Jag saknar dig!!! 

Jag är så less på att människor som jag en gång i tiden trodde vart jag hade. Vilka som jag faktiskt trodde betydde allt för mig. Men nu så är det precis som om alla bara visar sitt rätt jag. Den ena är värre än den andra. Det känns både ledsamt och trist. Varför kan inte människor bara acceptera, stötta och vara glada för min skull? Varför är det så svårt för vissa att acceptera den väg jag väljer att gå efter? Så fort jag lyckas med något, så fort jag mår bra och när jag verkligen hittar mig själv då ska det liksom tryckas ner så mycket som det bara går. Men vet ni? Den här gången kommer ingen utav er att lyckas vare sig med det ena eller det andra. För jag är så jävla mycket starkare nu än då! Men det värsta av allt är att orden ni säger sårar, ja det är rent av så att det svider och gör jävligt ont. Tror ni att det är kul att höra er säga; 
Du kommer bli lurad. Kom ihåg vad jag sagt sedan, att du kommer bli lurad.

Det var din far som sa till din mor att göra abort.

Du är feg.

 “bla bla bla…

Vet ni? Det är ni som är fega som inte vågar inse att jag fått en familj som bryr sig, som finns där och som peppar mig. Och..vad grundar ni på att jag kommer bli lurad? Vad vet ni egentligen? Vad vill ni egentligen när ni väljer att uttrycka er på detta sätt? Och vad då, att min far ville att mamma skulle göra abort? Han ville inte att hon skulle göra abort för att han inte ville ha mig, nej för han var rädd och osäker. Han var rädd att jag och min bror skulle födas med samma problem som hans egna bröder. Han var rädd! Fruktansvärt rädd

Det finns annat som också har sårat mig under många många års tid. Allt erat skit snack om vem min pappa var, att han inte brydde sig, att han inte älskade mig osv. Men vet ni, ni har så jävla fel, ni har gjort allt i eran makt att vända honom mot mig mot hans vilja! Varför har ni gjort allt detta? Vart ville ni komma med allt? Det är ni som är giriga, det är inte jag och det är inte min bror för tillsammans är vi ett jävla bra team, tillsammans kommer vi kriga. Visst vi kommer säkert bli osams både en och två gånger. Men syskon kan bråka? Inget konstigt med det. Men vet ni, trots allt ni sagt och petat i mig har gjort mig starkare. Jag har valt att se allt med andra ögon. Och jag är arg, jag är ledsen och besviken. Min pappa finns inte mer, jag fick aldrig chansen till att lära känna honom som den människan han var. Och vet ni, jag saknar honom varenda jävla dag. Något fattas, något kommer alltid att saknas. Jag önskar så att jag fick krama om honom en sista gång, jag önskar att jag fick sitta där i hans knä och vara lycklig och skratta tillsammans med honom en sista gång. Jag önskar att jag kunde säga: “pappa förlåt för alla mina misstag, förlåt för alla mina dumheter, men pappa jag älskar dig mer än allt annat.” Jag önskar jag kunde ringa honom och få höra hans röst en sista gång. Jag önskar att han stod där och gav mig en spark i baken och sa till mig att rycka upp mig, ta mig själv i kragen. Jag önskar att jag kunde be honom om en kram.

Bara en sista kram

Men det går inte. Det finns ingen telefon till himlen. 😭❤️ Det gör så förbannat ont. Varför? Jag behöver dig pappa! Jag behöver din styrka, din envishet och din stolthet. Ja, jag behöver hela dig pappa! Jag behöver dig vid min sida…fan…det var inte så här det skulle sluta. Jävla skit cancer!! 😭 Himlen fick jordens bästa ängel, men för tidigt. Pappa, jag lovar att jag ska ta hand om bror min, jag lovar att jag kommer stå vid hans sida vad som än händer. Jag lovar att alltid finnas där för honom precis så som han finns för mig. Vi kommer fixa detta, och jag vet att vi alltid har dig vid oss. 

Saknaden är fruktansvärd, den gör ont. Älskade pappa! ❤️ 

Jag älskar dig pappa nu och för alltid! ❤️ 

Sanningen. 

