Jag tänkte att jag skulle ta upp ett viktigt ämne idag, nämligen detta med att ha en godman. Vad innebär det att ha en godman m.m.
När jag var runt 20 så fick jag min allra första godman – därefter har jag haft så pass många så jag det räcker inte med tio fingrar. Tragiskt. Absolut! En godman är någon som hjälper dig och tar hand om din ekonomi. Mer om det kan du läsa här. Men varför är det så att någon kanske behöver en godman och hur får man en sån?
Den vanligaste formen av godmanskap anordnas med stöd av 11 kap. 4 § föräldrabalken. Enligt detta lagrum kan rätten anordna godmanskap för en person om denne på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller annat liknande förhållande, behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Det är tingsrätten som beslutar om godmanskap och förvaltarskap.
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/God_man
Skulle däremot inte ett godmanskap räcka så kan man istället få en förvaltare. Och vad är då skillnaden mellan dessa två?
Den stora skillnaden är att du som god man kan ge goda råd och förslag, men det är huvudmannen som själv tar besluten.
Som förvaltare har du det juridiska ansvaret att besluta vad som är bäst för huvudmannen, hen har ingen bestämmanderätt och du behöver inte ha samtycke för att företräda huvudmannen i olika frågor.
https://www.lund.se/omsorg–hjalp/ekonomi/god-man-forvaltare-och-formyndare/vi-soker-gode-man/
Jag fick aldrig chansen att lära mig att ta hand om pengar på ett vettigt sätt. För mig blev det istället att jag gjorde av med allt på en och samma gång. Tex. om jag fick veckopeng som liten, låt oss säga 50:- så kunde jag aldrig spara dem till något jag faktiskt kanske ville ha. Istället var det som om pengarna brann upp när jag fick dem i min hand. Om jag hade fått lära mig att ta hand om mina pengar så kanske jag aldrig hade behövt en godman från första början. Men det är lätt att se tillbaka och tänka att ”om man istället gjorde si eller så”.
Men däremot, när jag väl hade fått en godman så hade man ju kunnat tänka sig att en sådan kunde ha hjälpt mig att förstå och lära mig. Att få vara delaktig i min ekonomi. Att lära mig allt vad en budget innebär, att man förde ett sparande osv. Men inte heller när jag har haft godman så har jag fått lära mig. Vilket känns jätte trist. Om man hade haft en plan att förhålla sig till, att detta ska vi träna på, eller detta ska vi göra för att det ska bli bättre och framförallt att jag skulle få något slags liv där jag kunde hantera mina pengar. Men icke. Inom vården lägger man ju oftast upp en vårdplan så varför inte något liknande när det gäller ekonomin?
Men ja, vissa av dem jag har haft har ändå varit guld värda. Det är dem som ska ha en stjärna för det arbete dem la ner för att jag skulle få en dräglig livssituation. Men sen finns det ju så klart dem som är ena riktiga rötägg! Dem som man funderar på om dem verkligen skulle blivit godman. Och hur dem i hela fridens namn kunde få fortsätta. Det finns faktiskt vissa jag till och med har fått gjort anmälningar på. Men överförmyndarnämnden är väl kanske inte dem som tar tag i problemet eller tar saker på allvar.
Tex så hade jag en godman som lånade ut pengar till mig?! Och som bjöd hem mig till sig över en helg eller så. Det som sker då är ju ett rejält överkliv. För automatisk blir det ju så att man tror väldigt gott om personen som är godman när dem gör sånt som inte ingår i uppdraget. Det som skedde i detta fallet var att denne fick mig att tro att jag ”tillhörde” deras familj. Jag kände mig som en del av familjen och jag kände mig ”speciell” på något vis. Jag anmälde. Minns inte riktigt vad som hände därefter.
