Minnen, känslor, ilska och sorg

Just nu är jag inne i en depression, just nu har det varit väldigt tufft och det har varit många tårar som runnit. När ingenting tycks hjälpa, när man bara ligger i sängen och känner att man totalt har tappat hoppet och att ljuset bakom allt det där svarta känns alldeles för långt bort. När varje dag är en kamp, en kamp för att överleva, en kamp för att hitta tillbaka till sig själv men framförallt att hitta krafterna – så att man till slut kan resa sig upp igen. När man klarar allt det där, ja då kan man slutligen stå stadigt på jorden igen. Det har pågått ett krig inom mig, fullt med katastroftankar, fullt utav tankar så som hopplöshet, bitterhet och skam. När jag helt har tappat kontrollen, när jag helt tappat förmågan att ta hand om mig själv och gått vilse i en stor jävla labyrint. 

Jag önskar så att allt vore annorlunda.

 Innerst inne vet jag vad som har förstört mitt liv, vad som orakat alla dessa hopplöshetskänslor, all den där skammen som jag bär på inom mig och all den där ilskan. Hade allt varit annorlunda, så kanske jag inte alls behövt vara  där jag är idag, då kanske jag inte alls hade behövt känna allt det där.

Men hon har förstört mitt liv, hon har förstört min tilltro till andra människor, hon har fått mig att tvivla på livet och på min egna existens om och om igen

Alltid var det jag som fick skäll, alltid var det jag som gjorde fel. Tillslut orkade jag inte mer, redan när jag var 10 år började jag tänka på att jag inte ville leva. Redan då kände jag att jag helst av allt bara ville dö. Jag ville inte leva, allt var ju bara mitt fel. All skriken, alla bråken och alla tårarna det är som om dem spelas upp om och om igen som på film. Minnena finns kvar, känslorna finns kvar och så även ilskan och sorgen. Varför fick jag alltid skäll? Varför fick jag skäll fastän det inte var jag? Varför fick jag skäll när han hade bitit hål på min hud, när man till och med såg märkena efter tänderna. Varför var hon så som hon faktiskt var? Varför kunde hon inte ge mig den där tryggheten istället för osäkerheten och rädslan. Varför kunde hon inte ge mig den där kramen som jag så gärna behövde? Varför kunde hon inte se mig för den jag var? Varför kunde hon inte torka mina tårar och säga att allt skulle bli bra? Varför såg hon inte att jag mådde dåligt? Varför var hon så fruktansvärt egoistisk och bara tänkte på sig själv och de andra? Vad hade jag gjort för fel? Var det för att jag existerade? Var det för att jag var en “bråkig” unge som kunde få vredesutbrott efter vredesutbrott? Varför bad hon aldrig om hjälp gällande mina problem? Varför såg hon inte hur trasig jag var, hur dåligt jag faktiskt mådde? Varför brydde hon sig inte? Varför ville hon inte förstå när skolan inte fungerade? Varför ville hon inte hälsa på mig när jag inte längre bodde hemma? Varför fick vi tvinga henne till att hälsa på när jag slutligen hamna på fosterhem? Varför valde hon aldrig att göra saker på tumanhand? Varför ville hon inte bygga upp våran relation? Varför ville hon inte? Var jag verkligen så hemsk, var jag verkligen så hopplös att jag nästan kände mig osynlig och som luft

Hur som helst, så har jag inga som helst vettiga svar. Hur som helst så är livet som det är och hur ont allt än må göra så måste jag någonstans göra ett avslut. Jag får inte tillåta henne att trycka ner mig längre, jag får inte tillåta henne att göra illa mig mer än vad hon redan gjort

Fan alltså, livet är inte en dans på rosor precis! Det är fan alltid en kamp och jag tänker ta kampen varenda jävla gång. Jag vet ju hur jag funkar. Och huvudsaken är att jag vet vem jag själv är, vad jag själv känner och vill. Vissa gånger är jag livrädd för att såra de människor som faktiskt finns där, som bryr sig och som vill mig väl. Dem som alltid tar emot mig när jag faller, dem som alltid har en kram eller två att ge mig och som ser tårarna men även mitt leende och mina bra stunder

För en sak är jag säker på; Jag tänker kämpa och aldrig ge upp! Jag tänker kämpa för att inte såra, för just såra är det sista jag vill! Dem människor jag har kring mig är människor som ger mig trygghet, lugn och en mening med livet. Familjen är inte alltid blodsband, man väljer själv sin egna familj och vilka som ska vara delaktig. Man väljer människorna med omsorg, man är rädda om dem, man bryr sig om dem och tillsammans kämpar man, både i med och motgång

Livet har lurat mig förr, men den här gången ska jag visa vem som är starkast! 

