En adhd-skalles dag

Ingen dag är den andra lik, varje dag innehåller nya utmaningar och nya hinder att ta sig förbi. När stressen blir för mycket skriker min kropp stopp, hjärnan säger kör på fastän den vet om att det alltid slutar i kaos

Att ha en daglig sysselsättning att gå till, något som jag faktiskt kan kalla för mitt jobb är ett jävla stort plus trots allt. Men ibland blir det för mycket på något vis. Jag ska försöka förklara för er

Du står och arbetar med något och mitt i allt så ropar någon på mig: “Fia kan du fixa…” självklart, släpper det jag har i händerna för att jag ska kunna bistå med det som behövdes. När jag väl är klar så har jag hunnit glömt bort det där första jag höll på med och sätter samtidigt igång med något helt annat. Och återigen ropar någon “Fia, kan du vara snäll…” självklart för det är ju så det ska vara. Men plötsligt inser jag att jag snurrat in mig själv i en enda stor röra. Vad var det jag höll på med från första stund? Det minns jag faktiskt inte. Timmarna går och plötsligt inser jag, ja just ja och börjar då om från noll. 

Det blir lätt överhettad i min adhd-skalle. Jag vill liksom så mycket, men glömmer lätt bort och kan verka både less och tvär fastän jag inte är det. Men jag måste få chansen till att hinna med i karusellen innan det blir för överväldigande. 

Jag vill hela tiden lära mig nya saker och jag visar verkligen att jag vill det.Vill veta allt, hur funkar det, hur gör jag med den där, vad händer om jag trycker på den knappen, vad kan jag göra för att det ska bli bättre, vilka kurser kan jag gå, vad krävs för att kunna lära mig det där, är det svårt eller är det lätt, hur gör jag om jag vill ta betalt av den där kunden, vad gör jag om jag gör fel och hur kan jag bistå med mer än det jag redan gör? 

Ja, hela tiden vill jag lära mig nya saker. Jag visar framfötterna hela tiden, precis som det ska vara. Jag är tjenis med kunderna – varenda en gör att jag blir glad, dem ger mig ett leende på läpparna och dem sätter färg på min annars tråkiga, trista och gråa värld. 

Och det är ju inte bara personalen som lär mig saker och ting utan även alla kunder. 

Jag har mina arbetsområden, och jag trivs grymt bra med dem. Men samtidigt vill jag också kunna bidra med mer. Helst nyss. Men det är ju så jag funkar. Jag och min adhd-skalle. Allt ska gå i en rasande fart, ibland glömmer jag bort mig själv mitt i allt. Glömmer bort att andas, glömmer bort att vila och äta – ja jag glömmer bort hela mig själv. 

Men idag var det en speciell dag för mig och min adhd-skalle. Idag skulle en kontrollant komma och kolla hur vi hade det. Vi väntade och vi väntade, jag frågade hela tiden “har vi gjort allt, vi har inte glömt något” jag ville verkligen vara säker på min sak. Jag ville att allt skulle vara perfekt. Jag ville verkligen att vi skulle få godkänt och jag var verkligen supernervös. Hela jag höll på att dö av nervositet. Plötsligt kommer hon in tillsammans med personalchefen. Shit! Det är nu eller aldrig. Nu var det dags. Kollade på Stefan, tog ett djupt andetag. Nu stod vi där. Stefan skötte kassan, jag skötte talet. Personalchefen började med att tala om hur mycket han hade berömt mig för henne, hur mycket jag ville lära mig, att jag var grymt uppskattad, att jag skötte mig utan anmärkning och att jag trivdes hos dem. Samtidigt tillade han med glimten i ögat “för det gör du väl?” haha så klart!! Trivs nå grymt bra trots att jag har mina dagar som kanske inte är helt okej. Mem jag visade i alla fall kontrollanten det vi hade och allt annat som var viktigt. Hon var tydligen nöjd, påpekade att det här såg väldigt bra ut. Inom mig skrek jag av lycka! Vi klarade det, vi gjorde det och det var jag som förde talan! Wow! Framsteg! Sedan var det dags för henne och personalchefen att gå tillbaka. Jag kunde andas ut, allt släppte – gjorde high five med Stefan! Jävlar vad bra vi är

När jag senare skulle springa in till chefen för att prata om en sak så var även personalchefen där. Han berättar då att jag hade fått enomt mycket beröm från kontrollanten. 😊 Jag svarade med ett okej. Och han påtalade då att “jo men Sophia hon gjorde verkligen det, ta till dig av det“. Jag visste inte vad jag skulle känna. Jag är inte van att få beröm, jag vet liksom inte hur jag ska hantera det. Men juat nu sitter jag hemma i soffan och försöker greppa tag om det, om det beröm som jag fick och försöka suga åt mig av det. 

