En adhd-skalles dag

Ingen dag är den andra lik, varje dag innehåller nya utmaningar och nya hinder att ta sig förbi. När stressen blir för mycket skriker min kropp stopp, hjärnan säger kör på fastän den vet om att det alltid slutar i kaos

Att ha en daglig sysselsättning att gå till, något som jag faktiskt kan kalla för mitt jobb är ett jävla stort plus trots allt. Men ibland blir det för mycket på något vis. Jag ska försöka förklara för er

Du står och arbetar med något och mitt i allt så ropar någon på mig: “Fia kan du fixa…” självklart, släpper det jag har i händerna för att jag ska kunna bistå med det som behövdes. När jag väl är klar så har jag hunnit glömt bort det där första jag höll på med och sätter samtidigt igång med något helt annat. Och återigen ropar någon “Fia, kan du vara snäll…” självklart för det är ju så det ska vara. Men plötsligt inser jag att jag snurrat in mig själv i en enda stor röra. Vad var det jag höll på med från första stund? Det minns jag faktiskt inte. Timmarna går och plötsligt inser jag, ja just ja och börjar då om från noll. 

Det blir lätt överhettad i min adhd-skalle. Jag vill liksom så mycket, men glömmer lätt bort och kan verka både less och tvär fastän jag inte är det. Men jag måste få chansen till att hinna med i karusellen innan det blir för överväldigande. 

Jag vill hela tiden lära mig nya saker och jag visar verkligen att jag vill det.Vill veta allt, hur funkar det, hur gör jag med den där, vad händer om jag trycker på den knappen, vad kan jag göra för att det ska bli bättre, vilka kurser kan jag gå, vad krävs för att kunna lära mig det där, är det svårt eller är det lätt, hur gör jag om jag vill ta betalt av den där kunden, vad gör jag om jag gör fel och hur kan jag bistå med mer än det jag redan gör? 

Ja, hela tiden vill jag lära mig nya saker. Jag visar framfötterna hela tiden, precis som det ska vara. Jag är tjenis med kunderna – varenda en gör att jag blir glad, dem ger mig ett leende på läpparna och dem sätter färg på min annars tråkiga, trista och gråa värld. 

Och det är ju inte bara personalen som lär mig saker och ting utan även alla kunder. 

Jag har mina arbetsområden, och jag trivs grymt bra med dem. Men samtidigt vill jag också kunna bidra med mer. Helst nyss. Men det är ju så jag funkar. Jag och min adhd-skalle. Allt ska gå i en rasande fart, ibland glömmer jag bort mig själv mitt i allt. Glömmer bort att andas, glömmer bort att vila och äta – ja jag glömmer bort hela mig själv. 

Men idag var det en speciell dag för mig och min adhd-skalle. Idag skulle en kontrollant komma och kolla hur vi hade det. Vi väntade och vi väntade, jag frågade hela tiden “har vi gjort allt, vi har inte glömt något” jag ville verkligen vara säker på min sak. Jag ville att allt skulle vara perfekt. Jag ville verkligen att vi skulle få godkänt och jag var verkligen supernervös. Hela jag höll på att dö av nervositet. Plötsligt kommer hon in tillsammans med personalchefen. Shit! Det är nu eller aldrig. Nu var det dags. Kollade på Stefan, tog ett djupt andetag. Nu stod vi där. Stefan skötte kassan, jag skötte talet. Personalchefen började med att tala om hur mycket han hade berömt mig för henne, hur mycket jag ville lära mig, att jag var grymt uppskattad, att jag skötte mig utan anmärkning och att jag trivdes hos dem. Samtidigt tillade han med glimten i ögat “för det gör du väl?” haha så klart!! Trivs nå grymt bra trots att jag har mina dagar som kanske inte är helt okej. Mem jag visade i alla fall kontrollanten det vi hade och allt annat som var viktigt. Hon var tydligen nöjd, påpekade att det här såg väldigt bra ut. Inom mig skrek jag av lycka! Vi klarade det, vi gjorde det och det var jag som förde talan! Wow! Framsteg! Sedan var det dags för henne och personalchefen att gå tillbaka. Jag kunde andas ut, allt släppte – gjorde high five med Stefan! Jävlar vad bra vi är

När jag senare skulle springa in till chefen för att prata om en sak så var även personalchefen där. Han berättar då att jag hade fått enomt mycket beröm från kontrollanten. 😊 Jag svarade med ett okej. Och han påtalade då att “jo men Sophia hon gjorde verkligen det, ta till dig av det“. Jag visste inte vad jag skulle känna. Jag är inte van att få beröm, jag vet liksom inte hur jag ska hantera det. Men juat nu sitter jag hemma i soffan och försöker greppa tag om det, om det beröm som jag fick och försöka suga åt mig av det. 