Advertisements

Vad ska jag känna? 

I min värld finns det bara en morfar och han föddes 1935 och dog 2002


Morfar fanns alltid där för mig oavsett hur jag mådde, han hade alltid en famn att krypa in i. Morfar har funnits där ända sedan jag var en liten skit. Det är han som jag kallat för morfar, det är till honom som jag rusat till när jag sett honom. Morfar han lärde mig allt och lite till, med honom hade man alltid roligt. Om inte mormor var hemma så kunde man ändå ringa till morfar för att byta några ord och han fick mig alltid på andra tankar när livet svek mig. Han såg mig, han brydde sig, tog sig tid till att fråga hur allt var. 

Att mata änder var våran grej och att titta på tågen som rusade förbi. Med honom hade man alltid kul, varje dag var ett äventyr i sig! ❤️

Morfar var galen i tåg, han byggde modelljärnvägar och sina egna tåg, det var hans liv och stora hobby. 


Alla minnen jag har med honom kommer aldrig att försvinna. När morfar dog så dog en del utav mig. Han var min trygghet, min hjälte och min förebild -han var min stjärna. Och jag kommer alltid att älska honom. 

Men lördagen den sista april vid halv fyra fick jag ett samtal som jag inte alls hade räknat med. Jag svarade och i andra änden hör jag en bekant röst som säger: “Hej, bara så du vet så har jag varit i Arbrå hela dagen.” 

Jaha men vad jävla kul tänkte jag, varför ens göra sig besväret att ringa när du är på väg hem? I alla fall fick jag henne att komma ner och tro inte att hon kliver ur bilen för att ens ge mig en kram; nej tok heller sånt gör man inte om man är hon. Vissa människor kommer jag aldrig att förstå och kanske är det lika bra så.  I alla fall fick jag veta att min riktiga morfar inte hade långt kvar och dagen efter får jag ett sms om att han somnat in halv sju på söndagsmorgonen. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag känna? Skulle jag vara ledsen? Skulle jag känna sorg? Med honom har jag faktiskt inga minnen som jag kan dela med någon. Jag vet egentligen ingenting, lika lite som jag vet om den personen jag möter på affären, som säger hej bara för att. Jag vet knappt vad han har jobbat med, maskinförare? Heter det så? 

Vad skulle jag säga? Vad skulle jag känna? Jag känner ingen sorg, ingen saknad. Bara tomhet, bitterhet, ilska och skam.  Han har aldrig varit min morfar

Han har aldrig funnits där när jag som bäst behövde han. Det var grabbarna som var hans favoriter, och så har det alltid varit. Så ärligt, vad ska jag känna? 

Även om allt känns kaos i huvudet på mig nu och att jag återigen lyckats krascha. Och att det återigen gör så där förbannat ont i själen igen. Så måste jag gå igenom detta också. Livet har återigen gjort en touchdown. Om allt ändå vore annorlunda. Att livet var något annat än vad det faktiskt är. 

Jag har bara en morfar och han fattas mig, varje dag skänker jag honom en tanke. Det är honom jag behöver när det gör som ondast. ❤️

And the darkness inside you, can make you feel so small.

Fyra väggar och ett tak

När allt kommer ikapp och man inser hur jävla tomt det känns. När känslorna svajar till och får det att kännas som en enda stor storm. Då inser man hur liten man är på jorden, hur fort allt kommer ikapp. 