Och trots min adhd-skalle så funkar jag skapligt i min roll som jag faktiskt har på mitt “arbete“.

Jag är så sjukt tacksam för allt, för den chansen jag fått att kunna utvecklas och växa i mig själv. 

/Fia 

Jag tänker inte ta mer skit

Allt är kaos, en enda stor röra i mitt huvud och hela tiden kippar jag efter luft! 

Allt startade den där dagen sent i April, det där samtalet och det där besöket som bara gjorde allt värre. Alla minnen, alla känslor och alla tankar revs upp igen. Jag önskar att den dagen inte existerade, jag önskar att jag aldrig fått det där samtalet och det där besöket. Då hade förmodligen allt sett helt annorlunda ut än hur det ser ut idag. För det som hände då var att ett krig startade inom mig. Ett krig mellan liv och död

Alla känslor bara exploderade som en bomb! Kunde jag skulle jag radera allt, precis allt! För allt blev bara värre…och det var DU som orsakade kaoset. Och jag hatar dig för det, jag är förbannad på dig, jag är ledsen och jag är förbannat besviken…du krossade mig den dagen! 

Jag frågar mig varje dag vad meningen med livet är, varför jag ens existerar och varför jag ens blev till? Jag hittar inte svaret på vad meningen med livet är, jag hittat inte svaret angående min existens och jag vet heller inte svaret på varför jag ens blev till. Vissa stunder frågar jag mig själv varför du beter dig så som du gör, har du ingen som helst skam i kroppen? Är du inte ledsen för allt som händer och sker? Vore jag dig så skulle jag börja tänka annorlunda men nu är ju inte jag du så jag kan inte säga åt dig att tänka annorlunda. Uppriktigt, jag vet inte hur jag ska hantera allt. 

Dem som dagligen träffar på mig funderar hela tiden på vad som är felet. Dem säger att jag är mer nere nu än vad jag tidigare har varit. Tacka fan för det! Du lyckades verkligen dra ner mig på botten…så långt det bara går att komma. Och varje gång jag känner att jag är på väg att resa mig upp igen och komma tillbaka till livet så är det som om någon drar undan mattan för mig och återigen ramlar jag ner. Du har gjort mig mer skör än vad jag någonsin varit. 

Du har fått mig att tvivla på mig själv och känna det där jävla självhatet mot mig själv. Att jag inte är värd något för fem öre. Varje dag har jag en klump i magen utav ångest. 

Jag försöker släppa och gå vidare men vet du, det är inte så jävla lätt! Inte någonstans!! 

Det värsta är nog att jag inte kan känna tillhörighet, att jag inte har något som jag kan kalla för familj. 

Jag vill inte ha det så här. Jag vill faktiskt må bra! Jag vill kunna känna glädje igen, jag vill kunna skratta som jag gjorde innan du dök upp! Jag känner mig som värsta nollan, det där svara fåret som inte existerar. Du gör allt för grabbarna, dem sitter fast i ditt knä och dansar på tå runt dig! Du gör verkligen ett jävla bra jobb! Tack så hemskt mycket för allt skit du ställt till med! Förresten, vet du hur tungt det är och har varit den sista tiden? Antagligen inte och du skulle heller aldrig bry dig. Så vad spelar det för roll? 

Men vet du om att jag åkt in och ut på akuten den senaste tiden? Vet du om att jag blivit sydd varenda jävla gång. Den där skammen jag bär på inom mig, den där sorgen som jag måste leva med och den där smärtan som jag hoppas en dag försvinner helt – det är något som jag dagligen måste kämpa med! Och allt handlar om överlevnad. Förstår inte riktigt hur man kan vara så jävla egoistiskt som du är, och nej jag kommer aldrig att förlåta dig för allt du ställt till med. För det är du inte värd. Inte någonstans. Jag måste börja släppa allt även om det är förbannat svårt, och jag får helt enkelt acceptera att jag är föräldralös….

