annat, något som jag inte alls hade tänkt att ta upp. Det kändes lite som att jag snurrade in mig själv i ett stort trassligt garnnystan och inte kunde trassla mig ut. 

Jag fick fullkomligt panik, hjärtat slog, pulsen ökade och jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Panik!! Flyger upp från stolen, öppnar dörren, smäller igen den med buller och bång för att till sist rusa ut allt medan tårarna rinner. Försöker torka bort dem innan jag hunnit ut. När jag väl står där utanför entrén så tänker jag “vart fan tar jag vägen nu då” tittar mig omkring för att slutligen gå mot slänten som ligger precis utanför psyk. Sätter mig ner, stoppar in hörlurarna i öronen och kopplar bort världen. Känner att jag måste få ur mig allt på något sätt så börjar skriva lite i bloggen. Försöker sätta ord på alla känslor. 
Plötsligt märker jag att min kontaktperson kommit och slagit sig ner bredvid mig. Han låter mig vara en stund, sedan drar han ut ena hörluren från örat och frågar “vad var det som hände” 
Ja jag vet inte, ärligt jag vet inte. Jag började prata om något som jag inte alls skulle prata om. 

Vem försökte jag lura? Mig själv? Min kontaktperson? Min sköterska eller någon helt annan? 
Just nu känns allt bara som ett totalt kaos. Det liksom bara snurrar. Och jag vill mest bara gömma mig för att inte göra andra illa. Det känns lite som att jag har alla taggarna utåt. Under den senaste tiden har jag gjort allt fel, så fruktansvärt fel. Jag har inte tillåtit mig själv att viss mig svag, inte heller har jag vågat sagt hur jag faktiskt mår. Jag kan inte sova på nätterna trots medicin. 

Alla tankar bara flyger runt runt i skallen på mig. Jag kan inte komma ner i varv. Jag har tappat bort mig själv, jag har tappat bort mina rutiner som är livsviktiga och jag har heller ingen struktur på min vardag. 
Schemat jag hade rev jag sönder för ett bra tag sedan, jag vill bara vara som alla andra. Kunna leva ett simpelt liv utan en massa rutiner och strukturer. Jag vill kunna göra saker så där spontant, men jag funkar inte så. Det går bara inte. Jag har förlorat så många vänner under resans gång. Dem som alltid sa att dem skulle finnas där oavsett. Men jag antar att det inte var riktiga vänner. 

Mitt kontaktnät är litet men ack så livsviktigt för mig. Dem bästa människorna som jag kan tänkas ha står bredvid mig, som tar emot mig när jag faller, som hjälper mig upp när jag inte själv klarar av det. Det är tack vare dem som jag faktiskt orkar, en bit i taget. Ibland blir allt bara så fel, så fruktansvärt fel. Jag vet att jag själv måste göra jobbet, men med hjälp utav dem som finns runtomkring mig. Jag vet att jag måste använda mig utav verktygen som dem ger mig. Men det är så svårt, för när allt kommer över mig så hinner jag inte med. Det går för fort, det där samtalet som jag skulle ha ringt när jag får den där paniken glöms bort mitt i allt. Den där andningsövningen försvinner från tanken. Och plötsligt ser jag bara hur jag faller ihop. 
Men jag kämpar på trots allt och det är väl det som är huvudsaken! Right? 

Livet är inte lätt alla gånger och det känns svårt när man inte själv förstå varför allt händer. Och det är inte lätt för människor att förstå om dem inte har någon som helst aning om vad som händer, varför man gör på ett visst sätt. 

I med och motgång 

Att leva med psykisk ohälsa är inget man väljer och heller inget man är. Det är något som sker, ungefär som att drabbas utav vilken sjukdom som helst. Det är bara det att du inte vet när den slår till eller till vilken grad. Du måste bara lära dig att leva med den, att acceptera.

I med och motgångar möter vi på hinder efter vägen. Det är det som gör oss till dem vi är och det är även det som får oss så mycket starkare än annars. Vi har fått lära oss att kämpa, kämpa för att överleva, kämpa för att bli hörda, kämpa för att bli sedda och kämpa för vår rätt till överlevnad och existens.  

Jag valde inte varken diagnosen ADHD eller Aspberger. Jag valde inte att bli sjuk. Jag valde heller inte att jag skulle behöva planera in varenda grej i minsta lilla detalj för att få vardagen att gå runt. 

Att hela tiden behöva planera in sitt liv för att få vardagen att gå runt är både krävande och frustrerade, kanske mest för den som står bredvid och inte direkt för mig. För mig har det blivit vardag att ha livet planerat, att hela tiden veta från dag till dag vad som ska ske. Att släppa på saker och ting är inte jag redo för på långa vägar. Att släppa på mina rutiner och strukturer är totalt för tidigt, jag har ju nyss fått reda på allt. Jag har nyss börjat acceptera allt. Men det jobbiga och det som är frustrerande är väntetiden till den stora utredningen – 1,5 år!! Det är sjukt lång tid! Jag hoppas jag överlever. Jag är rädd för att känna känslor, rädd för att bli sviken. Jag är fullkomligt livrädd. 

Livrädd för att släppa in någon i mitt liv, mitt hem. Någon som ska ställa till med oreda i min struktur och mina rutiner, det går inte. Men jag måste någon gång försöka, kanske inte idag, inte imorgon eller i övermorgon. Kanske om en vecka, kanske om en månad. Jag måste ta det lugnt så jag inte kraschar, för jag är fullkomligt livrädd för att krascha. För minsta lilla sak som kan gå fel kan få mig att störtdyka. Pladask.

Jag måste fokusera, tänka strategiskt och målinriktat. Jag är så van allt det här men den som inte känner mig så väl kanske inte ser det som ett problem. Men har jag utsatt mig för något så kan jag både bli psykiskt och fysiskt trött, lite som utmattning. Jag måste ta en dag i taget liksom. Kan inte göra det mer komplicerat än vad det redan är. 

För mig är allt tusen gånger jobbigare än för andra. För mig krävs en massa planering för att kunna göra saker och ting. Kan inte bara göra något spontant. Bara att kunna gå hemifrån tar tid; spisen ska kollas och allt annat. Och litar jag inte på alla de gånget jag kollat så tar jag en bild men blir ändå väldigt osäker. Tog jag bilden idag? Alltså allt är en kamp, och kan utlösa en ångestattack om det inte känns rätt. 

Det kommer vara tufft, jag kommer få lära mig massor om mig själv efter vägen. Men just nu ska jag fokusera på att inte falla, att inte krascha. För det är sjukt jobbig mellan varven. Helgen spenderades i soffan med panikattack efter panikattack som avlöste varandra. Förutom när jag var i Hudik för då var allt på topp! 

Men ingen har sagt att det ska vara enkelt. Man måste bara lära sig att saker kräver tid, att jag behöver tid  för att planera, strukturera upp vardagen och jobba mig framåt. Ett mål som jag ska komma över är att våga släppa in någon i mitt hem och låta den personen ta dem utav mina rutiner. När det blir vet ingen. Tänker inte stressa. 

Carpe Diem