Ibland så har vissa av dem som varit godman åt mig tagit på sig en roll och öppnat upp sina armar för mig. Det skapades en slags relation. Och det är ju inget som ingår i uppdraget. Vissa har behandlat mig som om dem faktiskt vore min förvaltare trots att jag ”bara” hade godmanskap. Dem har behandlat mig som om jag var någon som inte förstod något överhuvudtaget, och gav mig veckopeng. Istället för att behandla mig som en vanlig vuxen så har jag istället blivit behandlad som ett barn. 🤔
När jag januari 2020 fick min första godman här nere i Skåne så tog det inte många dagar från första mötet till att det inkom en begäran kring förvaltarskap till överförmyndarnämnden. Under denna tiden hamnade jag dessutom på psyk och jag fick otroligt mycket hjälp utav kuratorn på avdelningen samt att jag blev tilldelad en advokat. En riktigt bra advokat! 👍🏻 Hela våren 2020 gick all min energi åt till att överklaga ansökan. Så i maj kom resultatet och jag vann! Det blev inget med förvaltarskap utan det skulle fortskrida som godmanskap. Tack och lov för det! Personen jag hade och som dessutom hade skickat in ansökan valde att vara kvar och tvärvände i bemötandet gentemot mig. Här snackar vi verkligen om att vända kappan efter vinden.
Jag sökte lägenhet för fullt och plötsligt fick jag ett samtal från min godman, hen hade ställt sig på en lägenhet åt mig. Ingen mer än jag var överlycklig! Jag skulle ju till att sälja min bostadsrätt som jag hade. Så att bostadsfrågan var läst kändes helt underbart.
Men så i juli 2020 blir jag återigen inlagd på psyk. Det hann gå kanske en vecka in på inläggningen till att jag får ett meddelande om att hen som var min godman skrev för att berätta att hen sagt upp sig som min godman och även sagt upp kontraktet på den nya lägenheten. Plötsligt stod jag där med en lägenhet som skulle säljas och ingenstans att ta vägen. Den inläggningen som skulle vara en kort period blev istället nästan ett år långt.
Min dåvarande lägenhet skulle säljas för att jag skulle bli av med skulder som jag själv satt mig i efter att mina arvspengar från pappa tog slut. Pengar som jag la på allt sånt jag ALDRIG någonsin hade kunnat lagt pengar på förr. Jag köpte kläder, skor, åkte till London två gånger varav en gång hade jag betalat för två personer men då den som skulle följa med inte ville (det var en överraskning) så blev ju lite dyrare. Trots löftet om att jag skulle få dessa pengar tillbaka så såg jag aldrig skymten av dem. Jag var grymt besviken på mig själv för att jag betalde för två men åkte själv. Men det var ändå en grym resa! Andra gången bjöd jag med mig min moster ❤️. Vi åkte dessutom till Göteborg sommaren 2019 för att bo på hotell, gå på Liseberg och för att slutligen avsluta med att se Foo Fighters. Jag tatuerade mig ett flertal gånger, hur mycket jag la på tatueringar vill jag inte ens tänka på. Det hela började med en minnestatuering som sedan blev fler och fler. Men jag är supernöjd över alla jag har och dessutom gick jag ju till en riktig grym tatuerare! Jag skaffade även hund. Finaste Stella som jag sen var tvungen att omplacera av privata skäl men också för att hon förtjänade något bättre.
Att jag hade så mycket pengar som jag hade fick mig att leva livet! För första gången levde jag som om det inte fanns en morgondag. Vilket jag ångrar idag! Om jag bara hade kunnat hantera pengar så hade det inte blivit så farligt och jag hade aldrig behövt hamna i skuldfällan som sedan fick mig att behöva sälja lägenheten som jag trivdes i riktigt bra! När jag insåg att mina pengar höll på att ta slut så tog jag ett lån, när dem sedan höll på att ta slut så tog jag ytterligare ett lån. Dumt, riktigt dumt. Men jag var så van att kunna gör vad jag ville så det blev ju väldigt skrämmande när allt började ta slut och sen spårade allt ur. Pengarna fick mig att ”må bra” eller fick dem verkligen det? På sätt och vis ja! Men samtidigt så satte dem mig i ett riktigt helvete. Visst var jag tacksam för arvet och så, men hade kanske varit bättre om jag hade fått allt uppdelat. Men ja som sagt det är lätt att vara efterklok.