Men vet du vad jag önskar mig mest utav allt? Jo, någon att se upp till, en förebild en hjälte! Något sånt har aldrig existerat för mig. Jag önskar bara att allt vore annorlunda…och att jag inte hade nya ärr på armarna, att jag inte hade behövt bli ihopsydd varenda jävla vecka för att jag måste få bort kaoset ur mitt huvud. Jag vill inte ha det så här…jag vill börja må bra igen…och du ska fan inte få förstöra mer än vad du redan har gjort! Åh! Jag vill bara skrika!! 

Tårarna rinner på mig nu…så det är dags att börja avrunda här. Jag tänker inte ta mer skit! 

Ett tips! 

Detta är till dig som inte förstår hur jag fungerar; 
•Till dig som tror att jag både är lat och helt dum i huvudet. 

•Till dig som inte förstår vilket kaos det kan vara för mig i olika situationer och bland mina känslor. 

•Till dig som inte förstår varför jag inte kan sitta stilla en längre stund utan att behöva skruva på mig, fingra på telefonen eller pilla på något annat. 

•Till dig som inte förstår att jag fort blir trött vid mycket ljud och rörelse. 

•Till dig som inte förstår hur jävla jobbigt allt kan vara ibland. 
Låt mig då få ge dig ett råd; 

– Läs den här texten så kanske du kommer förstå mig lite mer! 👌

http://uppskattat.se/den-har-texten-om-adhd-ar-bland-det-basta-vi-nagonsin-last-detta-borde-alla-lasa/

När drömmarna slås i spillror 

Jag hade en dröm, en dröm om en underbar sommar med massa skratt, galna upptåg och massa glassande i solen. Jag hade en dröm om att få känna lycka, känna glädje över att få finnas till och njuta av en underbar sommar och allt vad det hör till! 

Men istället kraschar jagtotalt! 

Jag hamnade i en svacka som jag trodde skulle vara en enkel match att komma upp från – men den visade sig vara svårare än jag trodde att sig upp från! Alla mina drömmar om den där perfekta sommaren gick i bitar. Alla dem där skratten jag ville dela med människor jag tycker om gick åt helvete. Och alla dem där drömmarna om vad jag ville göra bara försvann från mina händer. 
Jag hade en enda önskan denna sommar och det var att få se Lars Winnerbäck uppträda på Furuvik, helt ärligt det var det jag hade sett framemot, när jag i våras fick veta. Jag har räknat dagarna, kollat upp alla olika möjligheter. Men allt blir kanske inte som man själv vill. Det var ju det enda som jag faktiskt verkligen helt och hållet ville göra. Nu får jag drömma vidare…kanske får jag aldrig uppleva värmen, kärleken, tryggheten han sprider på sina spelningar igen. Blotta tanken gör mig besviken, frustrerad och full med ångest. Jag trodde på den här sommaren. Jag trodde på livet. Men ack vad jag bedrog mig. 

Jag är så jävla ledsen….förbannat!!

Ibland blir det inte som man själv vill. Ibland måste man kanske bara våga acceptera och släppa greppet men det är sjukt svårt – jävligt svårt. 

Fast hur jävligt allt än må vara så finns det ändå lite ljus bakom allt det där. 

För trots allt så har jag lärt känna nya människor fast kanske på helt fel ställe. Men det är tre människor som har gjort mina dagar lite bättre, lite roligare och lite trevligare. Som alla har lämnat spår efter sig på deras egna vis. Skrattattackerna ute på balkongen om kvällarna när personalen trodde vi var helt knasiga! Samtalen om drömmarna vi alla hade – att få må bra, leva livet och känna oss oslagbara! Tårarna som vi delade och kramarna som vi gav varandra. Vi tröstade varandra när det behövdes, vi fanns där när allt kändes lite extra jobbigt. Värmen från varandra gjorde oss lite modigare och lite starkare. 