Sitter och bläddrar bland mina journaler, tänker att något har gått snett. Jag vill ta reda på sanningen, varför blev allt som det blev? Svaren måste finnas bland alla papper. Jag började med att läsa det som skrevs 2000 utav socialkontoret i en stad i mellersta Norrland. När jag nu läser igenom dem igen så blir jag nästan lite mörkrädd. Det är en skrämmande läsning. Om och om igen så återkommer orden “enligt undertecknad så säger hennes mamma… enligt vad hennes mamma, styvpappa och familjehem säger…” hela tiden nämns just “mamma” och det är hon som är boven i dramat, inte jag men hon fick mig att framstå som en jävla nolla. 
Orsaken till utredningen som socialkontoret gjorde då 2000 var att enligt dem så var situationen akut då jag på kort tid vid ett antal tillfällen konsumerat alkohol i en sådan omfattning att jag hamnat på sjukhus. Dessutom var det även mycket konflikter mellan mig och familjehemmet. Det går även att läsa: “relativt snart under kontakten var alla inblandade, mamma, familjehemmet inklusive jag själv – överens om att jag tydligt behövde ett annat stöd än vad ett familjehem klarar av att ge.” Det som då var aktuellt enligt socialkontoret var då ett HVB-hem. Och dem skriver följande “ett HVB-hem skulle kunna möta upp Sophias behov av uppmärksamhet och gränser bättre bl.a. genom en högre personaltäthet än vad som finns i ett familjehem.” 

Alltså stopp, jag hade ju faktiskt inget annat val än att acceptera och göra som jag blev tillsagd. 

I början av 2000 kom även resultatet från undersökningen som gjordes vid BUP, Sundsvalls sjukhus. Av denna utredning framgick det att jag hade en begåvningsnivå s.a. diagnosen mental retardation inte var tillämplig dvs jag var NORMALBEGÅVAD

Jag avslutade mina studier vid särskolan och sökte mig istället in på IV. (individuella programmet)

Under våren 2000 var familjehemmet utav den uppfattningen att jag förändrades drastiskt. Dem beskriver att jag gått från att vara “snäll” till att vara “hård“. I och med detta så hade jag valt att förändra min klädstil, utseende, beteende, syn på droger och musikstil. Enligt vad jag själv har sagt så ledde denna förändring till en annan umgängeskrets och som innebar att dem som tidigare hade mobbat mig inte tordes längre. Men enligt familjehemmets uppfattning så var konsekvenserna av denna förändring negativa. De uppfattade mig som att jag inte längre visade dem eller deras barn respekt, att jag medvetet ignorerade familjehemmets mamma. Dessutom så hade min aggressivitet ökat. 

Finns det överhuvudtaget ingen som ställde sig frågan till varför allt var som det var? Varför denna förändring gjordes? 

Återigen kommer vi tillbaka till mitt alkoholberoende som dem så fint kallade det. Dem beskriver som sagt att jag började använda alkohol och att jag direkt fick konsekvenser av detta då jag inte hanterar att använda alkohol. Tilläggas bör var att jag var 18! Jag var ung och dum och ville testa precis som alla andra tonåringar/ungdomar. Men visst det kanske blev för mycket några gånger. Men det finns en bakgrund till just mitt drickande också för den delen men tyvärr är det inget som tas upp någonstans bland alla mina papper.  När jag drack så kände jag ett lugn, jag dövade det som fanns inom mig. 

  • editMed åren har jag också lärt mig att man inte ska dricka om man inte mår okej för oftast är det då som allt spårar ur. Det är lätt att vara efterklok. 

Från våren 2000 och fram till mitten av november samma år så hamnade jag på sjukhusets akutmottagning, blivit hemskickad och blev även omhändertagen jml LOB allt som allt så skedde dessa olika incidenter 6 gånger. Det är på grund av dessa incidenter som socialkontoret i den kommun som jag bodde i ansåg att ett HVB-hem skulle vara den bästa lösningen och jag lovade att hålla mig lugn tills ett lämpligt hem hittades. Och jag höll mitt ord. Jag var enligt socialkontoret klassad som alkoholist och det var även därför som jag senare också hamnade på ett HVB-hem. 

Vidare kan jag läsa följande: “enligt den information som u.t. besitter så har Sophias biologiske fader alkoholproblem. Oro finns hos modern att Sophia ska utveckla samma problematik.

 What? Alltså vad grundade hon det på? 

Under hösten i samband med dessa fyllor var mitt beteende mycket självdestruktivt. Enligt vad jag själv har sagt så pratade jag om självmord. Fanns kanske en orsak till det? Jag läser vidare och kan då läsa följande:

“.. både familjehemmet och hennes mamma var av den uppfattningen att hon i ett akut läge skulle kunna fullfölja ett självmord.” 

Då vill jag ställa en fråga: Om dem nu var av den uppfattningen, varför i hela fridens namn tog dem inte tag i det då? Nä, det är förstås lättare att låtsas att man bryr sig genom att sitta och säga en massa saker till en sekreterare på socialkontoret för att kunna hålla sin heder uppe. Men, att sitta och leka duktig var kanske inte den rätta vägen, för i slutändan var det ingen mindre än jag som drabbades.  Men allt skulle ju som vanligt se bra ut. 