Och trots min adhd-skalle så funkar jag skapligt i min roll som jag faktiskt har på mitt “arbete“.

Jag är så sjukt tacksam för allt, för den chansen jag fått att kunna utvecklas och växa i mig själv. 

/Fia 

Nya utmaningar 

Det har hänt en hel del sedan sist jag skrev. För lite mer än två veckor sedan blev jag bjuden på middag hemma hos Anders och Magnus. Efter att vi hade ätit och fikat lite så fick vi lite tid över till att prata. Det har ju varit rätt så kaotiskt kring mig ett tag nu, skulle nästan kunna säga att jag pendlat väldigt fort från att må bra till att göra en rejäl krashlandning. Det har ju så klart satt sina spår, det har tärt mycket inte bara på mig utan även för de som finns runtomkring. En varningslampa hade tänts och blinkat rött väldigt länge. Saken är den att jag själv inte har sett det då jag har varit så inne i allt annat. Jag har verkligen varit trångsynt. När dem har hotat med ett annat boende eller behandlingshem om jag fortsatte på den linje som jag varit inne på så har jag tagit det med en nypa salt och tänkt att det bara varit tomma hot. Men då när jag var hos Anders och Magnus så hände något. Det var som om jag vaknade upp och förstod allvaret. Det slutade med att jag valde att skriva ett kontrakt tillsammans med dem, där vi radade upp fyra olika punkter som vi slutligen skrev under på. Det kändes så galet bra! När jag cyklade hem den kvällen så gjorde jag det med ett leende på läpparna och med ett helt nytt tankesätt. Jag insåg att jag måste ta tag i situationen för i slutändan är det bara JAG som kan förändra situationen men med en viss hjälp förstås. 

Dagen efter, det var en söndag, jag minns det klart och tydligt. Jag ville få igång mitt liv och mina rutiner som jag så väl behöver. Så den dagen valde jag att springa in på Spelboa för att prata med dem som jobbade där om jag möjligen kunde få praktik hos dem. Det skulle nog inte vara några problem, men dem behövde prata med chefen först och som i sin tur sa ja! Lycka! Jag vart så.grymt glad och tacksam. Fick börja samma vecka dessutom, så jag började på torsdagen. Schema lades och jag kände mig galet nöjd med dem tiderna som jag fick! Wow! Vilken känsla! Och nu har jag varit där lite drygt två veckor. Jag visar hela tiden att jag vill lära mig, veta hur allt fungerar och så. Jag verkligen säger rakt ut att jag vill se hur det fungerar som och på så sätt kan jag underlätta för de andra som ibland kan ha mycket i kassan. När dem har fullt upp så tar jag egna initiativ, kollar om bord behöver torkas, om dryckeskylen behöver fyllas på, att det ser rent och fräscht ut vid kaffet och fikabrödet osv. Har även fått lite mer kött på benen när det gäller att fixa alla sorters korv. Grillad/kokt med bröd går som på räls nu så nu håller jag sakta men säkert på att lära mig att göra mosmenyerna. Det är mycket nytt som ska tas in i huvudet på mig men det går framåt och för varje gång växer jag i mig själv. Snart nog kommer jag också ha ansvar för mackor och lite annat kul. Varje dag är en utmaning i sig, ingen dag ser ut som den andra hela tiden något nytt. Dessutom får jag träffa otroligt många härliga kunder som alla får mig att le. 