Ett hus betyder väl inget, så tänkte jag mycket förr. Men jävlar, ett hus kan faktiskt betyda så otroligt mycket. För mig fanns det ett hus som betydde mer än bara värme och kärlek. Det betydde även familj, trygghet, glädje, ilska och sorg. Där i huset har jag mer eller mindre växt upp och där i huset lät jag mina minnen växa. Det var där jag fick lära mig vad trygghet var, det var också där jag började hitta mig själv, där jag fick lära mig vad som var rätt och fel. Aldrig någonsin trodde jag att ett hus kunde betyda så som det faktiskt gjorde och gör. För även om mormor inte bor kvar så finns ju alla minnen kvar, ja i varje hörn finns dem kvar. Minnen som jag själv måste ta itu med, som jag måste arbeta med för att kunna släppa. Sorgen och saknaden kommer alltid att finnas kvar och detta okej

Just denna årstiden känns lite skrämmande att ta sig igenom. Det behövs inte krattas, rycka ogräs, rensa i rabatten – det behövs helt enkelt inte göras vårfint på gården. Det behövs inte klippas något gräs till sommaren och inte heller behövs det fyllas på med ved till hösten. Allt det här saknar jag. Allt det här var ändå en slags terapi för själen. 

Tänk vad ett hus egentligen kan betyda.

Trots alla känslostormar så vet jag att huset fått fantastiska människor som vill ta hand om det och som vill satsa. Huset kunde inte fått bättre människor under sitt tak och innanför väggarna. Nya minnen ska skapas där. Glädje, sorg, kärlek och ny trygghet ska byggas upp och det är du så värd. 

Huset har fått stå pall för mycket! ❤️

Ett hus är så mycket mer än fyra väggar och ett tak! 

   
 

När allt kraschar 

Jag vet så väl när allt började, när livet kraschade för en andra gång. Jag vet vad som utlöste allt det där jobbiga, men som vanligt när det gäller mig så håller jag allt inom mig och sväljer min stolthet om och om igen.  Att visa mig svag var och är inte min grej. Även om jag faktiskt är något bättre på att visa känslor nu än förr. 

Allt började 2015 allt tog sin början då. 

Först väljer jag att lämna en trygg punkt i mitt liv. Jag väljer nämligen att lämna röda korset bakom mig för att testa på något nytt. 

Min nya praktikplats blev på ängslunda i köket, jag trivdes med tillvaron och jag trivdes med dem som jag jobbade med. Men det var något som var fel, fruktansvärt fel. Jag kunde inte fokusera, jag kunde inte ta in saker och ting, kände mig till besvär när jag frågade om saker som jag inte förstod. 

Hallå det är helt normalt liksom, men inte i min värld inte bland mina tankar.

  Tempot var högt, man var tvungen att vara stresstålig till en viss del. Men trots det så körde jag på, kanske lite för hårt. Jag körde ända in i kaklet och precis just då sa kroppen ifrån. Det började med en molande värk i ett knä som sedan liksom spred sig. Jag tog paus från köket och försökte fokusera på att bli bra. Jag fick höra både det ena efter det andra när det gällde min värkande kropp. Det pratades om operation av knät, det kunde ju vara både det ena och det andra. Sedan fick jag höra att det var reumatism men inget visade på prover. Trots allt detta så hoppade jag på kryckor utan att riktigt veta varför. En månad blev tre månader med krycka/or. Dem uteslöt allt, till sist sa dem att det var fibro. Jag själv visste inte vad jag skulle tro eller säga. Men värken blev ett med mig. 

Mitt uppe i allt så blir det klart att mormor ska flytta, hon har fått huset sålt

Nu blev det dags för att hjälpa till att packa ner allt. Alla minnen, alla känslor som man har och haft från det huset.

Huset som faktiskt varit en stor del utav mitt liv, min trygghet och min punkt här i livet när allt varit problem hemmavid.

 Jag trodde inte det skulle bli så känsloladdat att ta farväl av huset. Men någonstans kändes det som att jag gick i tusen bitar. För mormor var det en lättnad och en stor sten föll från hennes axlar. Samtidigt som jag sörjde så kunde jag se lyckan och glädjen hos mormor igen. Det fanns liksom ett hopp och ett liv i henne ögon. Strimman av ljus återfanns och jag kunde ändå känna glädje tillsammans med mormor. Det var ju för hennes skull vi packade ner bit för bit. Slet som djur, körde lass efter lass till tippen, sålde det som säljas kunde. Bit för bit. 