– Men någonstans där bakom våra fasader så fanns även glädje, framtidstro och en vilja att våga ta en bit i taget till ett bättre liv! Och vet ni; JAG tror på er!! 

Vi alla kämpade med det vi själva hade, men ändå var vi så otroligt lika på något sätt. Jag är ändå tacksam över dessa möten trots situationen som rådde och trots platsen vi befann oss på. 

Tillsammans ska vi kriga, tillsammans ska vi kämpa som en hel armé med tappra soldater på led! Var en utav er är värdefulla på era egna vis! Klappa er på axeln för ni gör ett jävla grymt jobb! 

Lite trasiga och knasiga är vårt trasdocksgäng! 

Men kom ihåg att tillåta dig själv att bryta dig, slå dig fri och leva livet om så för en kort sekund! 👊

Men när drömmarna slås i spillror, när det inte blir som man har tänkt sig…då gör det fasligt ont. Då kommer ångesten som ett slag i magen…min sommar är förstörd. Mina drömmar är som bortblåst, min glädje och lycka existerar inte – mest av allt är jag förbannad och jävligt ledsen för allt! 

Jag trodde så mycket mer om den här sommaren, jag hade så otroligt många drömmar jag ville uppfylla. Men det får bli en annan gång. 


Permis.

En gnagande ångest river och sliter inom mig. Ena sekunden vill jag bara springa ifrån allt för att i nästa sekund bara känna att jag vill gråta och känna mig som ett övergivet litet barn. Jag vill bara slå mig fri, slå mig fri från allt skit! Jag vill kunna må bra, skratta ärligt och känna glädje. Vart har allt det där tagit vägen? Är det för mycket i huvudet på mig, är det alla känslorna som inte vill släppa greppet om mig eller vad är det frågan om? Känns som om denna svacka var svårare att ta sig ur än vad jag först trodde. Ibland känns det som om jag bara vill ge upp. Skita i allt. Lägga mig ner och bara gömma mig från livet och allt det där som gör så fasligt ont inom mig. Hur mycket ska jag orka? Hur mycket länge till ska jag vara nere i denna svacka? Snälla ge mig orken att fortsätta kämpa, ge mig styrkan, ge mig energi – jag behöver den!! 

Det är jobbigt att vara människa. Helt hopplöst. 

Just nu har jag permis från avdelningen, jag kom hem igår. Allt känns som om det går åt helvete, totalt!  Jag trodde att det skulle kännas skönt, trodde jag skulle må bra bra. Men jag gör verkligen inte det. Men jag kämpar för kung och fosterland! För jag vill inte visa mig svag, jag vill inte visa hur jag mår. För jag vill vara stark och inte behöva åka tillbaka. Jag intalar mig själv hela tiden att jag är okej, att jag mår bra. Vem försöker jag lura? Antagligen mig själv!! Och jag är så jävla less på att behöva ljuga för mig själv, jag är så jävla less på att behöva hålla allt inom mig tills jag är som en tickande bomb. Tills allt bara exploderar. PANG! Bomber och granater. Jag faller som en stupad soldat. Fastän jag inte vill det. 

Men jag tänker fortsätta kriga. Jag tänker fortsätta kämpa oavsett. Jag ska KLARA detta!! 

….jag behöver en kram! 

Adhd 

När jag inte kan sätta ord på hur allt känns inuti mig själv. När jag inte vet hur jag ska kunna förklara så att du förstår. Jag önskar att det stod inristat i min panna så att du enklare skulle kunna förstå.

När jag försöker förklara att det bara känns som ett enda stort kaos i mitt huvud där allt hoppar både hit och dit. När jag säger att det känns som om hela jag ska explodera, så är det precis så det känns. När det bara kryper i hela kroppen, när rastlösheten och stressen blir för mycket – då vill jag bara rusa ut!! Gå så långt benen bär mig. När det gör så ont att jag inte längre kan kontrollera mig, när det känns som om jag bara vill fly, fly så långt bort jag kan. När jag är arg eller skriker på dig så är det inte med min mening. När jag blir avbruten i en mening så kan jag lätt tappa bort mig och har då svårt att hitta tillbaka till där jag var, då kan det hända att jag byter samtalsämne eller blir helt tyst. När ilskan tar över handen kan jag ha svårt med att kontrollera mig själv och det slutar oftast i ett totalt kaos. När det är som värst så hinner jag inte ens att tänka mig för eller på konsekvenserna som uppstår sedan. Jag hinner verkligen inte tänka mig för

