Livsviktigt. 

Detta är min vardag för att jag överhuvudtaget ska kunna fungera normalt. Om jag inte tar mina mediciner som jag ska så blir allt bara ett totalt kaos. Utbrott efter utbrott. Ilska. Sårbarhet. Ännu större risk till att göra impulsiva saker som skulle skada mer än att göra någon nytta. Med andra ord jag tappar kontrollen, tappar kontrollen över mina impulser. Jag skulle bli en indirekt fara både för mig själv och för min omgivning. 

Så med andra ord, detta är min vardag, ett ont måste men också något som är positivt och viktigt för min egen del men också för alla människor som finns runtomkring. För det enda jag vill är att fungera “normalt” precis så som alla andra normalstörda människor. 

Ta’t lugnt! 

Nu var det så där länge sedan jag skrev igen och mycket har hänt, mestadels positiva saker. Det känns som om jag är på rätt väg, även om vägen ibland kan tyckas vara både krokig och svår. Men jag har lärt mig en sak; och det är att jag måste våga ta emot hjälpen i tid om det skulle behövas istället för att streta emot och låta allt gå rätt åt pipsvängen. Men just nu, här och nu tycks jag ha en relativt stadig grund att stå på. 

För ganska så exakt för en månad sedan påbörjade jag min nya praktik på ICA Spelboa här hemma i byn. Och jag måste säga att jag trivs galet bra! Så jävla stolt över mig själv så det finns inte. I början var det mycket med att komma in i allt, lära sig saker och ting. Fylla på dricka i kylarna, torka borden och hjälpa kunderna med det jag kunde. Allt eftersom så fick jag nya arbetsuppgifter, först fick jag lära mig att fixa iordning korv med bröd till kunderna. Det gick ju faktiskt bra. Sedan fick jag börja lära mig lite om pakethanteringen, lägga upp paketen på hyllorna tills kunderna hämtade sitt/sina paket. Därefter blev det bara mer och mer, lärde mig ganska snabbt hur man gjorde en mosmeny och French hotdog. Numera fixar jag väldigt mycket, jag fixar pajer, toast, fyller på om något fattas, pratar med kunderna och mycket mycket annat. Jag verkligen visar hela tiden att jag vill lära mig så mycket som möjligt för att i allra största mån kunna vara behjälplig åt dem jag jobbar med. Har blivit erbjuden att gå utbildningar via ICA framförallt om hygien och mathantering. Men kommer kunna få göra fler gratisutbildningar. Jag trivs galet bra, jag mår så förbaskat bra tack vare Spelboa. Det är inte bara en praktikplats, det är en arbetsplats, ett jobb jag trivs med även om lönen inte är särskilt hög; nä eftersom det är en habersättning så får man inte ut många kronor. Men är i alla fall glad över det lilla i all fall, för vissa kommuner har ju inte kvar den där habersättningen. Så man borde väl vara tacksam över det lilla i alla fall! Men jag ångrar inte en sekund att jag valde just detta ställe.

Visst, personalen får nog några gråa hårstrån på köpet utav allt babbel mellan varven, men det får dem leva med! 😀

Imorgon är det måndag vilket innebär att jag nu kickar igång den där är helevtesveckan, när miljoner saker ska göras innan onsdag då det ÄNTLIGEN är dags för flytt! Det ska packas, det ska städas, det ska tömmas och förhoppningsvis ska allt gå som på räls för att det inte ska bli för mycket och för att jag inte ska behöva krascha på kuppen! Det ligger en inre stress inom mig och gnager. Alla måsten gör mig tokig, allt måste skrivas upp för att inte glömmas bort. Allt ska prickas av som på löpande band. Men bara allt detta är klart så ska det förhoppningsvis bli lugnare för min del! Men just nu skulle både en paus och en resa bort från allt inte sitta helt fel! 