I samband med sista fyllan då jag hamnade på sjukhus för observation så berättade jag för första gången för min mamma att jag vid 11 års ålder blev sexuellt utnyttjad av 3 äldre killar. Jag minns det så väl när jag berättade det, jag var helt jävla väck och den enda som jag såg där i dimmorna var just min mamma, det liksom bara brast för mig. Det där som jag gått och hållt inom mig i 7 år utan att någon hade förstått kom plötsligt fram. Det var som allt bara släppte där och då. Men det jag funderar på var varför ingen tog tag i det då när jag berättade? Varför förstod ingen att det var grunden till mitt mående – ja till allt? Nä, det är ju klart det är bättre att klassa mig som alkoholist och skicka iväg mig till ett HVB-hem. Jag menar då slipper man liksom problemen och allt löser sig för alla parter. Förutom för mig? Var det ingen som tänkte på att fråga mig? 

Enligt vad familjehemmet upplevde så var jag identitetslös. Och i samband med att jag flyttade till familjehemmet så blev jag jag religiös. Våren 2000 bytte jag min religiositet mot ett utåtagerande och självdestruktivt beteende. Återigen varför? 

Min relation till mamma har alltid varit ansträngd och komplicerad. Det har varit mycket konflikter som började redan vid 7 års ålder. Konflikterna trappades upp under tonåren och det resulterade i att jag senare också blev familjehemsplacerad då min mamma handgripligen kastade ut mig vid 15 års ålder. Där och då gav hon upp och lämnade över ansvaret till någon annan. Enligt vad det går att läsa så har jag under alla dessa år sökt min mammas accepterande. Jag har dock fått uppleva besvikelser avseende detta då hon inte orkat möta upp mina förväntningar? Ursäkta mig, men hon är ju trots allt min mamma? Om hon inte orkade möta upp mina förväntningar varför i hela jävla helvetet valde hon då att behålla mig? Jag blir mörkrädd, men jag får också fler svar på mina frågor. Fy fan, jag finner inga ord. 

Av personer runt Sophia upplevs hon som identitetslös. Återigen beskrevs jag som en människa som inte visste vem jag var. Egentligen är det inte så konstigt med tanke på att jag faktiskt var ganska så vilsen i mig själv? Enligt vad människor har sagt så tog jag på mig olika roller. Tre år tidigare hade en utredning gjorts på mig som därefter pekade på att jag var bedömd utvecklingsstörd. Det fanns dock en liten detalj, jag var inte alls utvecklingsstörd. Jag lurade alla, jag låtsades vara utvecklingsstörd av den anledningen att jag trodde min mamma skulle se mig och tycka om mig bättre. Men tyvärr visade det sig att hon inte brydde sig mer om mig då än innan, lika jävla känslokall precis som alltid. Diagnosen avskrevs. 

Vidare läser jag att jag upplevdes som mycket kontakt sökande. Att jag hade ett stort behov av uppmärksamhet. Återigen, det kanske finns en bakgrund till det? 

Återigen tas mitt alkoholmissbruk upp och återigen står det: “Enligt uppgift, bl.a från Sophias mamma, har Sophias biologiske pappa alkoholproblem. Sophias mamma uppger att han får samma reaktion på alkohol som Sophia, dvs omedelbara konsekvenser. Han tål inte alkohol.” 

När jag första gången läste igenom dessa papper och fick syn på just detta så ringde jag faktiskt upp min mamma och frågade henne rakt ut om hon minns att hon sagt det där och om det det stämde? (jag besitter idag på sanningen om min pappa och om vem han var.) Det som min mamma sa då var fruktansvärt chockerande. Hon nekade. Hon hade minsann inte sagt det där. Nä men vad bra vi säger så. Men saken är att hon sagt så mycket annat om min pappa. Hon har gett mig en felaktig bild av vem han var och det är nog det som svider mest. Jag har förlorat min pappa, jag fick aldrig chansen till att lära känna honom som den människan han faktiskt var. Och vet ni det gör ont, förbannat jävla ont. Jag har förlorat en del utav mig själv. 😢

Jag fortsätter att läsa: “Samtidigt som Sophia har utvecklats sista åren upplevs hon ändock som omogen.” Okej? Ni talar emot er själva lite där. Men tack då vet jag. Tydligen så utvecklade jag med åldern ett beteende som blev alltmer uppenbart destruktiva för omgivningen. Med detta avses alkoholanvändning,aggressivitet, m.m.. Förlåt men, vad då m.m? Kom ni inte på något mer? Tillåt mig skratta eller nej förlåt jag menar gråta en skvätt. 

