Länge sedan jag skrev här sist. Mycket har hänt sedan dess. Dels är jag ju föreläsare via SHEDO och nu i våras blev jag även Hjärnkollsambassadör. Måste säga att det känns väldigt fint att får vara med i dessa föreningar där jag får vara med och sprida kunskap om psykisk ohälsa. För är det något som måste spridas så är det kunskapen. För psykisk ohälsa är inget som smittar. Det gör bara förbannat ont i själen. Och dessutom ska jag också utbilda mig till Peer Support. Vem vet, kanske att jag snart jobbar på en mottagning eller avdelning inom psykiatrin. Känns faktiskt oerhört bra och jag ser verkligen framemot mot en spännande höst med utbildning och föreläsningar.
Jag är också sambo, minns inte om jag skrivit om det här i bloggen. Men förra sommaren eller ja våren träffade jag min kvinna. Hon är det bästa som har hänt mig. ❤️ Men det är inte så lätt varje dag det måste jag erkänna. Ibland vill jag bara ställa mig och skrika för att jag inte vet hur jag ska vara, hur jag ska kunna möta henne på bästa sätt.
Min sambo har något som heter dercum, lite om det kan ni läsa om här nedan.
Det främsta symtomet är smärta vid tryck och/eller beröring. Smärtan utgår framför allt från ansamlingar av fett, så kallade lipom eller fettknölar, som finns strax under huden.
https://reumatiker.se/diagnos/dercums-sjukdom/
Andra vanliga symtom är trötthet, psykisk utmattning och depression. Det är oklart vad som hör till sjukdomen och vad som är en följd av lång tids smärta. Sjukdomsbilden är sammansatt och ibland diffus.
Det är ibland fruktansvärt jobbigt att stå bredvid och inte kunna göra någonting. Framförallt är det psykiskt påfrestande att se den man älskar må så fruktansvärt, att veta att man inte kan göra någonting för att det ska bli bättre. Man känner sig så oerhört maktlös. Om jag kunde trolla hade jag trollat bort allt.
Om man sedan lägger på det hon bär i sin ryggsäck så blir det än mer jobbigt. Jag känner mig så vilsen i allt, att som partner och sambo inte veta hur jag ska kunna göra livet lättare för henne. Jag önskar att jag kunde få henne att skratta, hitta saker i livet som hon kan känna sig tacksam över. Men det kan jag inte. För är det något jag förstått så är det att jag kan inte göra annat än att försöka finnas där. Hur ont det än gör i mig så måste jag släppa greppet, för jag kan inte göra mer.
Visst fan gör det ont. Men jag tänker att det måste få göra ont. För jag tror ingen vill se sin partner må så dåligt att man till sist tappar sin kämparglöd. Att dessutom höra att hur ful och värdelös hon är. Vad gör man? Hur får man sin partner att orka? Hur får man den man älskar att förstå sitt egna värde, att hon duger precis så som hon är? Hur får man sin partner att orka fortsätta kämpa och förstå att hon har saker att leva för? ❤️
Livet är ingen enkel match, jag är nog inte den enda som står bredvid den man älskar som har har det tufft. Men hur gör man som sambo och partner att faktiskt orka själv? För det tar på krafterna, det ska jag absolut inte ljuga om.
Jag vet att min sambo kommer att läsa detta, men jag har valt att skriva detta för att jag behöver släppa på det som jag bär på. Det som får mig att orka stå bredvid och fortsätta leva mitt liv är vår fantastiska hund Roxy, våra promenader och små utflykter gör att jag får chansen att hämta lite andrum, lite energi och styrka för att kunna fortsätta peppa min älskade och underbara sambo. ❤️ För hon är värd att få må bra, hon är värd att få bli älskad och bortskämd ibland.
Sarah, jag älskar dig och jag hoppas att du vet hur värdefull du faktiskt är! ❤️🙏🏼 Tack för att jag får vara din sambo, partner och flickvän. Vi kommer ta oss igenom detta! Sakta men säkert. Ett steg i taget. Jag vet att det är tufft, men vi kommer överleva detta hjärtat! Vi måste bara hitta våra strategier, det som är bra för oss, för dig och för mig.
Jag älskar dig till månen och stjärnorna och tillbaka! ❤️😘
Mina tankar & min historia 