Det som är bra med just spelboa för min del är att jag får chansen att växa i mig själv, lära mig saker som jag inte trodde att jag kunde men det allra viktigaste är att mitt självförtroende växer mer och mer. Så ja, jag är galet nöjd över att jag fick chansen till att ha min praktik just hos dem på spelboa. Jag trivs grymt bra med dem som jobbar där, dem är väldigt tydliga när dem förklarar vad jag ska göra och hur jag ska göra olika saker – det är ett stort plus. För jag behöver den där tydligheten då jag inte tar in allt på samma sätt som andra kanske gör, men det känns ändå som om jag lär mig fort i alla fall! Så, mitt liv ser mycket bättre ut nu än vad den gjorde för kanske 3 veckor sedan. Mina rutiner som är A och O för mig är återigen på plats. Varje dag som jag känner att jag får må bra är en grym känsla, men jag vet också att det ibland kan dimpa för mig. Men då ska jag försöka se tecknen i tid så att jag också kan be om hjälp i tid! Livet är här och nu och jag tänker leva det.

Må gott! 

Ingen vanlig dag! 

Idag är det ingen vanlig dag för idag är det Magnus födelsedag Hurra Hurra Hurra! 

Magnus kom in i mitt liv genom min godman, han visste mer om mig än vad jag faktiskt trodde. För mig har Magnus betytt sjukt mycket sedan dag ett och eftersom att han var så lugn och trygg i sig själv så kände jag att jag ville ha honom som kontaktperson. Först visste jag inte riktigt hur jag skulle gå till väga för att våga berätta och tala om hur jag kände och tyckte. Så jag ringde min godman och berättade att jag visste en som jag skulle kunna tänka mig att ha som kontaktperson, han sa då att ja men det är väl bara att fråga då? Nä, det är det inte för jag vet att denne kommer säga nej. Anders, min godman sa då att hur kan du veta det, du har ju inte ens frågat. Nä jag vet svarade jag, och sedan fick jag prata med Magnus. Jag var sjukt nervös för att ställa frågan. Men jag gjorde det. Han ville så klart veta mer om vad det gällde och vad det handlade om. Men efter det så gick allt i ett rasande tempo! Plötsligt var han min kontaktperson och ingen mer är jag var lycklig för det! 

Magnus har betytt och betyder sjukt mycket, han hat funnits där i med och i motgång. Han har tagit emot mig när jag rasat, han har hjälpt mig upp, han har kämpat med mig sida vid sida. Han har ALDRIG någonsin valt att ge upp! Och det är något som jag är otroligt tacksam över. 

Många gånger har jag varit trotsig som en barnunge, många gånger har jag skrikit åt honom, många gånger har jag betett mig som ett svin rent ut sagt!! Det är nästan så att jag skäms när jag tänker tillbaka på hur fan jag varit mot honom. Men trots det så väljer han att att stå kvar och kämpa med mig. 

För han vill mig väl, han vill se mig må bra, han vill se mig skratta utav lycka och han vill se mig växa som människa.

Många gånger har jag verkligen känt rädsla över att förlora honom då han betyder så otroligt mycket. Han får mig liksom att tänka ett steg längre, har får mig att tänka i andra banor och jag är enormt stolt över det. Han har verkligen visat vart skåpet ska stå, att man inte kan bete sig hur som helst! 

Magnus är inte bara min kontaktperson – han har också blivit en fadersfigur, en person att se upp till, en person att känna tillit till, en person som jag kan kalla för hjälte! Så ja, Magnus är verkligen en betydelsefull person på många sätt och vis – och idag är det hans dag, bara hans! 

Så med detta inlägg vill jag gratulera honom på födelsedagen, för det mod han har, för den styrkan han har, för den tryggheten och glädjen han sprider runtomkring sig. Man ska vara stolt om man känner Magnus för han är helt klart bäst! 

Så stort stort mega GRATTIS på din födelsedag! 

/Fia 

Fadersfigur 

Det finns en man som jag lärde känna för inte så länge sedan. Jag har alltid hejat på honom så där spontant som man gör i en liten by. Hans man blev min godman och på den vägen är det, på den vägen lärde jag känna honom. 

Innan vi ens bestämde att han skulle bli min kontaktperson så kunde jag känna att han gav mig ett lugn och en trygghet. Något som jag aldrig tidigare kunnat känna. Men han blev min kontaktperson och nu så här i efterhand så inser jag att han inte bara är en kontaktperson, han är så mycket mer. 