Jag svalde gråten om och om igen. Jag kunde ju inte visa hur ont det faktiskt gjorde. 

Varje liten del av huset hade ett minne, i varje hörn fanns det en del utav mig. I väggarna fanns våran historia och våra minnen. Där i det huset har jag mer eller mindre växt upp. I huset har jag skrikit, gråtit, rusat ut genom dörren i ren ilska och förtvivlan. Trots att huset fått tagit del utav allt det där så har det också fått ofantligt mycket kärlek och glädje och värme. Det var där i huset som jag kramade min bästa vän här i livet för sista gången – min morfar min stöttepelare. Det var där han också rasade ihop och blev inskickad med ambulans för att aldrig mer komma hem till huset, tryggheten och kärleken igen. 

Det där huset bar på så många minnen, så mycket känslor. 

Så en dag var hela huset tömt, det gjorde ont – fruktansvärt ont men jag visade ingenting, för svag var det sista jag ville vara. Men där och då gick jag sönder. Där och då försvann en trygghet och något rubbade hela min existens och mitt mående. Jag började stappla. Jag förlorade mer och mer kontrollen över mig själv och mina känslor. Kunde inte längre styra och rå för allt som hände.

Promenader blev min räddning. Dag ut och dag in. Jag gick och jag gick. Hade inget mål i sikte jag ville bara promenera bort allt det onda, det svåra och det jobbiga. 

Så kom åter en käftsmäll. Marken under mina fötter slets ännu en gång bort. Jag stod inte länge stadigt på jorden. Älskade fina underbara och rara Frida somnade stilla in omgiven med sina barn. Men trots att jag visste att det var så hon ville så gjorde det ändå så förbannat ont. Jag kunde inte visa sorg. För just sorg var en del utav min höst. Sorg, smärta och saknad

Men älskade underbara Frida fick jag känna i nästan fyra år. Hon blev som en extra mormor. Ibland tog vi oss en hutt och jag minns vad hon alltid sa precis innan; säg inget till någon. Jag lovade varenda gång samma sak; att jag inte skulle säga någonting. Med Frida kunde jag skratta och gråta med. Ibland satt vi bara där, tittade ut genom fönstret. Hon var speciell. Så rar och full i fan. Hon kunde verkligen få en att skratta när man mest behövde det. Livet utan Frida är tufft men jag kämpar för hennes skull för det är vad hon hade velat. När Frida dog så dog även en del utav mig. ❤️

November och jag väljer att gå tillbaka till Röda Korset igen. Återigen på ruta ett i måendet men jag dolde allt så bra, lite för bra kanske. Fortfarande var promenader en stor del utav min vardag. Rutiner fanns det inga utav, fokuset låg på att överleva varje dag. Stressen i kroppen ökade, jag blev hyperaktiv (mer än vanligt) och jag fick det svart på vitt – ADHD hade visat sig tydligare nu än förr. Tydligen kan livskriser ställa allt på sin spets.

2016 startade med kaos och jag tänker inte låta kaoset vinna. Tänker gå segrande ur den här matchen. 👊 

Äntligen ska jag få träffa en psykolog för en intervju inför en kommande utredning. Jag är nervös men det kommer gå galant. Så tacksam över de människor som finns runtomkring mig som aldrig tvivlar på mig. Men som vågar stå där med fingret och bli arg när jag gör fel och gör felaktiga val. 🙏❤️ 

Livet har verkligen prövat mig. 

  

Som plockepinn

I plockepinn måste du varsamt ta dina stick för att inte rubba på de andra som ligger bredvid, på eller under. Lika varsamt måste du ta vara på ditt liv. Lika varsamt måste du lära dig att hantera allt det där tunga. Varsamt. Rubba inte på din existens. Akta

När livet rasar samman, när det trygga liv man lärt sig leva med plötsligt suddas ut. När något försvinner och du går sönder inifrån och ut. När livet brakar ihop och du måste lappa ihop varenda liten trasig del. När hjärtat slits itu. När tryggheten plötsligt slutat existera. 