För jag menar enligt vad u.t. skriver sedan är att jag är en flicka som har resurser. U.t. grundar detta på bl.a. på hur snabbt jag läste in vissa ämnen då jag började vid individuella programmet. U.t. skriver vidare: “Sophia har även trots sin livssituation och beteende en god uppfattning om sin situation och vad som sker.” Se där ja. Du talar visst emot dig själv igen. 👏

Angående Sophias framtid är u.t.s uppfattning att om det inte sker en förändring i positiv/konstruktiv riktning där Sophia kan vara i psykisk balans kommer Sophia att utveckla någon form av destruktivt beteende. Mest troligt är hon kommer att utveckla ett drogmissbruk. Vidare tror u.t., precis som andra runt Sophia, att Sophia kan hamna i en situation där hon fullföljer ett självmord om livet fortsätter att utvecklas på det vis som var hösten 2000.

Tack för all hjälp, men till vilken nytta. För någon hjälp fick jag aldrig. Men ni valde att sätta mig på ett HVB-hem som kostade 2.580:- /dygn. Där det inte fanns riktig personal. Ingen psykolog, ingen läkare, inga aktiviteter. Det fanns förvisso ett rum nere i källaren, dit kunde man gå och slänga porslin i väggen om man kände sig frustrerad eller arg. Men vad fick jag för hjälp? Ingen! När jag efter lite mer än ett år valde att flytta därifrån så hamnade jag i psykiatrins händer. Men fortfarande ingen psykologkontakt? Ingen som har tänkt på att ta reda på grunden till mitt mående? Nä, men visst det är lättare att säga att du är så och du är så, vi sätter in den där medicinen, så sätter vi in den här också. Åh, du kan inte sova? Ja men varsågod lite Imovane, stilnoct, propavan och kanske lite theralen? Jasså du mår dåligt, men då sätter vi in sobril, stesolid, attarax, lergigan. Ta sen det 3 gånger om dagen. Men vi sätter också in vid behov. Men lite zeldox kan du också få, kanske lite haldol? Men vi kan även testa lite lyrica. Allt som allt så har jag haft 27 olika mediciner under alla dessa år, allt från benzo till sorter som varit lite mer snällare och inte beroendeframkallande. 

Varför bara medicinera? Jag behöver inga jävla mediciner. Jag vill kunna känna, jag vill kunna skratta och vara glad, jag vill kunna gråta utan att behöva höra att jag mår dåligt vi måste lägga in dig. Jag vill kunna vara glad utan att behöva få höra att jag är manisk. Jag är fan jag! Jag har varit med om saker ingen ska behöva gå igenom eller vara med om. Men jag har aldrig blivit erbjuden en psykologkontakt? Är det för mycket begärt? Om jag säger att jag mår bra så lyssna då för fan! Se mig för den jag är! Jag behöver inte gömma mig bakom en massa mediciner. Visst, adhd-medicinen kanske jag behöver men allt det där andra? Våga se mig för den människan jag är. Alla mina s.k självmordsförsök har i själva verket varit ett rop på hjälp. Alla mina ärr, ja dem visar bara på hur stark jag varit men också hur jävla ont det har gjort. 

.. Nä, det är okej att må dåligt ibland, men det är också okej att må bra, skratta och känna glädje! 

Ett sista farväl

Torsdagen den 16/2 2017 sa jag farväl till en man med ett varmt och ödmjukt hjärta. En man som var omtyckt och älskad av många – den här mannen var min pappa
Och oavsett vad folk har sagt om honom så kommer han ALLTID att förbli min pappa. En man som jag skulle ha behövt i mitt liv. 

Jag är otroligt tacksam över att jag fick den här chansen till att få säga farväl. Men jag hade aldrig klarat det utan min bror, jag är otroligt tacksam att jag hade honom där vid min sida för jag skulle aldrig ha klarat av det hela annars. 

Tack brorsan för att du lät mig vara med, för att du fanns där för mig precis som jag fanns för dig. När jag tog din hand i min hand under begravningen och knöt den hårt – ja då kände jag faktiskt att vi hör ihop. Vi är av samma kött och blod och syskon ska hålla ihop. Syskon ska inte bråka. Syskon ska kriga tillsammans för att klara alla livets utmaningar. Tack för att just du är min bror. 

