Det pågår ett krig mellan Ryssland och Ukraina. Det är i Europa vilket gör det hela lite mer skrämmande. Jag ska inte sticka under stolen med att jag faktiskt är rädd, eller nej livrädd är mer rätt. Det enda som snurrar i mitt huvud är vad händer om det kommer hit? Vart ska jag ta vägen? För en sak är säker – jag kommer aldrig till att lämna mina katter.
20 timmar 41 minuter eller 1831km från där jag bor där pågår ett krig. Det mina vänner det om något känns riktigt obehagligt,
Jag har svårt att koppla bort tankarna i huvudet, bara blotta tanken av det hela gör att man känner sig stressad. Medier rapporterar hela tiden om det som just nu händer. Det går inte att stänga av, det går inte att blunda för oavsett så är det ju en ren katastrof. Jag har dödsångest. Jag vill inte dö, inte nu i alla fall. Men kommer det hit då vet jag inte om jag skulle klara av den paniken som skulle uppstå. Då dör jag hellre tillsammans med grabbarna. Nej fy, vilken hemsk tanke.
Man ska nog vara lite rädd också, det är ju trots allt skrämmande nära. Det är på något sätt och vis svårt att ta in. Väldigt svårt. Man ser och hör om människor som flyr. Mitt hjärta går sönder, mitt hjärta blöder.
Människor som flyr med sina djur.
Varför? Varför måste människor kriga? Kan man bara inte lägga ner sina vapen, hissa vit flagg och utropa FRED?
Det där med att inte veta vilken fot man ska stå på. När det okända skrämmer slag på en medan det kända lugnar. Precis så är det.
I så många år har jag kämpat, för att överleva. Men nu känner jag mer att jag faktiskt vill leva. Jag vill göra en förändring och jag vet att det går. Men när det dåliga är det enda man vet om, all ångest, alla negativa tankar, känslor som rör om, självskadebeteende och mycket mycket mer. Det är då jag känner mig som ett darrande asplöv. För ärligt, det är ju det enda jag känner till.
Men nu ska vi ju inte ta ut segern i förskott, men å andra sidan vet jag nu att jag faktiskt är på rätt väg. Det är min tur att få leva. Det är min tur att få känna vad glädje är. Men också tillåta mig själv att vara ledsen ibland. För hur som helst så kan ingenting bara vända så där. Det finns fortfarande lite uppförsbacke kvar och jäklar – den uppförsbacken ska jag fixa!
Jag är så jäkla värd att få må bra, jag är så jäkla värd att få leva livet fullt ut. Ja, tamejtusan det är jag, alltså värd det som är bra.
Och jag är väl medveten om att det kan komma ett bakslag, men ett steg bak och två steg fram. Det kommer man långt på. Jag har styrkan och styrka är väl vad som krävs. Att känna mig positiv för det som ligger framför känns konstigt, för som sagt jag är inte van att känna så som jag gör.
Så hej, nu lever vi livet! 🙌🏻 Jag är så redo som jag kan bli till att göra en förändring.
För ett tag sedan så bestämde jag mig för att vinka av mitt förflutna, av många anledningar. Men främst för min egen skull.
Jag kom till insikt att om jag inte börjar leva här och nu, ja då kommer jag aldrig kunna leva fullt ut. Att där och då inse att jag måste förenas med det som varit för att kunna gå vidare gjorde mig glad på något vis. När jag insåg att jag faktiskt hade kommit till den tanken och sen inte låta det bara vara en tanke utan även gå till handling. Det fick mig att växa tre meter upp i luften. Det var som jag svävade på rosa fluffiga moln,
Jag insåg där och då en oerhört viktig grej och det var att jag kan inte ändra på det som varit. Jag kan inte gå tillbaka och ändra på det som skett. Det jag däremot kan göra är att förändra hur det kommer bli framöver. Jag kan välja att leva i harmoni (ja så gått det går i alla fall) eller så kan jag välja att vara en bitter kärring. Och jag valde det förstnämnda.
Jag kan inte förändra på något som redan skett, jag kan inte gå runt och vara bitter och arg. För det hjälper inte mig i längden. Jag måste bara inse det faktum att jag faktiskt inte kommer få svaren på min frågor and that’s it liksom. Jag kommer aldrig att få veta varken det ena eller det andra. Jag kan heller inte vara förbannad på varför vissa människor gjort som dem har gjort.
Att hela tiden gå runt och tänka varför allt blev som det blev, jag kan och vill inte längre gå runt och fundera på varför mamma gjorde som hon gjorde, varför det blev som det blev mellan oss. Jag kan heller inte gå runt och fundera på hur mitt liv hade sett ut om jag hade fått bo hos pappa, för ärligt det är ju ingenting jag kommer kunna få några svar på. Livet är här och nu så mycket vet vi alla fall. Sen att alla har olika bagage med oss det kan jag inte säga något om, för så är det. Du har ditt och jag har mitt.