Under hösten 2020 fick jag en ny godman. Jag trodde det skulle bli till det bättre. Men icke. Jag hade fel, väldigt fel. Till en början var allt frid oh fröjd. Jag kunde handla det jag ville under tiden jag låg inlagd, för det fanns ju inga räkningar på så vis att betala. Och min nya godman sa heller aldrig nej?! Det kändes lite som ”gör vad du vill bara du tänker efter före.” Absolut! Och jag kunde ”unna” mig saker. Hen visste dessutom om att jag skulle få en LSS bostad och då hade man kanske också haft det i åtanken och kanske lagt undan pengar till exempelvis hyra. För hyra måste man ju liksom betala 💰 oavsett.
I februari så gick jag in på skatteverket. Och såg då att där fanns pengar på mitt skattekonto. Jag funderade på vad det var för pengar, ringde till Skatteverket och frågade – dem kunde inte se mer än att det var en insättning. Jaja, glad i hågen ringde jag till min godman och talade om detta. Hen sa då att bara du är rädd om dem, du kan behöva dem för att köpa saker till lägenheten. Absolut! Började planera vad för möbler jag behövde till min nya bostad. För att sen kunna åka på Ikea. Här, någonstans här skulle hen som godman sagt stopp! Hen skulle kanske ha kollat upp vad det faktiskt var för pengar som fanns där på mitt skattekonto. Men nope, inte det.
Jag blev utskriven från psyk i mars 2021 och flyttade in i min LSS lägenhet. Som jag hade sett framemot detta. Men lyckan skulle inte bli långvarig. En räkning från kommunen på ex antal tusenlappar. En räkning som det inte fanns pengar till. Så min första skuld blev till kommunen. Och återigen satt jag nu med en skuld. Men en skuld jag inte åsamkat mig själv denna gång. I dagsläget ligger denna skuld på ca 20000:- det är mycket pengar för någon som bara har pengar från försäkringskassan. Men det skulle liksom inte sluta där. En dag fick jag ett brev om att jag dessutom var skyldig försäkringskassan 3500:- för pengar som jag hade fått en månad men som jag inte var berättigad till. Min förra godman hade inte koll på detta. Och nu hade båda två satt mig i en skuld.
Och jag började på riktigt fråga mig hur jag skulle få allt att gå ihop?!
Och svaret är:
– Det går inte ihop!
Med ytterst ytterst lite pengar att leva på, runt 1700:- i månaden där busskort, hygien, aktiviteter, kläder + mat ska ingå. Det säger ju sig självt att det inte kommer att gå. Vem kan leva på 1700:- säkert finns det någon.
Och som på grädden på moset så fick jag även veta att jag ska betala tillbaka 14000:- på skatten. Istället för att jag skulle få tillbaka så ska jag nu betala tillbaka?! Och för vilka pengar? Men lyssna nu, riktigt noga. Återigen så är det min godman som satt mig i detta. Skrattretande. Ja visst. Dem där pengarna som fanns på skattekontot från början var pengar som skulle gått just till detta i och med att jag gick med vinst när jag sålde min lägenhet.
Jag kan inte mer än att säga: ”Livet är en soppa och jag har en gaffel.”
Så om jag säger att jag tappat mitt förtroende gällande godmän så förstår ni kanske. Mitt liv går ut på att överleva just nu. Med 0:- på kontot så kommer man inte långt. Mitt psyke har fått sig en rejäl smäll och jag är så långt ner som jag kan komma! Får er verkligen gå till så här?
Har du erfarenhet kring att ha godman? Har du det själv eller känner du någon som har det? Lämna gärna en kommentar!
Mina tankar & min historia 