Men jag lovar att se till så att jag inte faller eller kraschar på kuppen. En dag i taget med hjälp eller utan hjälp. Men nu kallar sängen på mig, upp tidigt imorgon då tvätten ska fixas, då det sista ska börja packas ner och då lite utav städningen kan påbörjas. Bovärden ska jag också hinna med att ringa samt hälsocentralen och ett besök som kommer vid 13. Så det finns väl bara en sak för mig att säga nu då; ta’t lugnt, tack och hej, go och glad som en kexchoklad och godnatt! 😀

Nya utmaningar 

Det har hänt en hel del sedan sist jag skrev. För lite mer än två veckor sedan blev jag bjuden på middag hemma hos Anders och Magnus. Efter att vi hade ätit och fikat lite så fick vi lite tid över till att prata. Det har ju varit rätt så kaotiskt kring mig ett tag nu, skulle nästan kunna säga att jag pendlat väldigt fort från att må bra till att göra en rejäl krashlandning. Det har ju så klart satt sina spår, det har tärt mycket inte bara på mig utan även för de som finns runtomkring. En varningslampa hade tänts och blinkat rött väldigt länge. Saken är den att jag själv inte har sett det då jag har varit så inne i allt annat. Jag har verkligen varit trångsynt. När dem har hotat med ett annat boende eller behandlingshem om jag fortsatte på den linje som jag varit inne på så har jag tagit det med en nypa salt och tänkt att det bara varit tomma hot. Men då när jag var hos Anders och Magnus så hände något. Det var som om jag vaknade upp och förstod allvaret. Det slutade med att jag valde att skriva ett kontrakt tillsammans med dem, där vi radade upp fyra olika punkter som vi slutligen skrev under på. Det kändes så galet bra! När jag cyklade hem den kvällen så gjorde jag det med ett leende på läpparna och med ett helt nytt tankesätt. Jag insåg att jag måste ta tag i situationen för i slutändan är det bara JAG som kan förändra situationen men med en viss hjälp förstås. 

Dagen efter, det var en söndag, jag minns det klart och tydligt. Jag ville få igång mitt liv och mina rutiner som jag så väl behöver. Så den dagen valde jag att springa in på Spelboa för att prata med dem som jobbade där om jag möjligen kunde få praktik hos dem. Det skulle nog inte vara några problem, men dem behövde prata med chefen först och som i sin tur sa ja! Lycka! Jag vart så.grymt glad och tacksam. Fick börja samma vecka dessutom, så jag började på torsdagen. Schema lades och jag kände mig galet nöjd med dem tiderna som jag fick! Wow! Vilken känsla! Och nu har jag varit där lite drygt två veckor. Jag visar hela tiden att jag vill lära mig, veta hur allt fungerar och så. Jag verkligen säger rakt ut att jag vill se hur det fungerar som och på så sätt kan jag underlätta för de andra som ibland kan ha mycket i kassan. När dem har fullt upp så tar jag egna initiativ, kollar om bord behöver torkas, om dryckeskylen behöver fyllas på, att det ser rent och fräscht ut vid kaffet och fikabrödet osv. Har även fått lite mer kött på benen när det gäller att fixa alla sorters korv. Grillad/kokt med bröd går som på räls nu så nu håller jag sakta men säkert på att lära mig att göra mosmenyerna. Det är mycket nytt som ska tas in i huvudet på mig men det går framåt och för varje gång växer jag i mig själv. Snart nog kommer jag också ha ansvar för mackor och lite annat kul. Varje dag är en utmaning i sig, ingen dag ser ut som den andra hela tiden något nytt. Dessutom får jag träffa otroligt många härliga kunder som alla får mig att le. 

Det som är bra med just spelboa för min del är att jag får chansen att växa i mig själv, lära mig saker som jag inte trodde att jag kunde men det allra viktigaste är att mitt självförtroende växer mer och mer. Så ja, jag är galet nöjd över att jag fick chansen till att ha min praktik just hos dem på spelboa. Jag trivs grymt bra med dem som jobbar där, dem är väldigt tydliga när dem förklarar vad jag ska göra och hur jag ska göra olika saker – det är ett stort plus. För jag behöver den där tydligheten då jag inte tar in allt på samma sätt som andra kanske gör, men det känns ändå som om jag lär mig fort i alla fall! Så, mitt liv ser mycket bättre ut nu än vad den gjorde för kanske 3 veckor sedan. Mina rutiner som är A och O för mig är återigen på plats. Varje dag som jag känner att jag får må bra är en grym känsla, men jag vet också att det ibland kan dimpa för mig. Men då ska jag försöka se tecknen i tid så att jag också kan be om hjälp i tid! Livet är här och nu och jag tänker leva det.