Han har blivit en person som kan ge mig både trygghet och ett lugn. Han har blivit en förebild för mig, en förebild som jag aldrig någonsin har haft i mitt liv. Han har blivit som en fadersfigur för mig och jag är så otroligt tacksam över att ha honom i mitt liv. För hans stöttning och allt peppande gör att jag sakta sakta börjar våga lita på andra. Att jag än om med lite svajiga ben och stapplande steg trots allt vågar möta mina egna rädslor. Jag vågar lite mer för varje gång. Jag vet att han alltid kommer att kämpa med mig till det bättre. Jag vet att han inte kommer att ge upp så som min mor och far gjorde. 

All den där tryggheten, all den där kärleken och alla dem där kramarna som jag aldrig fick utav mina föräldrar. Det får jag nu. 

Han ser mig, han finns för mig, han torkar mina tårar när dem rinner, han tröstar och omsluter mig i sin stora björnfamn. Han finns! Han har visat att det faktiskt finns människor som bryr sig. Han har fått mig att våga lita lite mer på mig själv även om det är tufft mellan varven. Fruktansvärt tufft! Men det finns stunder som jag också kan känna en viss oro och rädsla. Jag är rädd för att såra, rädd för att skada – för det är något som jag faktiskt inte vill. Men när mitt humör svänger, när utbrotten blir svåra och när gråten inte har någon hejd. När jag skakar inombords, när frustrationen ökar och pulsen är på max – då blir jag rädd, fullkomligt livrädd! Jag får bita mig hårt i läppen för att inte ställa till en scen. Men trots allt detta, trots att han vet hur jag funkar så står han faktiskt kvar!! Ja han står kvar och han tänker inte ge upp! Han tänker inte ge upp så som min mor gjorde. Han tänker ta fighten och han tänker kämpa för kung och fosterland! Jag är så jävla glad och så otroligt tacksam över att ha denna man i mitt liv! 

Äntligen har jag en viktig förebild i mitt liv, äntligen har jag någon som jag kan kalla för hjälte! Men framförallt – jag har en FADERSFIGUR som jag aldrig någonsin har haft! Så det här inlägget är riktat till honom, det här inlägget är mitt sätt att säga TACK till honom som faktiskt tror på mig! 


När allt kraschar 

Jag vet så väl när allt började, när livet kraschade för en andra gång. Jag vet vad som utlöste allt det där jobbiga, men som vanligt när det gäller mig så håller jag allt inom mig och sväljer min stolthet om och om igen.  Att visa mig svag var och är inte min grej. Även om jag faktiskt är något bättre på att visa känslor nu än förr. 

Allt började 2015 allt tog sin början då. 

Först väljer jag att lämna en trygg punkt i mitt liv. Jag väljer nämligen att lämna röda korset bakom mig för att testa på något nytt. 

Min nya praktikplats blev på ängslunda i köket, jag trivdes med tillvaron och jag trivdes med dem som jag jobbade med. Men det var något som var fel, fruktansvärt fel. Jag kunde inte fokusera, jag kunde inte ta in saker och ting, kände mig till besvär när jag frågade om saker som jag inte förstod. 

Hallå det är helt normalt liksom, men inte i min värld inte bland mina tankar.

  Tempot var högt, man var tvungen att vara stresstålig till en viss del. Men trots det så körde jag på, kanske lite för hårt. Jag körde ända in i kaklet och precis just då sa kroppen ifrån. Det började med en molande värk i ett knä som sedan liksom spred sig. Jag tog paus från köket och försökte fokusera på att bli bra. Jag fick höra både det ena efter det andra när det gällde min värkande kropp. Det pratades om operation av knät, det kunde ju vara både det ena och det andra. Sedan fick jag höra att det var reumatism men inget visade på prover. Trots allt detta så hoppade jag på kryckor utan att riktigt veta varför. En månad blev tre månader med krycka/or. Dem uteslöt allt, till sist sa dem att det var fibro. Jag själv visste inte vad jag skulle tro eller säga. Men värken blev ett med mig. 

Mitt uppe i allt så blir det klart att mormor ska flytta, hon har fått huset sålt

Nu blev det dags för att hjälpa till att packa ner allt. Alla minnen, alla känslor som man har och haft från det huset.