Sov gott pappa! ❤️ 

Han gav mig livet 

Jag tänker vara brutalt ärlig nu. Det finns vissa saker man inte kan förbereda sig mentalt inför. Saker som man inte tror ska kunna påverka en själv. Jag hade fel. 
Helgen som passerat har varit turbulent på många plan och det har varit en känslomässig berg-och-dalbana utav dess like. Allt började på lördagen då jag fick veta att min biologiska far inte hade långt kvar och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera som, för det är ju ändå en människa jag knappt har haft något att göra med och inte känt på samma sätt som vad min bror har gjort. För han är ju trots allt uppvuxen med våran far. Under söndagen satte jag mig ner tillsammans med A och M för att berätta om allt och på så vis även förbereda dem för vad som skulle komma framöver. Men bara efter en stund att dem gått från Spelboa så ringer min telefon. På displayen står min brors namn…

Det hade hänt. Det där som man inte kan förbereda sig mentalt inför. Våran gemensamma far hade somnat in och det hade gått fort. Jag hörde verkligen hur pass förstörd min bror var och just då önskade jag faktiskt att jag stod bredvid honom så jag kunde få krama om honom. Jag förklarade att jag kände tacksamhet genom att han hörde utav sig och innan vi avslutade samtalet så bestämde vi att vi skulle fortsätta hålla kontakten. Jag har inga större förväntningar egentligen, men jag hoppas att det blir bra i slutändan oavsett hur det blir. 

Men för min del så känns allt så konstigt. Jag känner mig så tom på något vis. Jag kan inte direkt sätta fingret på allt. Det är en ny upplevelse som jag måste ta mig igenom och jag måste få ta allt i min egna takt. För hur mycket min far har sagt och gjort så är det ändå han som skapat mig och gett mig chansen till att få leva det liv jag fått. Jag har aldrig hatat honom för det val han valde att ta. Han må kanske inte vara guds bästa ängel men han är och var trots allt min far och det kommer aldrig någon kunna ta ifrån mig. Och hur fel det än låter så måste jag få vara ledsen, jag måste få sörja på mitt sätt. För oavsett hur allt ser ut så är det en bit från mig som har försvunnit, en länk till mitt förflutna. Det som händer och sker just nu är något jag inte kan kontrollera och det skrämmer mig. Alla känslor, alla frågor – ja allt kommer upp till ytan och det känns som om hela jag ruskas om.

En sak vet jag och det är att det känns otroligt tufft att förlora en förälder och det spelar faktiskt ingen roll om man inte hade någon kontakt eller ej det blir lika tufft ändå. Jag måste låta allt få ta sin tid. Jag måste tillåta mig själv att sörja, tänka och bearbeta allt. Det kommer ljusna och såren i min själ kommer att blekna med tiden. Vissa saker måste man bara försöka acceptera oavsett hur tufft och svårt allt känns just för stunden. 

Min far gav mig den bästa gåvan man någonsin kan få nämligen livet. ❤️ 

Jag kommer aldrig någonsin glömma. Men jag hoppas innerligt att han funnit ro på något vis. Frågorna som jag har kommer jag aldrig någonsin kunna få svaren på. 

Sov Gott far. 

Kalla det va fan du vill

För en vecka blev jag inskriven på avd. 10A i Hudiksvall. Jag trodde jag skulle få någon slags hjälp som jag alltid annars har fått. Redan efter några dagar insåg jag att ingenting var som vanligt. Den där vården fanns inte längre,  den där viktiga vårdplaneringen som alltid görs när jag har kommit in har heller inte funnits. En vårdplanering som gör att jag får upp mina rutiner osv. och där man ser hur vårdtiden ska se ut och hur länge den ska pågå. Dessutom har inget samtal genomförts, för jag vet ju inte ens vem min kontaktperson på avdelningen är. Den som jag har haft har tydligen slutat vilket är jävligt trist för henne gillade jag. Hon var rak och ärlig, inget daltande där liksom. Så behöver jag säga att jag både är besviken och otroligt ledsen? 
Kalla det va fan du vill men det är då inte särskilt mycket vård som jag fått den här gången. Jag är jävligt frustrerad över allt och hela den här situationen. För är det det här som ni kallar för vård så vette fan vad jag ska tro. För det har inte varit någon vård överhuvudtaget denna gång.


Alla dem där små sakerna som alltid har kunnat hjälpt mig att finna lugnet inom mig när jag varit så ledsen och trasig när jag kommit in har jag inte fått. Allt det där livsviktiga har inte ens lagts fram. Men trots alla brister som funnits denna gång så har jag vägrat ge upp. Jag har kämpat och kämpat. Jag reste mig upp ur askan på egen hand den här gången med hjälp utav dem nya medicinerna. Visst, jag måste fortsätta kämpa med maten och allt som hör det till. Men det tänker jag kämpa med på hemmaplan. För jag kan lika gärna vara hemma och kämpa än att behöva vara på avdelningen som mest känns som förvaring denna gång.  