Må gott! 

Ingen vanlig dag! 

Idag är det ingen vanlig dag för idag är det Magnus födelsedag Hurra Hurra Hurra! 

Magnus kom in i mitt liv genom min godman, han visste mer om mig än vad jag faktiskt trodde. För mig har Magnus betytt sjukt mycket sedan dag ett och eftersom att han var så lugn och trygg i sig själv så kände jag att jag ville ha honom som kontaktperson. Först visste jag inte riktigt hur jag skulle gå till väga för att våga berätta och tala om hur jag kände och tyckte. Så jag ringde min godman och berättade att jag visste en som jag skulle kunna tänka mig att ha som kontaktperson, han sa då att ja men det är väl bara att fråga då? Nä, det är det inte för jag vet att denne kommer säga nej. Anders, min godman sa då att hur kan du veta det, du har ju inte ens frågat. Nä jag vet svarade jag, och sedan fick jag prata med Magnus. Jag var sjukt nervös för att ställa frågan. Men jag gjorde det. Han ville så klart veta mer om vad det gällde och vad det handlade om. Men efter det så gick allt i ett rasande tempo! Plötsligt var han min kontaktperson och ingen mer är jag var lycklig för det! 

Magnus har betytt och betyder sjukt mycket, han hat funnits där i med och i motgång. Han har tagit emot mig när jag rasat, han har hjälpt mig upp, han har kämpat med mig sida vid sida. Han har ALDRIG någonsin valt att ge upp! Och det är något som jag är otroligt tacksam över. 

Många gånger har jag varit trotsig som en barnunge, många gånger har jag skrikit åt honom, många gånger har jag betett mig som ett svin rent ut sagt!! Det är nästan så att jag skäms när jag tänker tillbaka på hur fan jag varit mot honom. Men trots det så väljer han att att stå kvar och kämpa med mig. 

För han vill mig väl, han vill se mig må bra, han vill se mig skratta utav lycka och han vill se mig växa som människa.

Många gånger har jag verkligen känt rädsla över att förlora honom då han betyder så otroligt mycket. Han får mig liksom att tänka ett steg längre, har får mig att tänka i andra banor och jag är enormt stolt över det. Han har verkligen visat vart skåpet ska stå, att man inte kan bete sig hur som helst! 

Magnus är inte bara min kontaktperson – han har också blivit en fadersfigur, en person att se upp till, en person att känna tillit till, en person som jag kan kalla för hjälte! Så ja, Magnus är verkligen en betydelsefull person på många sätt och vis – och idag är det hans dag, bara hans! 

Så med detta inlägg vill jag gratulera honom på födelsedagen, för det mod han har, för den styrkan han har, för den tryggheten och glädjen han sprider runtomkring sig. Man ska vara stolt om man känner Magnus för han är helt klart bäst! 

Så stort stort mega GRATTIS på din födelsedag! 

/Fia 

Jag tänker inte ta mer skit

Allt är kaos, en enda stor röra i mitt huvud och hela tiden kippar jag efter luft! 

Allt startade den där dagen sent i April, det där samtalet och det där besöket som bara gjorde allt värre. Alla minnen, alla känslor och alla tankar revs upp igen. Jag önskar att den dagen inte existerade, jag önskar att jag aldrig fått det där samtalet och det där besöket. Då hade förmodligen allt sett helt annorlunda ut än hur det ser ut idag. För det som hände då var att ett krig startade inom mig. Ett krig mellan liv och död

Alla känslor bara exploderade som en bomb! Kunde jag skulle jag radera allt, precis allt! För allt blev bara värre…och det var DU som orsakade kaoset. Och jag hatar dig för det, jag är förbannad på dig, jag är ledsen och jag är förbannat besviken…du krossade mig den dagen! 

Jag frågar mig varje dag vad meningen med livet är, varför jag ens existerar och varför jag ens blev till? Jag hittar inte svaret på vad meningen med livet är, jag hittat inte svaret angående min existens och jag vet heller inte svaret på varför jag ens blev till. Vissa stunder frågar jag mig själv varför du beter dig så som du gör, har du ingen som helst skam i kroppen? Är du inte ledsen för allt som händer och sker? Vore jag dig så skulle jag börja tänka annorlunda men nu är ju inte jag du så jag kan inte säga åt dig att tänka annorlunda. Uppriktigt, jag vet inte hur jag ska hantera allt. 