Huset som faktiskt varit en stor del utav mitt liv, min trygghet och min punkt här i livet när allt varit problem hemmavid.

 Jag trodde inte det skulle bli så känsloladdat att ta farväl av huset. Men någonstans kändes det som att jag gick i tusen bitar. För mormor var det en lättnad och en stor sten föll från hennes axlar. Samtidigt som jag sörjde så kunde jag se lyckan och glädjen hos mormor igen. Det fanns liksom ett hopp och ett liv i henne ögon. Strimman av ljus återfanns och jag kunde ändå känna glädje tillsammans med mormor. Det var ju för hennes skull vi packade ner bit för bit. Slet som djur, körde lass efter lass till tippen, sålde det som säljas kunde. Bit för bit. 

Jag svalde gråten om och om igen. Jag kunde ju inte visa hur ont det faktiskt gjorde. 

Varje liten del av huset hade ett minne, i varje hörn fanns det en del utav mig. I väggarna fanns våran historia och våra minnen. Där i det huset har jag mer eller mindre växt upp. I huset har jag skrikit, gråtit, rusat ut genom dörren i ren ilska och förtvivlan. Trots att huset fått tagit del utav allt det där så har det också fått ofantligt mycket kärlek och glädje och värme. Det var där i huset som jag kramade min bästa vän här i livet för sista gången – min morfar min stöttepelare. Det var där han också rasade ihop och blev inskickad med ambulans för att aldrig mer komma hem till huset, tryggheten och kärleken igen. 

Det där huset bar på så många minnen, så mycket känslor. 

Så en dag var hela huset tömt, det gjorde ont – fruktansvärt ont men jag visade ingenting, för svag var det sista jag ville vara. Men där och då gick jag sönder. Där och då försvann en trygghet och något rubbade hela min existens och mitt mående. Jag började stappla. Jag förlorade mer och mer kontrollen över mig själv och mina känslor. Kunde inte längre styra och rå för allt som hände.

Promenader blev min räddning. Dag ut och dag in. Jag gick och jag gick. Hade inget mål i sikte jag ville bara promenera bort allt det onda, det svåra och det jobbiga. 

Så kom åter en käftsmäll. Marken under mina fötter slets ännu en gång bort. Jag stod inte länge stadigt på jorden. Älskade fina underbara och rara Frida somnade stilla in omgiven med sina barn. Men trots att jag visste att det var så hon ville så gjorde det ändå så förbannat ont. Jag kunde inte visa sorg. För just sorg var en del utav min höst. Sorg, smärta och saknad

Men älskade underbara Frida fick jag känna i nästan fyra år. Hon blev som en extra mormor. Ibland tog vi oss en hutt och jag minns vad hon alltid sa precis innan; säg inget till någon. Jag lovade varenda gång samma sak; att jag inte skulle säga någonting. Med Frida kunde jag skratta och gråta med. Ibland satt vi bara där, tittade ut genom fönstret. Hon var speciell. Så rar och full i fan. Hon kunde verkligen få en att skratta när man mest behövde det. Livet utan Frida är tufft men jag kämpar för hennes skull för det är vad hon hade velat. När Frida dog så dog även en del utav mig. ❤️

November och jag väljer att gå tillbaka till Röda Korset igen. Återigen på ruta ett i måendet men jag dolde allt så bra, lite för bra kanske. Fortfarande var promenader en stor del utav min vardag. Rutiner fanns det inga utav, fokuset låg på att överleva varje dag. Stressen i kroppen ökade, jag blev hyperaktiv (mer än vanligt) och jag fick det svart på vitt – ADHD hade visat sig tydligare nu än förr. Tydligen kan livskriser ställa allt på sin spets.

2016 startade med kaos och jag tänker inte låta kaoset vinna. Tänker gå segrande ur den här matchen. 👊 

Äntligen ska jag få träffa en psykolog för en intervju inför en kommande utredning. Jag är nervös men det kommer gå galant. Så tacksam över de människor som finns runtomkring mig som aldrig tvivlar på mig. Men som vågar stå där med fingret och bli arg när jag gör fel och gör felaktiga val. 🙏❤️ 

Livet har verkligen prövat mig.