Jag har fått vissa verktyg, dock inte alla men jag ska fixa det! Men en sak vet jag och det är att jag har lovat mig själv att lyssna mer på min kropp och inte köra ända in i kaklet. Jag ska bli snällare mot mig själv och säga till i tid innan det gått för långt. Och jag vet att jag har det bästa stödet där hemma som pushar och stöttar. Även om dem inte är många så vet jag vilka som faktiskt finns där. ❤️ 

Nu ska börja runda av, strax lunch och jag ska försöka peta i mig lite innan jag måste packa klart väskorna och hinna ner på apoteket fram och tillbaka för att hämta ut näringsdrycker. Taxin hem är bokad till klockan 13 så det är bäst jag skyndar på. 

Det finns en sak som jag inte kommer sakna i alla fall och det är duschen! Tänk dig själv att du står och duschar och samtidigt se dig själv i en stor jävla spegel. Det känns ju inte helt okej när man har ett sånt självhat gentemot sig själv när varje duschtillfälle skapade en enorm ångest! Så tacka gudarna för att jag får komma hem och duscha i min egen dusch! Bild från duschen 👇


Peace ☮ 

När varje tugga skapar ångest 

Allt var precis som vanligt innan, visst jag var lite väl uppe i varv, gjorde stora utsvävningar och bara liksom flöt med i strömmen. Inom mig bar jag på ett stort kaos som jag inte tycktes kunna reda ut på egen hand, ja inte den här gången i alla fall. Jag vet inte när allt började. Men jag vet att den sista månaden i alla fall gått väldigt neråt. Jag har tröstätit, gjort saker som varit rent skadligt för mig själv. Jag har testat mina egna gränser så pass mycket att jag tappat omdömet helt om situationen. Jag har kört på i ett. Trots att kroppen har protesterat. Den har varit så pass slut så det finns inte, men jag var dum nog och inte lyssnade. Jag jobbade på som vanligt på praktiken, när jag kom hem var det allt kring hemmet som jag ordnade. Det skulle vara eller nej det skulle se perfekt ut inför andra. Jag behövde hitta något som jag kunde kontrollera och maten blev mitt största kontrollbehov. Istället för att hetsäta så började jag räkna allt jag åt, började föra dagbok osv. Tillslut blev det att jag inte stoppade i mig något alls. Och på något sätt så kändes det skönt. 

Så länge jag inte åt så kändes det bra. För då hade jag kontroll över situationen. Jag tänkte så klart aldrig på riskerna som eventuellt kunde uppstå. Jag hade snurrat in mig ganska rejält ändå liksom. Mitt självhat gentemot mig själv hade mer eller mindre ökat den sista perioden. Varje gång jag tittade mig själv i spegeln så såg jag bara en misslyckad människa med noll kämpaglöd i blicken. Det som fanns framför mig i spegeln var en människa med alla möjliga fel och brister så som; slapp hud, rynkor här och där, finnar i hela ansiktet – ja, inget såg okej ut (iallafall inte i mina ögon) och mitt i allt så hänger där två jävla geléklumpar mitt på kroppen som inte alls tillhör min kropp. När självhatet bara växer och växer och tankarna på att vilja fly tar över handen så kändes det som ett enkelt val att ta kontroll över maten. Men det gick visst lite för långt.

 Hela jag höll på att gå sönder i miljoner bitar. Och måendet? Ja, det blev sju resor värre. 

Så kom den dagen då jag kände att jag inte orkade mera. Jag var så nära på att bara släppa allt och ge upp. Och just då, då blev jag faktiskt rädd och då menar jag livrädd! Jag hade fullkomligt tappat kontrollen över situationen. Jag behövde hjälp, det visste jag så väl men ändå så stretade jag emot så fort någon nämnde det. Det var som om jag slog bakut, satte alla mina taggar utåt och vägrade. I den stunden kände jag mig mest förvirrad. Jag ville ju ha hjälp, men varför slog jag bakut så fort det kom på tals!? Jo, jag har förstått att det där förbannade matmonstret orsakade den stora förvirringen. Skulle jag tvingas att bli inlagd så skulle jag tappa kontrollen, men det var ju just det; jag hade redan tappat kontrollen över hela situationen. Och det gick bara inte att ha det så här längre. Jag förstod att dem bara ville mig väl när dem sa vad som var bäst för mig. Så ett läkarsamtal bokades in där läkaren var en mycket förstående människa. Hon tog reda på mer än vad min ordinarie läkare någonsin har gjort. Hon frågade mig saker som ingen annan har gjort. Hon tog verkligen reda på välbehövlig fakta för att kunna se om någon medicinjustering behövde göras. Tillslut kom hon fram till att vi skulle ta bort ergenyl och sätta in lithium. Dessutom bestämde hon att vi skulle sätta in en antidepressiv medicin också som hon sedan ville att jag snart nog skulle komma upp i maxdos. Det är dessutom en medicin som man inte går upp i vikt av vilket är till min fördel. Medicinen som sattes in var fluoxetin (stavning) och dessutom valde vi att höja lergigan från 25mg till 50mg så det kändes faktiskt bra. Men där och få under läkarsamtalet så gav jag med mig och accepterade en inläggning. För ska jag vara helt ärlig, så var jag så slut som jag bara kunde bli. En sjukresetaxi beställdes och jag satte mig ute i väntrummet tillsammans med M och väntade. 