Jag kan heller inte gå runt och fundera på om det hade sett ut på det viset, hur hade mitt liv varit då? Jag måste helt enkelt försöka gå vidare, för spelar det egentligen någon roll? Det som är viktigast är väl här och nu. Vill jag ha en förändring, ja då måste jag också göra en förändring. Och det är vad jag har valt att göra. jag måste släppa alla negativa tankespiraler och börja lyssna på mig själv.
Vill jag se en förändring så måste jaga börja med mig själv.
Och till alla er som trodde att ni kunde fälla mig, denna gången lyckades ni inte. Jag känner bara att nu får det räcka. Det är inte mitt problem om andra människor inte vill ha med mig att göra. Passar jag inte in hos er, eller att jag inte lever upp till er förväntningar så ja, då klara jag mig utan alla er. För jag är trött på att vara den som måste passa in i någon mall för att bli accepterad. När människor aktivt väljer att ta avstånd från mig då är det deras bekymmer. Jag vill inte längre rätta mig efter ledet, nu är det dags för mig att släppa allt och gå mig egna väg. Om någon däremot väljer att slå följe eller möta mig längs med vägen – ja då blir jag bara glad.
Att släppa på det som varit har jag kämpat länge med, men nu har jag kommit till den punkten där jag faktiskt måste inse att jag måste förenas med mitt bagage. Jag vill inte längre vara den som tar på mig en offerkofta. Det är slut med det. Ska jag kunna må bra så måste jag släppa på allt som varit, för det är först då som jag kommer kunna känna mig fri.
Så, nu tänker jag vända blad, börja på ett nytt kapitel på en blank och fin sida. Nu är det dags för mig att forma mitt liv precis så som jag vill ha det. Men trots att jag väljer blad så innebär ju inte detta att allt försvinner i en handvändning. Jag har fortfarande otroligt mycket kvar att jobba med. Men nu är jag i alla fall en god bit på väg.
Livets alla kantbitar har ändå skapat något otroligt bra och värdefullt; nämligen mig! Jag kanske är som en trasdocka, lite knasig och lite trasig men helt jäkla awesome ändå! 👏🏻❤️
Så kom verkligheten ikapp mig med full kraft. Jag känner mig tom. Jag känner mig splittrad.
Idag fick jag se att någon som betytt väldigt väldigt mycket för mig under min värsta tid i livet har lämnat oss, hans hjärta har för evigt slutat slå.
Och även om det gör ont, så kommer jag minnas allt du gjort med tacksamhet och värme. För mig var han en viktig person. Han var rak och ärlig men han hade också ett varmt och kärleksfullt hjärta. Han brydde sig väldigt mycket om oss ungdomar. Hade någon problem så fanns han alltid där. Det var liksom det han brann för. Han ville hjälpa ungdomar som kanske hade hamnat lite på kant. Jag minns Nyfiket så väl. Jag minns dofterna från lokalerna, jag minns stegen, jag minns skratten men det jag minns mest var alla dem samtalen. Du satte ett stort avtryck hos mig. Du mötte oss alltid med ett leende. Ditt skratt minns jag så väl. Din röst minns jag också så väl. Nu har skrattet tystnat och rösten har tystnat.
När det var som värst för mig öppnade du dörren och jag fick äran att få bo hos dig och din fru. Då var ni min trygghet, något jag behövde. När ni tog emot mig så var jag en tjej som var väldigt vilsen i mig själv. Jag hade hamnat lite på kant om man säger som så. Jag beskrevs som identitetslös av många och ja, den beskrivningen stämmer nog väldigt bra. När ingen annan fanns där – ja då fanns ni där. Sista gången jag bodde hos er var strax innan jag skulle flytta till Umeå och till behandlingshemmet, då hade jag precis fyllt 19 år…
Jag har så mycket att tacka dig för.
Och nu känns allt bara så…ja vad ska man säga – tomt på något vis. Du fanns där när jag behövde någon som mest. Trots att det är många många år sedan sist så blir det ändå som ett slag i magen. Man tror ju liksom att ens hjältar är odödliga. Men så är det ju inte. Det känns som om hela kroppen bara blir som spagetti och tårarna bara rinner. Jag försöker ändå tänka positivt, på det som var bra. Men det känns som om en bit av mig har gått itu.
Tack för alla minnen. Tack för allt du gjort. Tack för ditt tålamod, tack för att du var du!
Sov gott Lasse vi ses en dag igen och då ska jag tacka dig på riktigt.
Mina tankar & min historia 