Min trygghet, mina punkt försvann i höstas. Jag vet att det förmodligen var en utlösande faktor till mitt mående. Det som varit så lugnt innan, visst jag har mått dåligt men har kunnat hålla allt i schack i alla fall. Men nu brast allt för mig. Det började med att jag bytte praktikplats, allt började sommaren 2015. 

Jag väljer att byta praktikplats, till ett stressigt kök. En stressig miljö där man var tvungen att ha full fokus. Jag klarade av det i ca 1 månad sedan sa kroppen ifrån. Det började med ständig värk, kryckor och en massa smärtstillande som inte gav någon effekt. Jag gick helt ovetandes om vad som var fel, allt mindre förstod jag vad som hade gått snett. 

Men så kommer dagen när min fina fina granne gått bort, ångesten var ett faktum. Och dagen då det var dags för ett sista farväl. Väl framme vid kistan så kändes det som om benen var på väg att vika sig under mig. Där och då slog livet ner mig med dunder och brak. Där och då kraschar jag. Min trygghet var som bortblåst. Och allt triggade igång det ena efter det andra. För att överleva var jag tvungen att kämpa. Hålla allt inom mig och inte visa mig svag. Promenader blev min medicin. Tills jag en dag får träffa en vettig läkare på HC som säger det jag innerst inne vetat om, det som dessutom står i mina journaler – ADHD! Plötsligt kom orden, det ekade i huvudet. Allt ställdes på sin spets. Jag hade ADHD! Medicinering påbörjades och nu startade den verkliga kampen. 

Adhd och Aspbergers. 

Men inte nog med det så lutar det mesta mot Bipolär också. Och den tuffa hösten kan ha utlöst sjukdomen. Ja för all del så kan även allt utlöst min ADHD också. Men strunt samma. Jag är på rätt väg även om det ibland är tufft. Förbannat tufft. Men som den kämpe jag är så klarar jag mig. 

Men saknaden kommer alltid att finnas kvar. Minnena efter världens finaste och bästa Frida kommer föraktad vara med mig. 

Livet är ingen dans på rosor, det är en dans med svåra steg. 

  

Tacksam 

Lördag 12/3 

Dagen var kommen och jag skulle ha lite födelsedagsfirande med fina människor kring mig hela dagen. 

Det jag inre hade räknat med var att en saknad människa, som jag tänkt på 24/7 varje dag sedan allt hände när jag plötsligt var borta från hennes sida och liv men som jag ändå inte kunde släppa tanken på. Plötsligt ringde telefonen och hon var på andra sidan. Först kunde jag inte fatta vem det var, det stod stilla i huvudet men så fick jag hjälp på traven. Oj! 

Lycka. Glädje. Värme. Den finaste födelsedagspresenten jag kunde få. ❤️ Tacksam!

Men kalaset fortsatte med alla fina människor från morgon till kväll. Jag fick otroligt fina saker. Ni är underbara hela bunten! Kärlek! 

Tårtan knockade mig med häpnad! 

  
  
  

Du min vän i livet. 

Det är så här jag minns dig bästa morfar. Du som var mitt allt, min stjärna i livet. Jag försöker vara stark på föreläsningarna när kapitlet om dig dyker upp. Många fäller en och en annan tår precis under det. Det gör ont att jag förlorade dig så tidigt, alldeles för tidigt om jag får säga det själv. Ibland behöver jag få känna dina varma och trygga kramar. Det lugn som du ingav kunde ingen annan ge mig. Du var snäll men du var också hård och rättvis. Du ville ingen något ont. Älskade morfar det gör ont. Just nu skulle jag behöva dig mer än någonsin. Livet blev aldrig detsamma utan dig. Ingen som drar sina galna skämt, ingen som jag längre kan prata tåg med och inte kan vi mata änderna vid vattnet. Men morfar du finns med mig i tanken och hjärtat varje dag! Du är för alltid bevarad djupt i mitt hjärta dit ingen kan nå. 14 år utan dig är lång tid, det känns fortfarande som igår. ❤️🌸 

Du min vän i livet.