Dem som dagligen träffar på mig funderar hela tiden på vad som är felet. Dem säger att jag är mer nere nu än vad jag tidigare har varit. Tacka fan för det! Du lyckades verkligen dra ner mig på botten…så långt det bara går att komma. Och varje gång jag känner att jag är på väg att resa mig upp igen och komma tillbaka till livet så är det som om någon drar undan mattan för mig och återigen ramlar jag ner. Du har gjort mig mer skör än vad jag någonsin varit. 

Du har fått mig att tvivla på mig själv och känna det där jävla självhatet mot mig själv. Att jag inte är värd något för fem öre. Varje dag har jag en klump i magen utav ångest. 

Jag försöker släppa och gå vidare men vet du, det är inte så jävla lätt! Inte någonstans!! 

Det värsta är nog att jag inte kan känna tillhörighet, att jag inte har något som jag kan kalla för familj. 

Jag vill inte ha det så här. Jag vill faktiskt må bra! Jag vill kunna känna glädje igen, jag vill kunna skratta som jag gjorde innan du dök upp! Jag känner mig som värsta nollan, det där svara fåret som inte existerar. Du gör allt för grabbarna, dem sitter fast i ditt knä och dansar på tå runt dig! Du gör verkligen ett jävla bra jobb! Tack så hemskt mycket för allt skit du ställt till med! Förresten, vet du hur tungt det är och har varit den sista tiden? Antagligen inte och du skulle heller aldrig bry dig. Så vad spelar det för roll? 

Men vet du om att jag åkt in och ut på akuten den senaste tiden? Vet du om att jag blivit sydd varenda jävla gång. Den där skammen jag bär på inom mig, den där sorgen som jag måste leva med och den där smärtan som jag hoppas en dag försvinner helt – det är något som jag dagligen måste kämpa med! Och allt handlar om överlevnad. Förstår inte riktigt hur man kan vara så jävla egoistiskt som du är, och nej jag kommer aldrig att förlåta dig för allt du ställt till med. För det är du inte värd. Inte någonstans. Jag måste börja släppa allt även om det är förbannat svårt, och jag får helt enkelt acceptera att jag är föräldralös….

Men vet du vad jag önskar mig mest utav allt? Jo, någon att se upp till, en förebild en hjälte! Något sånt har aldrig existerat för mig. Jag önskar bara att allt vore annorlunda…och att jag inte hade nya ärr på armarna, att jag inte hade behövt bli ihopsydd varenda jävla vecka för att jag måste få bort kaoset ur mitt huvud. Jag vill inte ha det så här…jag vill börja må bra igen…och du ska fan inte få förstöra mer än vad du redan har gjort! Åh! Jag vill bara skrika!! 

Tårarna rinner på mig nu…så det är dags att börja avrunda här. Jag tänker inte ta mer skit! 

När drömmarna slås i spillror 

Jag hade en dröm, en dröm om en underbar sommar med massa skratt, galna upptåg och massa glassande i solen. Jag hade en dröm om att få känna lycka, känna glädje över att få finnas till och njuta av en underbar sommar och allt vad det hör till! 

Men istället kraschar jagtotalt! 

Jag hamnade i en svacka som jag trodde skulle vara en enkel match att komma upp från – men den visade sig vara svårare än jag trodde att sig upp från! Alla mina drömmar om den där perfekta sommaren gick i bitar. Alla dem där skratten jag ville dela med människor jag tycker om gick åt helvete. Och alla dem där drömmarna om vad jag ville göra bara försvann från mina händer. 
Jag hade en enda önskan denna sommar och det var att få se Lars Winnerbäck uppträda på Furuvik, helt ärligt det var det jag hade sett framemot, när jag i våras fick veta. Jag har räknat dagarna, kollat upp alla olika möjligheter. Men allt blir kanske inte som man själv vill. Det var ju det enda som jag faktiskt verkligen helt och hållet ville göra. Nu får jag drömma vidare…kanske får jag aldrig uppleva värmen, kärleken, tryggheten han sprider på sina spelningar igen. Blotta tanken gör mig besviken, frustrerad och full med ångest. Jag trodde på den här sommaren. Jag trodde på livet. Men ack vad jag bedrog mig. 