Jag har svårt med att hantera mina impulser jag hinner som inte tänka mig för – inte förräns allt är över när skriken, ångesten och tårarna sakta börjat avta. Allt hade varit så mycket enklare om jag kunde tänka mig för innan jag gör något. Men jag hinner inte, jag hinner verkligen inte. Det är som att få en kalldusch över sig. Jag önskar bara att jag kunde förklara för dig hur det känns inuti mig själv och det kaos som befinner sig i mitt huvud. Allt hade varit så mycket enklare då. 

Varje dag är en kamp. Varje dag är en kamp för mig att kunna behärska mig, tänka efter före istället för efteråt när det redan är försent. Jag vill kunna vara som du. Jag vill kunna leva fritt utan att ständigt behöva gå runt med den enorma klumpen i magen. Jag vill kunna umgås med människor utan att behöva känna mig till besvär. Jag vill kunna göra saker och ting utan att behöva känna rädsla för att göra fel. Jag vill kunna känna glädje över de människor som finns runtomkring utan att hela tiden gå runt och vara rädd för att såra eller skada. 

Jag försöker verkligen lyssna på dig när du pratar men oftast hamnar jag i min egna värld. När du frågar mig om något och jag inte kan svara, ta inte illa upp då. För troligtvis har jag miljoner andra tankar som snurrar runt i mitt huvud. 

Att leva med adhd är inte lätt. Varje dag är en kamp, en kamp som jag aldrig kommer tillåta mig själv att förlora. Det går att lära sig att leva med adhd, det finns hjälp och det finns verktyg att använda för att göra vardagen lite enklare. Jag önskar bara att jag fått hjälpen mycket tidigare. 

När ska allt vända 

Det river och det sliter men framför allt – det gör så jävla ont

Livet gör ont, förbaskat ont. Det känns som någon vrider om allt inom mig så att jag tappar luften. Inom mig känns det som ett enda stort stort kaos och jag vill mest bara skrika ut min frustration! Men som vanligt är jag tyst som en mus. Håller allting inom mig tills det brister, tills bägaren har runnit över. Jag försöker blicka framåt, ta en dag i taget men det går som inte. Jag letar bara efter flyktvägar hela tiden. Jag måste bort från allt det här. Jag fixar inte det här kaoset längre. Istället för att säga hur det innerst inne känns så väljer jag att stänga inne allt. Jag vet inte varför det blir så men antagligen för att jag inte vill känna mig till besvär. Jag vill inte besvära andra med hur jag mår, jag vill inte göra dem oroliga. Att stänga inne allt då känns som en enkel lösning

Livet känns som om det handlar om så mycket annat. Vad är liv egentligen? Är de det som vi lever idag? Jag undrar vad meningen med livet egentligen handlar om, när vet man om man har hittat med meningen med livet? Alltså det bara snurrar i huvudet och jag kämpar hela tiden med att hålla huvudet ovanför vattenytan. Ärligt…jag orkar INTE längre, jag vill inte behöva känna den där tomheten, den där hopplösheten och den där ständiga oron som ligger där inne och gnager. Jag vill känna glädje, lycka och harmoni. Jag vill kunna njuta av livet. Jag vill kunna skapa nya minnen med människor jag äskar. Jag vill kunna få den där kramen som jag så gärna behöver få när det känns så där helt nattsvart. Hur mycket ska man som människa orka med

Ibland blir jag less på mig själv, less på att vara sjuk, less på att vara så fruktansvärt rädd för hur morgondagen ska se ut. Jag vill vara som alla andra, känna att jag har ett liv att kämpa för, ett liv som jag trivs med och en värdefull sysselsättning. Förvisso så har jag ju en sysselsättning som jag faktiskt trivs på men ändå…det känns ändå som om någonting fattas och jag kan inte sätta fingret på vad det är riktigt. 

När ska allt vända, tills jag hittat svaret så tänker jag fortsätta kämpa och grubbla. 

“Här sitter jag och baddar såren med salt, det går åt helvete med allt”