Just då så tror jag faktiskt att en suck av lättnad drog genom oss alla och att en stor sten föll av från allas axlar. 

Taxin kom och färden mot Hudiksvall påbörjades. Tack gode gud för att jag fick den bästa chauffören. Har åkt med samma chaufför en gång förut och då diskuterade vi musik. Samma sak även på denna resa, Metallica är den stora snackisen när man åker med honom inte så konstigt egentligen då han är ett riktigt inbitet Metallicafan. Det kändes som om resan gick fortare än normalt för plötsligt var vi framme och uppe på avdelningen. Skönt. För jag var verkligen helt jävla slut.

Och det var nu som kampen började. Den tuffa fighten mot matmonstret som gjort sig hemmastadd i min hjärna. Varje tugga innebar en ångestattack och massvis med tårar. Jag verkligen kämpade mot matmonstrets jävla makt. Jag skulle få in den där tuggan av mat i min mun hur jävla tufft det än skulle behöva vara. Men det gick bara inte, mina sista krafter hade tagit slut, jag nästan sov mig igenom två dygn. Plötsligt varvade kroppen ner och helt plötsligt kom min mens tillbaka som varit frånvarande i 54 dagar. Min kropp rusade inte längre, den hade gått ner på sparlåga för att sedan sakta återgå till det normala. Och det var mer saker som jag faktiskt började se, bland annat så gjorde kroppen plötsligt inte lika ont. Den kändes plötsligt lugn och harmonisk. Men fortfarande var maten ett stort hinder. Jag fick ligga med dropp i 2 nätter, det fanns ingen återvändo utan det var bara till att gilla läget liksom. 

Jag fick matstöd till en början, jag kämpade och kämpade. Fick i mig lite i alla fall. Bättre än inget alls om man frågar mig. Fick börja dricka näringsdrycker, det gick bättre. Kroppen fick i alla fall i sig näring. Och sakta men säkert började jag kunna få i mig lite mat. Inte nå mycket alls men det var det där lilla som faktiskt räknades. Och helt plötsligt får jag igång magen, den fick ju något att jobba med så kanske inte direkt så konstigt. 

Men så sabbade jag allt idag (onsdag)  …det där lilla viktiga som jag hade byggt upp raderades på en tiondels sekund. Jag fick ett efterlängtat besök av en underbar människa. Vi gick ner på stan och hon bjuder på fika på ett otroligt mysigt fik. Där valde vi en varsin kladdkaka med grädde på och till det drack jag en portello. Det var faktiskt gott men så klart är matmonstret framme och skriker. Jag måste straffa mig själv och det genom att inte äta trots att min mage formligen skriker utav hunger.

Just nu ligger jag inne på mitt rum (där jag förövrigt har tillbringat all min tid här på avdelningen) med musik i öronen. Mitt mående i övrigt är faktiskt helt okej, jag är på rätt väg. Det enda som är problemet är maten, och om jag ska behöva stanna här tills jag fått kontrollen över maten igen så känns det lite som att jag aldrig skulle kunna komma hem och det är väl inget som jag direkt skulle vilja. Och det känns inte helt okej. För hur det än är, så hoppas jag på en eventuell hemgång på fredag. 

Men en sak är säker och det är att JAG kämpar och kämpar. Det kan bra bli bättre. Och dessutom tror jag stenhårt på den nya medicineringen. Så nu tänker jag hålla huvudet högt och bara blicka framåt! 