Jag är så jävla ledsen….förbannat!!

Ibland blir det inte som man själv vill. Ibland måste man kanske bara våga acceptera och släppa greppet men det är sjukt svårt – jävligt svårt. 

Fast hur jävligt allt än må vara så finns det ändå lite ljus bakom allt det där. 

För trots allt så har jag lärt känna nya människor fast kanske på helt fel ställe. Men det är tre människor som har gjort mina dagar lite bättre, lite roligare och lite trevligare. Som alla har lämnat spår efter sig på deras egna vis. Skrattattackerna ute på balkongen om kvällarna när personalen trodde vi var helt knasiga! Samtalen om drömmarna vi alla hade – att få må bra, leva livet och känna oss oslagbara! Tårarna som vi delade och kramarna som vi gav varandra. Vi tröstade varandra när det behövdes, vi fanns där när allt kändes lite extra jobbigt. Värmen från varandra gjorde oss lite modigare och lite starkare. 

– Men någonstans där bakom våra fasader så fanns även glädje, framtidstro och en vilja att våga ta en bit i taget till ett bättre liv! Och vet ni; JAG tror på er!! 

Vi alla kämpade med det vi själva hade, men ändå var vi så otroligt lika på något sätt. Jag är ändå tacksam över dessa möten trots situationen som rådde och trots platsen vi befann oss på. 

Tillsammans ska vi kriga, tillsammans ska vi kämpa som en hel armé med tappra soldater på led! Var en utav er är värdefulla på era egna vis! Klappa er på axeln för ni gör ett jävla grymt jobb! 

Lite trasiga och knasiga är vårt trasdocksgäng! 

Men kom ihåg att tillåta dig själv att bryta dig, slå dig fri och leva livet om så för en kort sekund! 👊

Men när drömmarna slås i spillror, när det inte blir som man har tänkt sig…då gör det fasligt ont. Då kommer ångesten som ett slag i magen…min sommar är förstörd. Mina drömmar är som bortblåst, min glädje och lycka existerar inte – mest av allt är jag förbannad och jävligt ledsen för allt! 

Jag trodde så mycket mer om den här sommaren, jag hade så otroligt många drömmar jag ville uppfylla. Men det får bli en annan gång. 


Permis.

En gnagande ångest river och sliter inom mig. Ena sekunden vill jag bara springa ifrån allt för att i nästa sekund bara känna att jag vill gråta och känna mig som ett övergivet litet barn. Jag vill bara slå mig fri, slå mig fri från allt skit! Jag vill kunna må bra, skratta ärligt och känna glädje. Vart har allt det där tagit vägen? Är det för mycket i huvudet på mig, är det alla känslorna som inte vill släppa greppet om mig eller vad är det frågan om? Känns som om denna svacka var svårare att ta sig ur än vad jag först trodde. Ibland känns det som om jag bara vill ge upp. Skita i allt. Lägga mig ner och bara gömma mig från livet och allt det där som gör så fasligt ont inom mig. Hur mycket ska jag orka? Hur mycket länge till ska jag vara nere i denna svacka? Snälla ge mig orken att fortsätta kämpa, ge mig styrkan, ge mig energi – jag behöver den!! 

Det är jobbigt att vara människa. Helt hopplöst. 

Just nu har jag permis från avdelningen, jag kom hem igår. Allt känns som om det går åt helvete, totalt!  Jag trodde att det skulle kännas skönt, trodde jag skulle må bra bra. Men jag gör verkligen inte det. Men jag kämpar för kung och fosterland! För jag vill inte visa mig svag, jag vill inte visa hur jag mår. För jag vill vara stark och inte behöva åka tillbaka. Jag intalar mig själv hela tiden att jag är okej, att jag mår bra. Vem försöker jag lura? Antagligen mig själv!! Och jag är så jävla less på att behöva ljuga för mig själv, jag är så jävla less på att behöva hålla allt inom mig tills jag är som en tickande bomb. Tills allt bara exploderar. PANG! Bomber och granater. Jag faller som en stupad soldat. Fastän jag inte vill det. 

Men jag tänker fortsätta kriga. Jag tänker fortsätta kämpa oavsett. Jag ska KLARA detta!! 

….jag behöver en kram!