Jag valde livet! ❤️ 

Monstret i mitt huvud 

Mitt mående är på botten. Så långt som det bara går att komma. Och jag är rädd, fullkomligt livrädd för att förlora kontrollen. Får inte i mig någon som helst mat och med andra ord får kroppen inte i sig någon näring. Men det går inte att äta, monstret i mitt huvud ser hela tiden till att jag inte går över gränsen. Varje gång jag ser mig själv i spegeln så ser JAG bara en ful och äcklig människa med ärr på både brösten och magen. Hela min kropp är full av ärr och varje ärr har jag tillfoga mig själv i ett resultat av en massa dystra tankar,  panikångest och rädsla. Maten är ett helvete, ett riktigt jävla helvete. Hur svårt ska det vara att bara kunna ta en klunk av den där soppan eller vad det nu må vara. Men nej, inte ens det klarar jag för då är det där jävla monstret där med sitt långa finger och talar om att äter du så måste du straffa dig själv. Varje dag är en ständig kamp –  en kamp för att inte förlora men också föt att ta tillbaka makten över monstret i mitt huvud. Det hotas om tvång hit och dit. Dem säger att börjar jag inte äta snart nog så blir det dropp och tvång. För varje gång jag får höra så knuffar jag bort orden som dem precis har sagt till mig. Men samtidigt sköljer sig panikångesten över mig och jag blir fruktansvärt rädd. Det var ju inte så här det skulle bli. Jag trodde ärligt att jag höll på att utveckla bulimi igen men så är tydligen inte fallet. Jag är på väg åt motsatt håll där jag måste ha kontroll. Texten här under 👇 beskriver mitt tankesätt ganska så bra. 

“Man känner att man vill få kontroll på en kaotisk inre värld genom att kontrollera sin kropp och sitt ätande. Man vill dämpa sina känslor hellre än att uppleva deras fulla kraft. Inledningsvis stillas ångesten, det är en biologisk följd av att kroppen svälter, men alla svåra känslor förblir osorterade.”

Som sagt, mitt tankesätt, synen på mig själv och tankarna om hur misslyckad och ful jag är drar allas tankar till något som heter anorexi
Jag vet inte riktigt hur dem tänker, för det är ju något som jag inte kan lida av. Jag menar jag är både överviktig och tjock så inte kan väl jag vara på väg att utveckla något sånt. Och inte behöver jag väl något dropp för att få näring i mig? Min kropp har så mycket att ta ifrån så det är nog ingen större fara. Men jag får också höra att det inte alls är bra, att ju mer jag fortsätter så här ju ner skada tar kroppen. Dem säger att det kommer bli plågsamt för kroppen och att det kan liknas med ett långsamt självmord om jag inte försöker återfå kontrollen igen. Men som jag sa, jag kan inte vara på väg åt det hållet för jag är överviktig. 

“Det är vanligt att man ställer orimliga krav på sig själv och har ett stort behov att få kontroll på tillvaron.”

Jag måste ha kontroll över mitt liv för att inte falla. Och kraven som jag har på mig själv är det inte många som vet om. För i min värld ska allt vara perfekt. I min värld får inget gå snett. Misslyckas jag med något så kan hela min värld rasa samman och jag tappar balansen. 

men ätstörningar är oftast ett symtom på något annat, exempelvis låg självkänsla. Ofta är sjukdomen kopplad till höga prestationskrav och en vilja att ha kontroll för att kunna handskas med svåra känslor.

En låg självkänsla har jag haft så länge bara kan minnas. Har alltid haft dåligt förhållande till mig själv, nedvärdetat mig själv som att jag är otillräcklig och ful – att jag inte är värd något. Och att allt skulle vara mycket bättre om inte jag fanns. Och när det gäller höga prestationskrav så kan jag med handen på hjärtat bara säga att precis så är det. Jag kan ta ett exempel på det. 

När jag startade mitt projekt kring föreläsningar så hade jag enorma krav på mig själv, upplägget skulle vara helt perfekt – fick absolut inte bli fel eller se fel ut. Jag presterade så högt som jag bara kunde. För att uppnå mina höga prestationer så var jag tvungen att hålla huvudet högt för att inte avslöja alltför mycket. Det är galet hur allt kan te sig.

Som jag skrev innan så tänker jag kämpa och strida mot mina kaotiska tankar i mitt huvud. Jag ska vinna och gå segrande ur den här striden på något sätt. Oavsett hur ont det kommer göra, oavsett hur tufft det kommer att bli. Men just nu tar jag en stund i taget. För just nu är hungern helt bortblåst. Kroppen värker och själen gör ont. Och jag är sjukskriven fram tills på tisdag en gång till att börja…jag har kraschat rätt in i betongväggen. Jag famlar runt i mörkret efter ljuset. Jag hittar inte utgången. 

Det gör ont nu, det är tufft nu men jag kommer aldrig ge upp. 🙏 ❤️